Radera andras äggstockar ur sin planeringskalender?

Har länge undrat över fenomenet "alla ska övertygas om att barn is the shit". I alla fall alla kvinnor. Det verkar som att man verkligen antas vilja ha barn för att man är kvinna. Medsystrar suckar och rullar med ögonen och talar om att jag minsann kommer att ångra mig, och att det bara handlar om att träffa den rätte. Som om det handlade om mannen. Sorry, det är min vilja och ovilja som räknas. Vill man inte leka kuvös så spelar det väldigt liten roll vad andra säger. En kompis svägerskor som trodde jag och polaren var ihop mer eller mindre beställde småkusiner på ett väldigt underligt sätt. Så fort man har pojkvän så är man alltså klar att glida över i rollen som äggkläckningsmaskin. Och man förlorar rätten till sitt privatliv. Alla ska veta om man tänker knoppa. Ungefär som att fråga "Ni knullar väl?". Jag lider med de par där en eller båda vill men inte kan få barn. Jag vill bara inte, och det är jobbigt nog ibland.

JAG VILL VERKLIGEN INTE! Jag tänker inte skaffa barn. Inte för att tillfredsställa normopaterna som anser att det är meningen med livet (de får gärna knoppa av sig bäst de vill i sin strävan efter mening), eller för att avla barnbarn eller småkusiner till någon. Varje gång jag hör folk diskutera när min livmoder ska bli boning åt nästa generation vill jag skrika "TA GENAST BORT MINA ÄGGSTOCKAR UR DIN PLANERINGSKALENDER!!!". Inte vänligt, utan som ett primalskri från mitt inre. Kanske kompat av att jag kastar lite saker omkring mig, mest för att markera. Varför är det så sabla viktigt för andra att jag vill ha barn? Vad får andra att tro att de har rätt att lägga sig i? Att de vet bättre än jag, att de sitter på SANNINGEN om livet och hur sakers ordning är.

Barn ÄR INTE meningen med mitt liv (Tack Helena Utter på AB som skrivit om detta.). Det får vara meningen med ditt. Eller Linda Skugges, som skriver att skaffar man inte barn så kommer man att ångra sig. För mig känns tanken på barn helt befängd. Jag har aldrig velat ha barn. Har aldrig fantiserat om en liten familj. Så, om jag blir ensam och obesökt på ålderdomshemmet (Terri Herrera Eriksson på AB undrar också om det är därför man knoppar...), så låt mig ruttna bort ensam i ett hörn då. Om jag mot all rimlig förmodan skulle ångra mig, MITT problem. Jag kan inte skaffa ett par ungar för att jag kanske ångrar mig sen, eller för att ha några som måste hälsa på mig på hemmet.

Barn ska man enligt mig skaffa för att man vill ägna en annan individ ett par decennier av sitt liv och vara förälder. Jag har inget sådant driv. Varför skulle man pusha in ett barn i en tillvaro där ingen vill bereda plats åt det? Där föräldrarna har milslånga agendor och karriärstegarna resta och helt annat i tankarna? Känns inte sjysst. Så låt mina äggstockar vara. Känns Jorden underbefolkad, pippa på och knoppa mer. Jag tänker inte bidra till det kalaset. Så, radera mina och andra medsystrars äggstockar ur planeringskalendern nu. Vi får faktiskt välja helt själv, och tänker också göra det.