Elitskolor för esteter ger ingen folkstorm

DN har en artikel om gymnasieskolor för esteter, där man har antagningsprov för att visa att man är lämplig. Var finns folkstormarna mot att man utesluter vissa från skolorna? Nä, just det, det rörde sig om esteter. Tänk om DN hade skrivit om en skola där eleverna fick göra motsvarande matte- eller till och med intelligenstester för att komma in. Bara 1/10 av de som söker kommer in. Utslagningsfaktorn är hög. Var finns de uppretade rösterna som anser att alla ska ha samma möjligheter, och rätt till samma undervisning? Om några barn får dansa massor eller teckna/måla i skolan, ska inte alla få det? Varför ska vissa få göra mer? För att de är begåvade, förstås. Och man vill låta dem ta tillvara den begåvningen och intresset, så att de ska få utvecklas på bästa sätt. Varför skulle man annars sätta upp särskilda skolor?

För inte alltför länge sedan skrevs det spaltkilometervis om att man från regeringshåll ville införa möjligheter för begåvade ungdomar att tidigare förkovra sig i t ex naturvetenskapliga ämnen för att tillvarata intresse och kapacitet. Aftonbladet.se skrev att elitskolor ökar segregationen, och från (s)-håll fasades det för att man gick mot en mer elitistisk skola. Bloggosfären ångade av inlägg om hur fruktansvärt det var att föda de som redan hade det så bra på de svagas bekostnad, ett synsätt som bara den icke pålästa enligt mig kan hysa. Mycket av skriverierna tycks bygga på antagandet att teoretisk begåvade elever automatiskt glider genom skolan, glider genom högre utbildningar, och sedan blir man anställd med fetelönen på pappas (som givetvis är snorrik högintelligent akademiker!) firma. Eller hur... Tack och lov har det börjat lätta lite med elitskoletankarna. De finns numera, och man har faktiskt till och med intagningsprov (vilket man inte ens FICK ha förut!!!). Undrar hur man då tänkte att man skulle garantera studietakten för de begåvade?

Sanningen är, som jag påpekat tidigare, att många högbegåvade teoretiskt orienterade barn slås ut under skoltiden. Både inlärningsmässiga och sociala bekymmer uppstår ofta, och att sitta och vara dödens uttråkad dag ut och dag in motiverar knappast till att plugga vidare. I boken "Se mig som jag är" av Camilla Wallström kan man ta del av hur det kan se ut i ett "vanligt smart barns" liv, och hur de upplevt sin skolgång. De flesta var inte snobbiga rikemansungar som satt och drygade sig mot andra eller hade siktet inställt på teknisk eller ekonomisk högskoleutbildning. Det var ungdomar som led och tråkades halvt ihjäl i skolan, och många upplevde sig till och med dumma och missanpassade. Så de som oroar sig för social segregering på grund av elitskolor kan trösta sig med att många av de begåvade barnen hade varit ohjälpligt utanför. Någonstans över 120 i IQ börjar det märkas, efter 140 är det väldigt många som inte riktigt upplevs passa in. Många kan lära sig, men att umgås med individer på samma nivå och med samma intressen är otroligt stärkande och nyttigt.

Så, precis som esteterna som vill och får dansa eller teckna sig genom sin utbildning, eftersom det är där deras begåvning ligger, så borde det vara självklart att även teoretiskt starka elever ska få jobba utifrån sina egna förutsättningar och intressen, med andra barn som tänker som de.

Elitskola vore en välgärning

Elitklasser. Det klingar så illa i mångas öron. Många hör ordet till tonerna av "klasskamp" och tror att det är rikemansungarnas gräddfil till ännu fler fördelar i samhället. Som om intelligens och annan begåvning köptes för föräldrarnas årslön. I så fall hade jag varit rätt så puckad. Men det är jag inte.

Sannolikt kommer detta tankesätt sig av att akademin varit "överklassens" domäner under många hundra år, och endast de som hade råd att ha någon annan slitandes för sig kunde ägna tiden åt vetenskap. Men detsamma gällde i och för sig konst och humaniora, och man kan knappast säga att konsthögskolorna eller humanistiska fakulteterna till största del befolkas av brats. Idag är dessutom skolorna öppna för alla, och oavsett diskussionerna om att man måste ha rika föräldrar för att plugga så tar sig flertalet "arbetarklassbarn" genom universitetsutbildningar.

Jag hade inga rika päron att backa upp mig under studietiden, och jag växte inte upp med en silversked mellan skinkorna. Jag har på något mystiskt vis klarat min skolgång ändå. 8 år totalt på universitet hittills. Läskigt många böcker har jag läst, och en skrämmande mängd artiklar på fackspråk ur refererade tidskrifter. Och detta, vill jag säga, trots att jag knappast kände mig uppmuntrad att uvecklas intellektuellt i grundskolan. Snarare tvärtom. Från dag ett till slutet av nian, ständigt anpassande. I gymnasiet något bättre, men då var det för sent för min del. Jag hade förlorat intresset. Mina, enligt mig,mediokra gymnasiebetyg hade kunnat vara helt annorlunda (4,4 på N) om jag orkat intressera mig, om passionen funnits kvar.

Det var 9 otroligt frustrerande år i grundskolan för min del. En vacker dröm som blev sann hade det varit för mig att få ägna mig åt min passion; siffror, formler och kluriga räkneuppgifter. Jag vet att det är svårt att få alla att förstå att precis som vissa älskar sina instrument, sin sång, sin konst och sin dans, så älskade jag verkligen matte. Jag, arbetarbarnet, tjejen, invandrarungen, med alla odds emot mig i naturvetenskapliga ämnen enligt vänsterblockets sätt att resonera kring skolprestationer, räknade negativa tal när jag var 6 år gammal. Ekvationssystem hette min passion i högstadiet. Jag blev kär i komplexa tal och differentialekvationer på gymnasiet. Tänk om... tänk om... tänk om någon odlat den passionen när den var ren och stark och fylld av glädje, redan i grundskolan. Innan högstadiet ens.

Jan Björklund säger till SvD.se att "...Ingen ska sitta och rulla tummarna.". Var fanns han när jag gick i skolan? På Aftonbladet.se säger han "Det är dags att vi lämnr den socialdemokratiska jantelagen bakom oss i skolpolitiken.". Ja, snälla. Låt alla barn utvecklas i sin egen takt. Även de begåvade. Alltså, inte bara de som är bra inom idrott och musik. ALLA!

Hittade en blogg idag där skribenten ondgör sig över Björklund idé med elitklasser. GIVETVIIIIIIIS måste de studiesvaga elevernas behov tillgodoses FÖRST. Det Ulf Vargek inte verkar ha helt koll på är att begåade elever som inte får den stimulans de behöver faktiskt mår dåligt över detta, och ofta blr störande element för resten av klassen. Alla lider, ingen får arbetsro eller tvecklas optimalt. Förstår inte poängen... Men det har gått ideologiska troll i hela diskussionen. Smart är fult och att utbilda smarta på deras nivå är ännu värre! *???* Såhär skrev jag som svar i Ulfs blogg (får se om han publicerar kommentaren):

"Ulf skriver om att man inte får föda de resursstarka på bekostnad av de som behöver extra hjälp. Saken är den att de begåvade inte automatiskt lär sig mer eller bättre på egen hand, utan är också i allra högsta grad i behov av att stimuleras på sin nivå och få lov och stöttas i att utvecklas i sitt kunskapssökande och lärande. Faktum är att de begåvade elever som inte fått särskilt stöd eller accelererats genom ämnen de är begåvade i ofta presterar dåligt i skolan och söker sig inte vidare till, eller klarar inte högre utbildning.

Man kan med gott samvete säga att utbildning av de normalbegåvade och de som behöver extra hjälp hittills skett på bekostnad av de begåvades utveckling. Jag ser inte varför de "studiesvaga" elevernas behov skulle vara viktigare än andras. ALLA behöver och bör få en chans att utvecklas på sina villkor utifrån de resurser man har i skolan. Det står vad jag minns till och med så i läroplanen. Däremot tolkas det ofta och gärna som att "vi måste stötta de svaga eleverna, resten klarar sig ju". Men som sagt, det gör de inte.

Har läst många forskningsrapporter, där man just sett att begåvade barn är understimulerade och inte får lära sig att lära sig i skolan, vilket försvårar vid högre studier. De skolkar, bråkar och stör, eller lider i tysthet över understimulansen. Klasser där man får använda sin kapacitet, utvecklas, utmanas och dessutom umgås med andra som förstår ens passion för matte och kemi, eller vad det nu är för ämnen, är positivt både för de begåvade barnen, och för ålderskamraterna som slipper störelementet i klassen. Japp, inte sällan är klassens bråkstake eller pajas en understimulerad högbegåvad elev! Dessutom tar man tillvara på resurser som annars går till spillo. Ja, varje land behöver ta tillvara på sina spetsar, oavsett om det gäller idrott eller matte! Så jag undrar på vilket sätt någon alls vinner på att man inte stödjer de begåvade?"

Fler för mig obegripliga ställningstaganden om att intelligenta barn minsann ska finna sig i att bli sinkade och understimulerade:

Feel in the blogg- Mår illa över att man vill satsa på individuell utvecklingsnivå.
Västgötskan- De svaga först, och främst, och alltid...
Kommunisternas blogg- Gör intelligens till en klassfråga *???*
Alltid rött, alltid rätt-"För de som redan har det bra..."
Mad World- Tror det handlar om att ha bråttom till högre studier...