Nu har någon alkoholforskare kommit på att unga framgångsrika kvinnor ligger i riskzonen, för att de dricker för mycket på afterworks. Man efterlyser ansvar från arbetsgivarhåll, och jag undrar hur mycket man egentligen kan lägga på arbetsgivaren? Han eller hon står väl knappast och häller ner drickat i halsen på en? Socialt drickande förekommer förvisso, men jag har klarat rätt många afterworks och till och med fester på två glas vin, och massor av vatten eller läsk emellan. Blir det arbetsgivarens ansvar om jag blir fet av läsken eller får hål i tänderna, förresten? Eller är det bara alkoholen som arbetsgivaren ska skydda mig från?
Det måste väl ändå finnas gränser för hur mycket passning vuxna människor kan behöva, eller räkna med, från sin chef? Ett tag var det boxvinernas fel att kvinnor blev alkoholister. Jag har köpt ett större antal boxar i mitt liv och ändå misslyckats med att bli alkis. Har besökt ett antal afterworks och aldrig känt pressen att bli full eller ens att dricka när jag inte känt för det. Alltså kan jag på något mystiskt sätt, utan barnpassning från något håll, lyckats hålla mig på rätt sida riskbruk och beroende. Jag skulle väl tro att det faktiskt är upp till var och en.
Ännu en kvinna har fått sätta livet till för att hon inte betett sig som hennes släkt önskade. Det är i alla fall det skäl som den 62-åriga man som knivhögg en 21-årig släkting (sin adoptivdotter) till döds. Så säker på att han handlat rätt och riktigt var han att han anmälde sig till polisen direkt efteråt. Nästan stolt, kanske?
Små små män, med små små personligheter, är de som måste ta till våld för att uttrycka sina åsikter, och som inte kan ta att andra personer, läs kvinnor, har en egen vilja (ja, vi har rätt till det... läskigt...). Har ofta funderat på den här förbannade hederskulturen och äretänket. Vi har det i Sverige också, alltså är det ingen muslimsk företeelse, vilket många vill hävda, det är många svenskar och nordbor som pucklar på och ibland slår ihjäl sina kvinnor för att de inte kan uttrycka sina önskemål på ett vettigt sätt, eller hantera att kvinnan inte gör exakt som de vill. Man pratar om att kvinnans underordning och mannens makt är det som uttrycks i dessa handlingar. Jag skulle vilja säga tvärtom. Vilken makt över ens liv, tillvaro och mående, för att inte tala om äran och hedern *!!!*, har man inte gett kvinnan, om man måste slå ihjäl henne på grund av hur hon lever och beter sig? Som männen som hällt syra på kvinnor som nobbat dem, eller syrabadat fruar de inte rått på. Vad säger det om dem som män, och människor? Vad är de så rädda för? Sann makt uttrycks inte med våld, den är självskriven och kommuniceras på ett sunt sätt. En bristande upplevelse av kontroll och makt, som mynnar ut i vanmaktsupplevelsen, är det som triggar våld. Inte makten i sig.
Henrik Fexeus skriver i sin bok "Alla får ligga" om att ragget på krogen inte får tillskrivas alltför stor betydelse, och att egot inte får hänga på att han/hon följer med hem när krogen stänger. Poäng, och man kunde önska att fler tänkte så, på krogen och i övriga livet. Alltså, ha kul, njut, lev ditt liv, och sluta hänga upp dig på andra. När ditt värde och din heder/ära inte beror på någon annan blir du friare. Och får inget behov av att smäda, slå eller mörda personer som inte gör dig till viljes.
På Germunds blogg finns ett inlägg från 2008 där min ståndpunkt sammanfattas klockrent: Grottmänniskorna som dödar anhöriga för att familjens [Callistos tillägg: eller hans egna] heder har solkats, är primitiva svin som borde sitta inlåsta i fönsterlösa rum där foton av de mördade är allt de har att beskåda.
Håller med. Lås in och släng nycklarna. Har man så svårt att hantera motgångar, mothugg och andra människors vilja har man inget ute bland folk att göra. Oavsett varifrån i världen man kommer och varför man ansåg sig ha rätt att utöva våld mot en kvinna som inte var en till lags, så vill jag återkalla rätten att vistas fritt bland andra. Och känns det som att man vill klippa till för att återta kontrollen, sök hjälp. Det är inte okej. Inte någonstans.
Här ett klipp om hur det kan se ut. Liten liten man, som definitivt inte kan hantera känslor och relationer. Var tar han ut sin frustration, tro?
Nedan ett inte direkt heders/ärerelaterat klipp, men jag tycker det är tankeväckande, och definitivt på tangerande tema:
Kul artikel i GP idag om bruks-råttor. Har aldrig ens tänkt tanken på att dessa små djur skulle kunna göra så mycket nytta. Men det kan de. Spåra sprängämnen och bakterier är visst enkla uppdrag för en välutbildad råtta, och man planerar nu att utbilda tullråttor.
Detta kan bli ett uppsving för gnagarnas rykte i världen. Från att ha spridit sjukdomar spårar de nu sjukdomar som laboratorierna missat *!*, och förebygger skador och brott. Smarta är de, det vet vi alla som läst om Skinner och behaviourism och alla andra försök där man konstaterat att de små liven lär sig snabbt. Kul att man valt att ge dem nyttiga uppdrag och lite erkännande.
Läser med växande irritatoin artikeln i SvD om hur domarna föll i rättegången mot de män som utnyttjade en 14-årig förståndshandikappad tjej. Det var inte särskilt många år sammanlagt för alla som dömdes som blev notan, och många av de åtalade gick fria.
18(*!!!*)-åringen som anses ha varit huvudman i denna vidriga soppa fick ETT ÅRS FÄNGELSE!!! För koppleri. Hur det ens kan bli fråga om koppleri i ett fall där kvinnan i fråga 1) inte ens fyllt 15 och 2) är förståndshandikappad går mig fullkomligt förbi.
Vi pratade i förrgår apropå dessa underligt korta domar om att det inte var så lätt att hamna i finkan i Sverige som man skulle kunna tro. Vi kom fram till att det var lönlöst att försöka med misshandel, våldtäkt eller mord. Det man skulle göra var att distribuera en ny svensk film via Piratebay.org om man ville vara helt säker på att få hela rättsapparaten på sig med tungt artilleri och medialt gångbara straffskalor. Möjligtvis skulle narkotikabrott kunna fungera. Lite läskigt ändå att vi alla var överens om att det är löjligt billigt att skada en annan människa i Sverige. Särskilt om det är en kvinna, och våldet "av sexuell karaktär".
2,5 år fick den man som våldtog en tioåring han satt barnvakt för. Han ska också betala det löjligt låga priset 75 000kr i skadestånd till flickan. Det täcker inte ens de terapitimmar hon kommer att behöva framöver. Och jag höll på att sätta i halsen när jag läste att man ansett att det funnits försvårande omständigheter (mannen var god vän till familjen...). Ändå landade man på 2,5 år som straff. Det är då inte dyrt att våldföra sig på kvinnor eller barn i det här landet.
DN har en artikel om gymnasieskolor för esteter, där man har antagningsprov för att visa att man är lämplig. Var finns folkstormarna mot att man utesluter vissa från skolorna? Nä, just det, det rörde sig om esteter. Tänk om DN hade skrivit om en skola där eleverna fick göra motsvarande matte- eller till och med intelligenstester för att komma in. Bara 1/10 av de som söker kommer in. Utslagningsfaktorn är hög. Var finns de uppretade rösterna som anser att alla ska ha samma möjligheter, och rätt till samma undervisning? Om några barn får dansa massor eller teckna/måla i skolan, ska inte alla få det? Varför ska vissa få göra mer? För att de är begåvade, förstås. Och man vill låta dem ta tillvara den begåvningen och intresset, så att de ska få utvecklas på bästa sätt. Varför skulle man annars sätta upp särskilda skolor?
För inte alltför länge sedan skrevs det spaltkilometervis om att man från regeringshåll ville införa möjligheter för begåvade ungdomar att tidigare förkovra sig i t ex naturvetenskapliga ämnen för att tillvarata intresse och kapacitet. Aftonbladet.se skrev att elitskolor ökar segregationen, och från (s)-håll fasades det för att man gick mot en mer elitistisk skola. Bloggosfären ångade av inlägg om hur fruktansvärt det var att föda de som redan hade det så bra på de svagas bekostnad, ett synsätt som bara den icke pålästa enligt mig kan hysa. Mycket av skriverierna tycks bygga på antagandet att teoretisk begåvade elever automatiskt glider genom skolan, glider genom högre utbildningar, och sedan blir man anställd med fetelönen på pappas (som givetvis är snorrik högintelligent akademiker!) firma. Eller hur... Tack och lov har det börjat lätta lite med elitskoletankarna. De finns numera, och man har faktiskt till och med intagningsprov (vilket man inte ens FICK ha förut!!!). Undrar hur man då tänkte att man skulle garantera studietakten för de begåvade?
Sanningen är, som jag påpekat tidigare, att många högbegåvade teoretiskt orienterade barn slås ut under skoltiden. Både inlärningsmässiga och sociala bekymmer uppstår ofta, och att sitta och vara dödens uttråkad dag ut och dag in motiverar knappast till att plugga vidare. I boken "Se mig som jag är" av Camilla Wallström kan man ta del av hur det kan se ut i ett "vanligt smart barns" liv, och hur de upplevt sin skolgång. De flesta var inte snobbiga rikemansungar som satt och drygade sig mot andra eller hade siktet inställt på teknisk eller ekonomisk högskoleutbildning. Det var ungdomar som led och tråkades halvt ihjäl i skolan, och många upplevde sig till och med dumma och missanpassade. Så de som oroar sig för social segregering på grund av elitskolor kan trösta sig med att många av de begåvade barnen hade varit ohjälpligt utanför. Någonstans över 120 i IQ börjar det märkas, efter 140 är det väldigt många som inte riktigt upplevs passa in. Många kan lära sig, men att umgås med individer på samma nivå och med samma intressen är otroligt stärkande och nyttigt.
Så, precis som esteterna som vill och får dansa eller teckna sig genom sin utbildning, eftersom det är där deras begåvning ligger, så borde det vara självklart att även teoretiskt starka elever ska få jobba utifrån sina egna förutsättningar och intressen, med andra barn som tänker som de.
