Ditt eller företagets ansvar om du dricker på afterworken?

Nu har någon alkoholforskare kommit på att unga framgångsrika kvinnor ligger i riskzonen, för att de dricker för mycket på afterworks. Man efterlyser ansvar från arbetsgivarhåll, och jag undrar hur mycket man egentligen kan lägga på arbetsgivaren? Han eller hon står väl knappast och häller ner drickat i halsen på en? Socialt drickande förekommer förvisso, men jag har klarat rätt många afterworks och till och med fester på två glas vin, och massor av vatten eller läsk emellan. Blir det arbetsgivarens ansvar om jag blir fet av läsken eller får hål i tänderna, förresten? Eller är det bara alkoholen som arbetsgivaren ska skydda mig från?

Det måste väl ändå finnas gränser för hur mycket passning vuxna människor kan behöva, eller räkna med, från sin chef? Ett tag var det boxvinernas fel att kvinnor blev alkoholister. Jag har köpt ett större antal boxar i mitt liv och ändå misslyckats med att bli alkis. Har besökt ett antal afterworks och aldrig känt pressen att bli full eller ens att dricka när jag inte känt för det. Alltså kan jag på något mystiskt sätt, utan barnpassning från något håll, lyckats hålla mig på rätt sida riskbruk och beroende. Jag skulle väl tro att det faktiskt är upp till var och en.

Lås in dessa pyttesmå män och släng nyckeln

Ännu en kvinna har fått sätta livet till för att hon inte betett sig som hennes släkt önskade. Det är i alla fall det skäl som den 62-åriga man som knivhögg en 21-årig släkting (sin adoptivdotter) till döds. Så säker på att han handlat rätt och riktigt var han att han anmälde sig till polisen direkt efteråt. Nästan stolt, kanske?

Små små män, med små små personligheter, är de som måste ta till våld för att uttrycka sina åsikter, och som inte kan ta att andra personer, läs kvinnor, har en egen vilja (ja, vi har rätt till det... läskigt...). Har ofta funderat på den här förbannade hederskulturen och äretänket. Vi har det i Sverige också, alltså är det ingen muslimsk företeelse, vilket många vill hävda, det är många svenskar och nordbor som pucklar på och ibland slår ihjäl sina kvinnor för att de inte kan uttrycka sina önskemål på ett vettigt sätt, eller hantera att kvinnan inte gör exakt som de vill.

Man pratar om att kvinnans underordning och mannens makt är det som uttrycks i dessa handlingar. Jag skulle vilja säga tvärtom. Vilken makt över ens liv, tillvaro och mående, för att inte tala om äran och hedern *!!!*, har man inte gett kvinnan, om man måste slå ihjäl henne på grund av hur hon lever och beter sig? Som männen som hällt syra på kvinnor som nobbat dem, eller syrabadat fruar de inte rått på. Vad säger det om dem som män, och människor? Vad är de så rädda för? Sann makt uttrycks inte med våld, den är självskriven och kommuniceras på ett sunt sätt. En bristande upplevelse av kontroll och makt, som mynnar ut i vanmaktsupplevelsen, är det som triggar våld. Inte makten i sig.

Henrik Fexeus skriver i sin bok "Alla får ligga" om att ragget på krogen inte får tillskrivas alltför stor betydelse, och att egot inte får hänga på att han/hon följer med hem när krogen stänger. Poäng, och man kunde önska att fler tänkte så, på krogen och i övriga livet. Alltså, ha kul, njut, lev ditt liv, och sluta hänga upp dig på andra. När ditt värde och din heder/ära inte beror på någon annan blir du friare. Och får inget behov av att smäda, slå eller mörda personer som inte gör dig till viljes.

På Germunds blogg finns ett inlägg från 2008 där min ståndpunkt sammanfattas klockrent:
Grottmänniskorna som dödar anhöriga för att familjens [Callistos tillägg: eller hans egna] heder har solkats, är primitiva svin som borde sitta inlåsta i fönsterlösa rum där foton av de mördade är allt de har att beskåda.

Håller med. Lås in och släng nycklarna. Har man så svårt att hantera motgångar, mothugg och andra människors vilja har man inget ute bland folk att göra. Oavsett varifrån i världen man kommer och varför man ansåg sig ha rätt att utöva våld mot en kvinna som inte var en till lags, så vill jag återkalla rätten att vistas fritt bland andra. Och känns det som att man vill klippa till för att återta kontrollen, sök hjälp. Det är inte okej. Inte någonstans.

Här ett klipp om hur det kan se ut. Liten liten man, som definitivt inte kan hantera känslor och relationer. Var tar han ut sin frustration, tro?



Nedan ett inte direkt heders/ärerelaterat klipp, men jag tycker det är tankeväckande, och definitivt på tangerande tema:

Råttor, intelligenta djur med image-problem

Kul artikel i GP idag om bruks-råttor. Har aldrig ens tänkt tanken på att dessa små djur skulle kunna göra så mycket nytta. Men det kan de. Spåra sprängämnen och bakterier är visst enkla uppdrag för en välutbildad råtta, och man planerar nu att utbilda tullråttor.

Detta kan bli ett uppsving för gnagarnas rykte i världen. Från att ha spridit sjukdomar spårar de nu sjukdomar som laboratorierna missat *!*, och förebygger skador och brott. Smarta är de, det vet vi alla som läst om Skinner och behaviourism och alla andra försök där man konstaterat att de små liven lär sig snabbt. Kul att man valt att ge dem nyttiga uppdrag och lite erkännande.

Billigt att våldta barn i Sverige

Läser med växande irritatoin artikeln i SvD om hur domarna föll i rättegången mot de män som utnyttjade en 14-årig förståndshandikappad tjej. Det var inte särskilt många år sammanlagt för alla som dömdes som blev notan, och många av de åtalade gick fria.

18(*!!!*)-åringen som anses ha varit huvudman i denna vidriga soppa fick ETT ÅRS FÄNGELSE!!! För koppleri. Hur det ens kan bli fråga om koppleri i ett fall där kvinnan i fråga 1) inte ens fyllt 15 och 2) är förståndshandikappad går mig fullkomligt förbi.

Vi pratade i förrgår apropå dessa underligt korta domar om att det inte var så lätt att hamna i finkan i Sverige som man skulle kunna tro. Vi kom fram till att det var lönlöst att försöka med misshandel, våldtäkt eller mord. Det man skulle göra var att distribuera en ny svensk film via Piratebay.org om man ville vara helt säker på att få hela rättsapparaten på sig med tungt artilleri och medialt gångbara straffskalor. Möjligtvis skulle narkotikabrott kunna fungera. Lite läskigt ändå att vi alla var överens om att det är löjligt billigt att skada en annan människa i Sverige. Särskilt om det är en kvinna, och våldet "av sexuell karaktär".

2,5 år fick den man som våldtog en tioåring han satt barnvakt för. Han ska också betala det löjligt låga priset 75 000kr i skadestånd till flickan. Det täcker inte ens de terapitimmar hon kommer att behöva framöver. Och jag höll på att sätta i halsen när jag läste att man ansett att det funnits försvårande omständigheter (mannen var god vän till familjen...). Ändå landade man på 2,5 år som straff. Det är då inte dyrt att våldföra sig på kvinnor eller barn i det här landet.

Elitskolor för esteter ger ingen folkstorm

DN har en artikel om gymnasieskolor för esteter, där man har antagningsprov för att visa att man är lämplig. Var finns folkstormarna mot att man utesluter vissa från skolorna? Nä, just det, det rörde sig om esteter. Tänk om DN hade skrivit om en skola där eleverna fick göra motsvarande matte- eller till och med intelligenstester för att komma in. Bara 1/10 av de som söker kommer in. Utslagningsfaktorn är hög. Var finns de uppretade rösterna som anser att alla ska ha samma möjligheter, och rätt till samma undervisning? Om några barn får dansa massor eller teckna/måla i skolan, ska inte alla få det? Varför ska vissa få göra mer? För att de är begåvade, förstås. Och man vill låta dem ta tillvara den begåvningen och intresset, så att de ska få utvecklas på bästa sätt. Varför skulle man annars sätta upp särskilda skolor?

För inte alltför länge sedan skrevs det spaltkilometervis om att man från regeringshåll ville införa möjligheter för begåvade ungdomar att tidigare förkovra sig i t ex naturvetenskapliga ämnen för att tillvarata intresse och kapacitet. Aftonbladet.se skrev att elitskolor ökar segregationen, och från (s)-håll fasades det för att man gick mot en mer elitistisk skola. Bloggosfären ångade av inlägg om hur fruktansvärt det var att föda de som redan hade det så bra på de svagas bekostnad, ett synsätt som bara den icke pålästa enligt mig kan hysa. Mycket av skriverierna tycks bygga på antagandet att teoretisk begåvade elever automatiskt glider genom skolan, glider genom högre utbildningar, och sedan blir man anställd med fetelönen på pappas (som givetvis är snorrik högintelligent akademiker!) firma. Eller hur... Tack och lov har det börjat lätta lite med elitskoletankarna. De finns numera, och man har faktiskt till och med intagningsprov (vilket man inte ens FICK ha förut!!!). Undrar hur man då tänkte att man skulle garantera studietakten för de begåvade?

Sanningen är, som jag påpekat tidigare, att många högbegåvade teoretiskt orienterade barn slås ut under skoltiden. Både inlärningsmässiga och sociala bekymmer uppstår ofta, och att sitta och vara dödens uttråkad dag ut och dag in motiverar knappast till att plugga vidare. I boken "Se mig som jag är" av Camilla Wallström kan man ta del av hur det kan se ut i ett "vanligt smart barns" liv, och hur de upplevt sin skolgång. De flesta var inte snobbiga rikemansungar som satt och drygade sig mot andra eller hade siktet inställt på teknisk eller ekonomisk högskoleutbildning. Det var ungdomar som led och tråkades halvt ihjäl i skolan, och många upplevde sig till och med dumma och missanpassade. Så de som oroar sig för social segregering på grund av elitskolor kan trösta sig med att många av de begåvade barnen hade varit ohjälpligt utanför. Någonstans över 120 i IQ börjar det märkas, efter 140 är det väldigt många som inte riktigt upplevs passa in. Många kan lära sig, men att umgås med individer på samma nivå och med samma intressen är otroligt stärkande och nyttigt.

Så, precis som esteterna som vill och får dansa eller teckna sig genom sin utbildning, eftersom det är där deras begåvning ligger, så borde det vara självklart att även teoretiskt starka elever ska få jobba utifrån sina egna förutsättningar och intressen, med andra barn som tänker som de.

Varför diskriminera baserat på kön eller ålder?

I Somalia har två tonårsflickor avrättats för spioneri. De sköts till döds inför hela byn som tvingades titta på. Enligt Aftonbladet.se var det högst ovanligt, till och med inte tidigare förekommande, att kvinnor avrättades på detta sätt. Ja, vem vet, Somalia kanske jobbar på jämställdheten och försöker att inte diskriminera utifrån kön och ålder? Jag undrar mest vad två tonårstjejer kan ha åstadkommit eller ens försökt med som rimligtvis kunde leda till straff, eller avrättning...

Hemmafru den nya trenden?

Jag kan bara sucka djupare än Marianergraven... Nu snackas det om att en ny trend *HICK*; att vara hemmafru, är på G. Aftonbladet.se har en artikel om kvinnor som valt att stanna hemma. En av dem konstaterar att karriären inte är så viktig, hennes mål har alltid varit att bilda familj. Jasså? Är mannen evigt bunden att ta hand om henne och barnen ekonomiskt? Betalar han in hennes pensionsförsäkring? Hjälper han henne med en skälig summa pengar den dagen de eventuellt (statistiskt sett är ju risken rätt stor...) går isär, och hon inte har någon aktuell arbetslivserfarenhet och får harva för låg lön för sin och barnens överlevnad? Och mer statistik, hon dör sannolikt efter honom. Klarar hon sig på sin pension sen även om de hänger ihop tills döden skiljer dem åt?

Madeleine Wallin skriver om hemmafrulivet, och att hon inte är rädd att hennes man ska lämna henne. Varför skulle han, skriver hon. Ja, du ... Varför går alla par som separerar isär? Det är inget man kan planera för eller egentligen förebygga. Trassliga relationer fortgår, och fina relationer slås i spillror när något händer. Lika otippat som om amen uteblev i kyrkan. Att lita på sin relation och sin partner bör givetvis vara en grund i varje förhållande, men att blåögt klamra sig fast vid att man har statistiken på sin sida utan att gardera sig ekonomiskt för eventuell separation ser jag som naivt. Och det har kostat många kvinnor många år med en ekonomi man inte skulle önska sina fiender ens. Att försöka mjölka mannen på sjysst kosing för att klara sin ekonomi som nåt slags tack för att man lagat hans mat och uppfostrat hans ungar när separationen inleds är sällan något lukrativt projekt heller. Tänk efter före, säger jag bara. Och fundera gärna över varför man vill stanna hemma. Traditioner? Mannens idé? Mammas? Är det din egen, SHOOT! Men se till att du har på fötterna ekonomiskt!

Jag har kallats oromantisk cyniker, som bäst tror jag, när jag luftat dessa tankar. Men jag och min sambo började diskutera samboavtal efter några månader, till exempel. Vi kollar över försäkringar och efterlevnadsskydd. Osexigt så det skriker, kanske, men samtidigt klokt. Och egentligen ett tecken på att vi bryr oss om varandra rejält. Vad som helst kan hända. Och ja, vi båda jobbar och drar in pengar till boet! Jag skulle aldrig lämna karrirären för atrt bli lyxhustru eller hemmamamma. Det är för mig en helt främmande tanke, även om jag insett att vissa verkligen vill det. Jag motarbetar inte idén, jag efterlyser bara mindre rosa stoff över horisonten när man beslutar att stanna hemma.

Lisa Magnusson har ett par kloka ord till övers i debatten; varför skulle barn vara ett kvinnoprojekt? Varför skulle inte båda föräldrarna trappa ner lite på jobbandet för att ge barnen trygghet och mer föräldrakontakt? Ja, alltså bortsett från att "det alltid varit mamman" historiskt sett till allra största delen.

Säker arbetsmiljö viktig, även för prostituerade!

Inga onödiga risker i arbetslivet får förekomma. Det vet alla vi som läst arbetsmiljölagen. Och i Spanien anses gatuprostituerade vara en trafikfara om de inte syns, så precis som alla andra ska de bära reflexer. Gul reflexväst till och med, för att slippa böter på €40.

Så då är man kvart i schizo då?

Hittade en gammal artikel på svt.se om att forskare sett att högkreativa människors hjärnor har likheter med hjärnan hos schizofrena. Risken att utveckla bipolära störningar eller schizofreni anses tätt förknippat med högkreativitet. Förmågan att skutta friskt mellan associationer är en gemensam faktor, men det finns också rent biologiska och kemiska likheter mellan de kreativa och de med diagnoserna.

Forskarnas kommentar om att man hoppas förstå kreativitet och kunna ge det till fler hoppas jag är ett illa klippt eller felaktigt citat. Har svårt att se hur man skulle kunna manipulera dopamin-nivåer, till exempel, på ett ofarligt sätt, för att uppnå ökad kreativitet.

Tack och lov finns det många sätt att komma förbi våra vanligaste kreativitetshämmare, såsom överdriven självkritik och för tidig gallring av de idéer som ploppar upp. Den biten är relativt enkel att ta tag i. Helt utan att råka skapa fler psykdiagnoser. Hela studien finns att hämta via Dagens Medicin.

Anonyma kommentarer?

Jag har ofta undrat varför man kommenterar bloggar anonymt. Till saken hör att de anonyma kommentarerna oftast är dåligt skrivna och brister i resonemang, om sådant ens finns. De är i större utsträckning än de med ens ett stackars nick otrevliga och innehåller klart fler personliga påhopp. Vad ger det egentligen att smyga runt och skriva kommentarer som inte tillför någon något alls? Varför lägger man tid på att få folk att sucka över "ännu en anonym basher"? Vill man ha något sagt och vill bli tagen på allvar så är inte anonyma plumpa inlägg rätt väg att gå.

Vad kostar en man?

Hanne Kjöller har kontrat på SD:s utspel om att man nu minsann ska räkna ut vad invandrare kostar. Jag är ingen jättefan av Hanne annars, men här får hon till det klockrent. Nä, blåklockrent till och med. Rätt i planeten. Hon sågar SD:s argument om att invandrare är mer kriminella med att förklara att gruppen MÄN är mer rätt igenom överrepresenterad i brottsstatistiken än någon annan urskiljbar grupp. Så Hanne undrar helt enkelt vad en man egentligen kostar. Och jag håller med, med argumenten för att över huvud taget räkna ut något så känns det mer motiverat än att räkna på "invandrare" eller "muslimer". Väntar med spänning på att SD ska bemöta Hannes känga.

Världens chans?

Ett rekryteringsföretag annonserar om tjänster man kan söka. Jag trodde i min enfald att "världens chans" skulle vara något speciellt och exklusivt. Tydligen går också detta i dussinproduktion...

Radera andras äggstockar ur sin planeringskalender?

Har länge undrat över fenomenet "alla ska övertygas om att barn is the shit". I alla fall alla kvinnor. Det verkar som att man verkligen antas vilja ha barn för att man är kvinna. Medsystrar suckar och rullar med ögonen och talar om att jag minsann kommer att ångra mig, och att det bara handlar om att träffa den rätte. Som om det handlade om mannen. Sorry, det är min vilja och ovilja som räknas. Vill man inte leka kuvös så spelar det väldigt liten roll vad andra säger. En kompis svägerskor som trodde jag och polaren var ihop mer eller mindre beställde småkusiner på ett väldigt underligt sätt. Så fort man har pojkvän så är man alltså klar att glida över i rollen som äggkläckningsmaskin. Och man förlorar rätten till sitt privatliv. Alla ska veta om man tänker knoppa. Ungefär som att fråga "Ni knullar väl?". Jag lider med de par där en eller båda vill men inte kan få barn. Jag vill bara inte, och det är jobbigt nog ibland.

JAG VILL VERKLIGEN INTE! Jag tänker inte skaffa barn. Inte för att tillfredsställa normopaterna som anser att det är meningen med livet (de får gärna knoppa av sig bäst de vill i sin strävan efter mening), eller för att avla barnbarn eller småkusiner till någon. Varje gång jag hör folk diskutera när min livmoder ska bli boning åt nästa generation vill jag skrika "TA GENAST BORT MINA ÄGGSTOCKAR UR DIN PLANERINGSKALENDER!!!". Inte vänligt, utan som ett primalskri från mitt inre. Kanske kompat av att jag kastar lite saker omkring mig, mest för att markera. Varför är det så sabla viktigt för andra att jag vill ha barn? Vad får andra att tro att de har rätt att lägga sig i? Att de vet bättre än jag, att de sitter på SANNINGEN om livet och hur sakers ordning är.

Barn ÄR INTE meningen med mitt liv (Tack Helena Utter på AB som skrivit om detta.). Det får vara meningen med ditt. Eller Linda Skugges, som skriver att skaffar man inte barn så kommer man att ångra sig. För mig känns tanken på barn helt befängd. Jag har aldrig velat ha barn. Har aldrig fantiserat om en liten familj. Så, om jag blir ensam och obesökt på ålderdomshemmet (Terri Herrera Eriksson på AB undrar också om det är därför man knoppar...), så låt mig ruttna bort ensam i ett hörn då. Om jag mot all rimlig förmodan skulle ångra mig, MITT problem. Jag kan inte skaffa ett par ungar för att jag kanske ångrar mig sen, eller för att ha några som måste hälsa på mig på hemmet.

Barn ska man enligt mig skaffa för att man vill ägna en annan individ ett par decennier av sitt liv och vara förälder. Jag har inget sådant driv. Varför skulle man pusha in ett barn i en tillvaro där ingen vill bereda plats åt det? Där föräldrarna har milslånga agendor och karriärstegarna resta och helt annat i tankarna? Känns inte sjysst. Så låt mina äggstockar vara. Känns Jorden underbefolkad, pippa på och knoppa mer. Jag tänker inte bidra till det kalaset. Så, radera mina och andra medsystrars äggstockar ur planeringskalendern nu. Vi får faktiskt välja helt själv, och tänker också göra det.

Surrogatmamma= fnask?

Kajsa Ekis Ekman har fått fullkomligt spatt. I en debattartikel med koppling till hennes nya bok förklarar hon surrogatmammor vara prostituerade. Detta för att det bara är en annan del av kvinnans kropp som används till någon annans vinning. Jotack, med den logiken har jag fnaskat 5 år som sjukgymnast. Jag använde mina händer för att i slutändan skapa välbehag, för någon annans vinning, mot betalning. Och min hjärna fnaskade innan dess några år på Chalmers, där jag jobbade med forskningsprojekt och undervisning.

Uppenbarligen har inte Kajsa förstått att kvinnor faktiskt har hjärna och mandat att själva välja. Det ska de inte få göra, KAJSA ska välja åt dem. Kajsa vet vad kvinnor vill och inte, och vad som är bra. Så bra, för Kajsa, att hon vet att det är så. Jag behåller dock rätten till min egna kropp, min sexualitet och min reproduktionsapparat. Sorry, Kajsa! Ditt inlägg framstår för mig som ett inslag av tokfeminism där allt kvinnor gör kan tolkas som att de gör det för någon annans bästa och att det automatiskt vore fel. Jag kan hålla med om att den äggkläckningsindustri som beskrivs i debattartikeln inte låter särskilt trevlig. Men fenomenet surrogatförälder i sig är ingen ond företeelse. Den som vill låna ut sin kropp i 9 månader för att någon annan ska få ett barn tycker jag ska få göra detta utan att stigmatiseras som prostituerad. Det är en av de största välgärningar, att kunna bidra till att någons olycka vänds till lycka. För vissa är det värt det. Jag hade aldrig i mitt liv knoppat åt någon annan, men tittar inte snett på den som vill.

Om man följer analogin med prostitution måste det givetvis finnas (minst) en torsk också. Vem blir det? Vem döms vid eventuell rättegång? Och de som adopterar bort sitt barn, blir de på något sätt klassade som prostituerade retroaktivt?

Det sällan bra när man försöker använda för stora ord och för tunga begrepp som analogier för sin poäng. Kajsa trampar på den minan, rejält. Platt fall på den.

Apropå "elitbarn"...

Ämnet "särbegåvade barn" triggar mig enormt. Jag kan inte åstadkomma suckar djupa nog för att uttrycka mina känslor kring alla "normisar" som ondgör sig över blotta tanken på att ett begåvat barn skulle få det stöd och den stimulans det behöver. Vad hände med allas *!!!* rätt att utvecklas och stimuleras utifrån individens faktiska behov? Som jag nämnt tidigare så var jag ett av dessa uttråkade barn som tänkte lite för snabbt och hade svårt att dölja frustrationen när det gick för sakta. Det var inte vägen till popularitet vare sig bland klasskamrater eller lärare. Jag önskar av hela mitt hjärta att skolan ska ändras så att det inte behöver bli vardag för fler barn.

Jag upplever det som att kunskapen om särbegåvade barns villkor och behov generellt är för liten, och många utgår från att man som begåvad slirar omkring på en räkmacka, håvar in topp-betygen medan man ser ner på andra "normalbegåvade" barn, och sen blir man rik och berömd och framgångsrik, dryg och odräglig elitist per automatik. Hade detta varit sanning hade jag kunnat förstå avundsjukan. Dock inte ens då hade jag begripit den enorma missunnsamheten, som också kantar vår väg genom tillvaron när det går upp för folk att vi har fler hästan hemma än de själva. Det nämns på Wikipedia i artikeln om IQ, och är vedertaget faktum inom rekrytering, att högt IQ är en framgångsfaktor. Men det räcker inte att vara smart om man inte får chansen att utvecklas. Alla frön måste ha näring, oavsett om det ska bli grässtrån eller ekar av dem.

Sanningen är att många särbegåvade barn underpresterar och vissa till och med misslyckas med att ta sig genom skolan. DN skrev för något tag sedan om att begåvade barn har inlärningssvårigheter. Undra på det, eftersom vi aldrig får utmanas och lära oss att lära oss i skolan. När det är dags för universitetet (för de som inte tråkades ihjäl innan dess) så hoppar många av för att det plötsligt blev svårt och man hade inga strategier för att hantera detta. Begåvade barns inlärningsstrategier och -förmågor är ofta så olika från "normen", att den vanliga undervisningen är helt bortkastad på dem. De är redan igenom sin analys av läget innan läraren dragit inledningen för de andra. Detta får ofta lärare och andra att tro att man lär sig saker av sig själv, vilket är felaktigt och tyvärr leder till att man i många fall lämnar dessa barn vind för våg, "för de klarar sig ju ändå".

Utbildningsradion gjorde en dokumentär om barn med problem i skolan. Vid ~11 min börjar programmet handla om intelligenta barn, och hur barnen blir frustrerade och mår dåligt av det för låga tempot. Dessutom lär man sig aldrig att kämpa och tackla motgångar, eftersom man inte utmanas. Mamman till Alexander, som är med i dokumentären, säger i filmen att det inte handlar om att rusa upp honom till niondeklass-nivån, utan om att han ska få må bra och utvecklas. Kunskapsskolan blev hans räddning, och där fick han äntligen jobba i sitt tempo.

Inom Mensa finns Gifted Children Programme (GCP), där man verkar för att informera om särbegåvning och de begåvades villkor. På Mensa.se finns en informationsfilm om vad man behöver göra för dessa barn. Man trycker på vikten av att få bli sedd, stöttad och få utvecklas. Det borde vara självklart för alla barn. På Mensas hemsida finns också lite riktlinjer kring hur man kan förhålla sig till ett begåvat barn. Det finns ett antal kännetecken för föräldrar och andra vuxna att hålla koll på för att kunna hitta de särskilt begåvade. Min plan är att utbilda mig till GCP-informatör och bli en kontaktperson för föräldrar och lärare som önskar information om och förståelse för barn med särksild begåvning.

Det är inte helt ovanligt att begåvade barn blir feldiagnostiserade. Istället för bokstavskombinationen IQ försöker man ge dem ADHD-diagnos, eller bedöma dem som lätt autistiska. Pratade i våras med en skolpsykolog som berättade att en lärare kommit med två pojkar som hon ville skulle utredas för ADHD. En av dem visade sig vara en uttråkad hyperbegåvad pojke, som behövde stimulans, inte Ritalin.

Som jag ser det sker sällan felbehandlingen av intelligenta barn utifrån ondska eller sadism. Även om jag själv minns min lågstadielärare som en elak och småsint Jante-kramare, så tror jag att de flesta agerar utifrån bristande kunskap. Man tror på riktigt att smarta klarar allt själv, och att smart = stark, så man kan ta lite sociala problem och utanförskap. Sen låter vissa Jante-tänkandet styra lite också, och tänker att de som är så smarta kan väl inte få ALLT.

Min önskan är som sagt att alla ska få utvecklas utifrån sin potential, inte utifrån missriktad välvilja mot endast vissa grupper, eller vanföreställningar om hur olika grupper klarar sig och inte i tillvaron. Mer information, mindre myter och framförallt mindre Jante och missunnsamhet kommer att ta oss en bra bit på vägen.

För enkla uppgifter tråkar ut, och frustrationen leder ofta till misslyckanden