Njutning eller kalorihets?

Igår var jag på ett body pump-pass som verkligen blåste rent rören, om man säger så. Instruktören peppade oss att ta i från tårna, och grannens tår också vid behov. Helt underbart och jag var verkligen totalt slut efter passet. Body pump is the shit. Jag har varit skeptisk, men nu är jag såld. Hela kroppen på en timme

Det som jag dock ställde mig frågande till var att instruktören ofta under passet sa att vi skulle tänka på att det snart var dags för sommarlinnena och att det nu var dags att "bränna det vi åt igår". Det kändes för mig inte helt sunt. Träningsanorektikerna och ortorektikerna lär ju älska att instruktören legitimerar deras sjuka driv att göra av med varje kalori man stoppar i sig. Men det är inte det en instruktör ska göra, enligt mig. Med dagens vikthets behöver vi inte boostas till det när vi tränar. Många nojar nog som det är. Har också hört om en ännu knepigare instruktör, vars pepp går ut på att "det här är priset vi betalar för att folk ska vända sig om på stan". ÖHHHHH?!?!?! Vad hände med välmående och sunda ideal, och att det faktiskt är GÖTT att ta i så man känner pulsen rusa och mjölksyran invadera kroppen, som ett förstaled till en friskare och starkare kropp? Njutningen. Det som gör att belöningen inte bara är sen, utan också där och då?

Det finns positiva sätt att peppa. Man kan påminna gruppen om att ha de egna målen i åtanke och kämpa för dem. Att prata om att det handlar om sommarlinnet innebär på sätt och vis att man utgår från att alla som är där vill, eller bör vilja, gå ner i vikt. Det antyder att vi egentligen inte ska vara nöjda än. Saken är att jag ÄR nöjd. Jag har den dåliga smaken att "underhållsträna", både för att behålla formen, och för att slippa smärta från en tämligen överrörlig rörelseapparat. Jag har ingen sommarlinnenoja, och inget behov av att slita för att folk ska vända sig om efter mig. Nog för att jag tycker om en atletisk figur, på mig själv och andra, men det är inte min plats att utgå från att alla vill ha det eller idealiserar det. Man kan och får vara nöjd utan sexpack. Som min väninna sa: "Det är ute med rutor och inne med ränder.". Hon är helnöjd med sina kurvor. Visst är det skönt när man är nöjd? Mår man bra och är nöjd kan man träna för att det är bra för en. Inte alla sliter för att gå ner i vikt hela tiden.

Tycker därför, och det sa jag också till instruktören, att vi kanske kan få äta den där kladdkakan på lördag utan att hetsas att bränna varje gram av den på söndag. Vinglasen vi hällde i oss, chipsen vi åt, och godiset som slank ner. Det var gott. Vi ska kunna njuta av det utan att det blir en "skuld" att betala med träning dagen efter. Socker i mängder, varje dag, är jobbigt för kroppen. Men att aldrig tillåta sig att njuta känns så snett. Vad blir det för liv? I tankespåret "bränn allt det du äter" bor avsevärda mängder tvångspräglade beteenden och tankar, som jag inte tycker vi behöver lyfta fram. Jag skulle gärna se att fler tränade. Men inte primärt för att leva upp till ett smalt ideal utan för att det är bra. Våra ideal är olika, men alla kroppar behöver röra på sig. Hur vore det att ta fram det som är skönt och positivt med det, utan tvång och kaloriskulder? Träning är nyttigt kul. På tiden att det börjar marknadsföras som det!

Undrens tid är inte förbi

För inte alltför länge sedan ångade jag över att ännu en kvinna fått sätta livet till på grund av en svartsjuk och kontrollerande man. Flera är de tidigare fall där männen fått en liten klatsch på rumpan mer eller mindre och ett "ajabaja" av rättssystemet, som någonstans tyckt synd om männen.

Justitia

Nu är mannen som gav upphov till senaste blogginlägget om detta fått sin dom: LIVSTID!!! Jag är uppriktigt förvånad, men också väldigt glad, för att rätten värderat hennes liv så högt. Det ska dessutom utredas om tjänstefel begåtts när man inte plockade in mannen direkt efter att han blev anmäld, dagen innan han mördade henne. Bara att man ser närmare på saken känns betryggande. Det ÄR inte okej att ignorera kvinnor som är rädda för sina män. Det kan sluta illa. Det slutade illa. Men nu har rätten sagt sitt: Man får inte mörda sin kvinna, hur mycket man är förlorat kontrollen över henne. Hur svartsjuk man än är. Det var på tiden.

Vad är detta för "män" egentligen?

Igår läste jag ett par artiklar om män som lurar kvinnor från andra länder att komma hit till dem. Sedan misshandlar de kvinnorna och utsätter dem för sexuella övergrepp, och lutar sig mot att kvinnorna inte har någonstans att ta vägen. Lagen är i vanlig ordning helt uddlös när det kommer till att skydda kvinnorna. Även om de skulle våga sig utanför hemmeet och göra en anmälan, så riskerar de utvisning.

Jag läste också om dårarna som försöker klona Hitler, bland annat. Ledaren för denna minst sagt underliga gruppering vill också skapa sexslavar som saknar egen vilja. De finns redan. De kan blåsas upp vid behov... Tanken tycks vara lite samma som med männen, eller wannabe-männen, som importerar fruar för att förtrycka dem. Man vill helt enkelt bara ha ett varmt omslag till sin penis. När man vill. Utan diskussioner. Säger ju en del om vad dessa män tror sig klara av. Och att vissa män verkar uppskatta "död-fisk"-stilen hos sin partner. "Är det du eller jag som kn***ar?", typ...  

Från Israelisk kampanj
mot människohandel

Jag bara undrar... VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DESSA MÄN?!?!?! Är de ens "män", på andra sätt än möjligen bärare av Y-kromosomen? Nog för att den är liten och enligt Läkartidningen "ett genetiskt ökenlandskap", men ändå?!?!?!

Vad driver en person att utöva de grymmaste dåd mot en annan person, kränka henne och reducera henne till ett påsättningshål  och en slagpåse utan rättigheter? Vilken typ av människa behöver göra så, för att kunna leva med sig själv? Det kan inte vara möjligt för en sådan man att leva i en relation med en jämbördig kvinna, eller man. De kan över huvud taget inte klara av mellanmänsklighet på någon mer avancerad nivå än att möjligen åka buss ihop med andra. De måste vara en skock av tragiska low-lives, som tror att de är Herrar för att de trampar på någon som inte har kraft att sätta emot. I sina egna små riken är de kungar. Bland vanliga människor, i vanliga relationer, kan de inte fungera.

För mig är en ömsesidig relation med givande och tagande det absolut finaste som finns. När man inte kan hantera en sådan relation, utan måste trycka ner, förnedra och hota, så är det nog mer än en skruv som är lös, loss och borta. Bot? Tror det enda som hjälper mot detta är när de knackar på hos Sankte Per. Tills dess kan man hoppas att de flesta av dem tynar bort ensamma i sina hålor, utan offer.

Socker är verkligen inte snällt mot kroppen

Inte för att jag inte visste att socker stressar kroppen, men ibland är det så gött att göra saker som är mer goda än nyttiga. Sagt och gjort, igår hade jag och ett gäng väninnor filmmarathon hemma hos mig, och vi satte i oss vad som diplomatiskt borde kunna kallas "en ansenlig mängd" sötsaker och snacks.

Imorse så gjorde min kropp uppror. Den talade på alla tänkbara sätt om att den mängden socker inte var okej. Till att börja med sov jag till middag, och sen dess har min hjärna gått på halvfart. Jag funderar halvt panikartat hur jag ska rivstarta systemet inför helgens topp-timme; BODY PUMPEN!!!

Jag borde verkligen lära mig. Kroppen mår inte bra av allt sött. Den gör inte det, på riktigt. Socker skapar stress i kroppen och rubbar viktiga balanser i systemet. Det är en usel uppladdning för träningsdagar, och gör att man är trött både under tiden, strax efter och till och med dagen efter att man mölat i sig. Det är faktiskt inte värt det. Sötsaker är faktiskt inte så gott att det inte går att avstå när man väger mot skadeverkningarna.

Nu hoppas jag att min kropp går med på att återfå något slags balans efter att jag cyklat till pumpen, kört en timme och cyklat hem. Dags att återvända till ett liv med bra mycket mindre socker igen. Så gott är det inte. Så få alternativ finns det inte. Det är en dålig vana att "unna sig" socker, när det finns så mycket annat som är minst lika gott, och som känns bättre i kroppen både nu och sen. Med tanke på hur viktig träningen är för mig känns det helt sinnesrubbat att jag frivilligt förstör den med en massa socker. Dags att tänka om. För orken, prestationen, omgivningen (blodsockerdippar är påfrestande, för de omkring), träningseffekterna, balansen i kroppen... Finns så många skäl att låta bli det vita giftet. Jag körde trots allt större delen av 2010 helt sockerfritt. Bara på 'et igen. *!!!*

Rosaklädd pojke får räkna med att bli mobbad?

*morraspottafräsaskrikastampa*

I Jönköpings kommun anser visst skolpersonal att en 6-årig pojke som bär rosa får räkna med att bli mobbad. Känns betryggande. Föräldrarna har tack och lov bestämt sig för att flytta pojken.

För ett par veckor sedan Lindex med inbyggd rörelseinhibering i flickkläderna, nu får rosa pojkar acceptera att de blir slagna. Den här gossen hade till och med attackerats med kniv, och man hade inte ens informerat föräldrarna. Everyday life hazards, om man bär rosa?

När ska individen få vara individ, istället för att tvingas in i könsschabloner som begränsar? Och när ska vuxenvärlden våga träda fram och försvara varje barns särart? Hör alltför ofta att man skyller mobbing på offret. Fel kläder. Fel IQ. Fel föräldrar. Fel glasögon. Fel jeans. För pratig. För tyst. För social. För osocial. För fet. För smal. För dålig i idrott. För bra på matte. Barn kan gå på ett annat barn för vad-som-helst! Vi vuxna måste se till att det inte urartar och tala om att det är fel. Det krävs visst mer stake än de flesta vuxna klarar av att visa upp att säga till ett barn. Jag säger SKÄMS, och det säger jag inte ofta! Skamvrån nästa om du inte ens kan tillrättavisa eleka barn in action. Vem ska, om inte du? Föräldrar, skolpersonal... Det är ert jobb! Man kan göra det enkelt för sig, eller göra rätt. Du väljer.

En blick säger mer än tusen nallar

Apropå det stundande spektaklet med Alla Hjärtans Dag så verkar det hagla tips i olika tidningar på hur man "ska" uppvakta sin tilltänkta. Lite intressant koncept egentligen. Dels brukar jag försöka tala om för min sambo, dagligen, att han är speciellt, eller visa det på olika sätt. Dels behövs det knappast en särskild dag för att köpa små nallar och blommor till folk man är intresserad av. Det kan man ju göra varje dag?  Läste i Aftonbladet om en gosse som undrar hur han ska bära sig åt för att uppvakta en intressant tjej på gymmet. Han undrar om det vore okej att uppvakta en mer eller mindre främmande kvinna med blommor och gosedjur. Jag kan säga som så att blommor kan vara det finaste, men också det mest creepy, du kan ge en kvinna. Jag har fått blommor från människor som trott att det känns bra när de skippar de inledande stegen, som att ta ögonkontakt, pejla läget med intresse, och så vidare. Att få blommor från någon man inte uppmuntrat eller är det minsta intresserad av känns mer som ett krav än gulligt. Ibland till och med direkt läskigt.

 

Det värsta jag varit med om på den fronten har varit rosor hängda på min dörr från någon jag inte ens gett min adress till. Det är inte det minsta "sött" att leta upp någons hem, och besöka platsen med blommor på det sättet. Det känns "STALKER" mer än något annat.

Så, hur ska man veta när det är rätt och vad som är rätt? Jag tror stenhårt på att vi behöver släppa våra egon, mediernas tips och vad vill för en stund, och känna efter. Hur känns interaktionen? Finns det något där? Använd morrhåren. Ta in det som finns framför dig. Hur ofta har du egentligen misstolkat människor omkring dig när du bedömer vem som är intresserad av vem? Inte så ofta antagligen som med dig själv, eftersom du då inte varit färgad av dina önskemål eller stolthet. Använd morrhåren och acceptera att blommor, nallar, halsband, dikter etc. inte kan kompensera om intresset inte finns. Låt inte Valentine's-hysterin tvinga fram överdådiga kärleksförklaringar prematurt. En blick säger mer än tusen nallar. Varje dag. Året om.Våga ögonkontakt, våga känna in och ge dina känslor tillkänna. Mjuknar han eller hon vid ögonkontakt? Finns en connection? Om inte, behåll blommorna och nallarna. Spara dem till den som skulle uppskatta gesten.

Ge fan i folks äggstockar Vol 2

Det finns få saker som är mer irriterande än alla som ska förhöra sig om huruvida man nuppar utan skydd så fort man stadgar sig med någon av motsatt kön. För det är ju det de indirekt frågar om när de kastar sig över de nykära paren med frågor om när de tänkt knoppa. Som om det verkligen vore allas business hur man tänker sig sin familjebildning. Jag har fått mer än nog av alla som redan när jag var singel gick på om att jag minsann borde skaffa knodd. Det blev inte bättre när jag bildade par med en man. Jag förstår inte hur folk kan med. Varför bryr de sig så mycket? Varför är besättningen av andra kvinnors buktrakter en så intressant fråga för alla andra? Tro inte att det skulle bli tyst för att man skaffar en rosa skrikande liten sak. Jag har förstått att man knappt hinner hem från BB innan folk undrar när nästa bebis ska bli till. Småbarnsföräldrar får ständigt frågor om när de ska skaffa nästa. Och den som inte ska ha mer än en blir mer eller mindre ifrågasatt. Jag blir bara så trött. Vem sa att familjebildning var en allmän angelägenhet? Det finns dessutom många olika skäl till varför det kan vara känsligt att diskutera dessa frågor. Ofrivillig barnlöshet, missfallshistorik och andra problem kan finnas bakom "det obegripliga valet" att skaffa bara ett, eller inga, barn. Och ibland så vill man bara inte. Inte alla par, eller ens alla kvinnor, känner att de vill ha barn. Nu, sen, eller någonsin. Det är inte nödvändigtvis något man vill diskutera. Nu, sen eller någonsin. Lite respekt för människors privatliv skulle inte skada. Ta inte för givet att ämnet är "öppet" bara för att det anses "allmänmänskligt". Som jag skrivit tidigare: tycker man att jorden är underbefolkad, så är det bara att nuppa på. Utan skydd. Berätta gärna för alla som orkar lyssna också om processen. Men förvänta dig inte att alla är lika intresserade av att dela med sig. Nej, det är inte ens alltid okej att fråga. Mina äggstockar är mina. Min livmoder är min. Hur jag använder dem är något som jag diskuterar med min sambo. Resten får gissa, alternativt följa det som händer, eller inte händer.

En av feminismens stora är nu borta

Såg ett mail i min inkorg imorse om att en av de stora förkämparna för feminismen, och inte minst bättre förutsättningar för lesbiska, har avlidit. Stina Sundberg har somnat in under gårdagen.

Hon lämnar efter sig ett stort hål, både inom partiet Feministisk Initiativ, som hon varit med och byggt upp, samt som människa. Hon var påläst, varm, med stort hjärta och en förmåga att lyssna på människorna omkring sig. Raka rör och rak i ryggen, med fötterna på jorden, var det som gällde.

Det förvånar mig att inte en enda tidning skrivit någonting om hennes bortgång. Hon var ju "bara" talesperson för ett av landets mer kontroversiella partier. En av de som faktiskt stått på barrikaderna för kvinnors sak. Av någon anledning är hon inte medialt intressant. För få skandaler, och inga troskupper i media, kanske?

Vi som kände henne och vet vad hon gjort inser i alla fall förlusten.