Läser i Aftonbladet att nu ska Försäkringskassans handläggare bedöma arbetskapaciteten utifrån läkarens medicinska utlåtande på papper. Jag vet inte vem som kom på att man utifrån pappersnoteringar kan göra några sådana bedömningar alls. Först var det andra läkare än den som faktiskt träffat patienten, och nu handläggare enligt förslaget, som ska bedöma huruvida en person är arbetsför eller ej. Utan att ens ha träffat personen i fråga!!!
När jag jobbade som sjukgymnast så ingick jag i ett team av beteendevetare, läkare och sköterska som tillsammans skulle bedöma en persons arbetsförmåga. Helst ville man också ha arbetsterapeut i teamet, och inte bara psykolog utan också någon form av annan beteendevetare. För att just bedöma rehabiliteringsbehov eller arbetskapacitet.
Jag är chockad och förundrad samtidigt. Hur tänkte man? Hur tror man att någon annan än den som träffat patienten kan avgöra hur denna mår? Vetenskap, SBU-rapporter och randomiserade, kontrollerade studier i all ära, men för att veta hur någon mår måste man träffa dem. Hur man än vill i forskning och i arbetsförmågebedömningar, inbilla sig att allt går att kvantifiera objektivt så har man fel. Människor kan aldrig beskrivas i siffror och diagram. Inte ens om det är mest kostnadseffektivt. När ska de lära sig???
