Jag har haft en lätt skakig period de senaste veckorna. En sådan tid, då man grubblar, sover dåligt, stressar och mår lite sämre än annars. Mitt i detta förlorade jag något som betydde mycket för mig. Nej, inte någon, utan något. Ett projekt, som jag kunde spenderat stora delar av själ och hjärta på. Detta var dessutom sådant, att jag inte bara kunde isolera mig från det för att slippa tänka på saken. Påminnelserna fanns överallt, och med smärtsam skärpa påmindes jag näst intill dagligen om vad jag inte kunde få.
Ikväll var på många sätt och vis "sanningens ögonblick" för mig. Snart är händelsen jag inte kan vara en del av förbi, och det var dags att verkligen känna efter vad som egentligen är vad. Jag valde att släppa sorgen, och istället blicka framåt. Det kommer fler tillfällen.
Precis när jag lyft blicken och landat i detta, så kom det från mer än en av mina vänner sådan underbar bekräftelse på att fler än jag beklagar min förlust. Att få höra det värmde så otroligt mycket. Det är människor som jag håller av mycket, som betyder massor för mig på många plan. Och så visade de mig ett rejält mycket större stöd än jag räknat med i detta. Rörd och lycklig konstaterar jag att jag verkligen omger mig med människor som är värda allt jag kan ge och göra för dem. Människor som jag ser upp till, trivs med och värnar om. Sådana människor, som verkligen förtjänar att kallas vänner.
