Elitskolor för esteter ger ingen folkstorm

DN har en artikel om gymnasieskolor för esteter, där man har antagningsprov för att visa att man är lämplig. Var finns folkstormarna mot att man utesluter vissa från skolorna? Nä, just det, det rörde sig om esteter. Tänk om DN hade skrivit om en skola där eleverna fick göra motsvarande matte- eller till och med intelligenstester för att komma in. Bara 1/10 av de som söker kommer in. Utslagningsfaktorn är hög. Var finns de uppretade rösterna som anser att alla ska ha samma möjligheter, och rätt till samma undervisning? Om några barn får dansa massor eller teckna/måla i skolan, ska inte alla få det? Varför ska vissa få göra mer? För att de är begåvade, förstås. Och man vill låta dem ta tillvara den begåvningen och intresset, så att de ska få utvecklas på bästa sätt. Varför skulle man annars sätta upp särskilda skolor?

För inte alltför länge sedan skrevs det spaltkilometervis om att man från regeringshåll ville införa möjligheter för begåvade ungdomar att tidigare förkovra sig i t ex naturvetenskapliga ämnen för att tillvarata intresse och kapacitet. Aftonbladet.se skrev att elitskolor ökar segregationen, och från (s)-håll fasades det för att man gick mot en mer elitistisk skola. Bloggosfären ångade av inlägg om hur fruktansvärt det var att föda de som redan hade det så bra på de svagas bekostnad, ett synsätt som bara den icke pålästa enligt mig kan hysa. Mycket av skriverierna tycks bygga på antagandet att teoretisk begåvade elever automatiskt glider genom skolan, glider genom högre utbildningar, och sedan blir man anställd med fetelönen på pappas (som givetvis är snorrik högintelligent akademiker!) firma. Eller hur... Tack och lov har det börjat lätta lite med elitskoletankarna. De finns numera, och man har faktiskt till och med intagningsprov (vilket man inte ens FICK ha förut!!!). Undrar hur man då tänkte att man skulle garantera studietakten för de begåvade?

Sanningen är, som jag påpekat tidigare, att många högbegåvade teoretiskt orienterade barn slås ut under skoltiden. Både inlärningsmässiga och sociala bekymmer uppstår ofta, och att sitta och vara dödens uttråkad dag ut och dag in motiverar knappast till att plugga vidare. I boken "Se mig som jag är" av Camilla Wallström kan man ta del av hur det kan se ut i ett "vanligt smart barns" liv, och hur de upplevt sin skolgång. De flesta var inte snobbiga rikemansungar som satt och drygade sig mot andra eller hade siktet inställt på teknisk eller ekonomisk högskoleutbildning. Det var ungdomar som led och tråkades halvt ihjäl i skolan, och många upplevde sig till och med dumma och missanpassade. Så de som oroar sig för social segregering på grund av elitskolor kan trösta sig med att många av de begåvade barnen hade varit ohjälpligt utanför. Någonstans över 120 i IQ börjar det märkas, efter 140 är det väldigt många som inte riktigt upplevs passa in. Många kan lära sig, men att umgås med individer på samma nivå och med samma intressen är otroligt stärkande och nyttigt.

Så, precis som esteterna som vill och får dansa eller teckna sig genom sin utbildning, eftersom det är där deras begåvning ligger, så borde det vara självklart att även teoretiskt starka elever ska få jobba utifrån sina egna förutsättningar och intressen, med andra barn som tänker som de.

Apropå "elitbarn"...

Ämnet "särbegåvade barn" triggar mig enormt. Jag kan inte åstadkomma suckar djupa nog för att uttrycka mina känslor kring alla "normisar" som ondgör sig över blotta tanken på att ett begåvat barn skulle få det stöd och den stimulans det behöver. Vad hände med allas *!!!* rätt att utvecklas och stimuleras utifrån individens faktiska behov? Som jag nämnt tidigare så var jag ett av dessa uttråkade barn som tänkte lite för snabbt och hade svårt att dölja frustrationen när det gick för sakta. Det var inte vägen till popularitet vare sig bland klasskamrater eller lärare. Jag önskar av hela mitt hjärta att skolan ska ändras så att det inte behöver bli vardag för fler barn.

Jag upplever det som att kunskapen om särbegåvade barns villkor och behov generellt är för liten, och många utgår från att man som begåvad slirar omkring på en räkmacka, håvar in topp-betygen medan man ser ner på andra "normalbegåvade" barn, och sen blir man rik och berömd och framgångsrik, dryg och odräglig elitist per automatik. Hade detta varit sanning hade jag kunnat förstå avundsjukan. Dock inte ens då hade jag begripit den enorma missunnsamheten, som också kantar vår väg genom tillvaron när det går upp för folk att vi har fler hästan hemma än de själva. Det nämns på Wikipedia i artikeln om IQ, och är vedertaget faktum inom rekrytering, att högt IQ är en framgångsfaktor. Men det räcker inte att vara smart om man inte får chansen att utvecklas. Alla frön måste ha näring, oavsett om det ska bli grässtrån eller ekar av dem.

Sanningen är att många särbegåvade barn underpresterar och vissa till och med misslyckas med att ta sig genom skolan. DN skrev för något tag sedan om att begåvade barn har inlärningssvårigheter. Undra på det, eftersom vi aldrig får utmanas och lära oss att lära oss i skolan. När det är dags för universitetet (för de som inte tråkades ihjäl innan dess) så hoppar många av för att det plötsligt blev svårt och man hade inga strategier för att hantera detta. Begåvade barns inlärningsstrategier och -förmågor är ofta så olika från "normen", att den vanliga undervisningen är helt bortkastad på dem. De är redan igenom sin analys av läget innan läraren dragit inledningen för de andra. Detta får ofta lärare och andra att tro att man lär sig saker av sig själv, vilket är felaktigt och tyvärr leder till att man i många fall lämnar dessa barn vind för våg, "för de klarar sig ju ändå".

Utbildningsradion gjorde en dokumentär om barn med problem i skolan. Vid ~11 min börjar programmet handla om intelligenta barn, och hur barnen blir frustrerade och mår dåligt av det för låga tempot. Dessutom lär man sig aldrig att kämpa och tackla motgångar, eftersom man inte utmanas. Mamman till Alexander, som är med i dokumentären, säger i filmen att det inte handlar om att rusa upp honom till niondeklass-nivån, utan om att han ska få må bra och utvecklas. Kunskapsskolan blev hans räddning, och där fick han äntligen jobba i sitt tempo.

Inom Mensa finns Gifted Children Programme (GCP), där man verkar för att informera om särbegåvning och de begåvades villkor. På Mensa.se finns en informationsfilm om vad man behöver göra för dessa barn. Man trycker på vikten av att få bli sedd, stöttad och få utvecklas. Det borde vara självklart för alla barn. På Mensas hemsida finns också lite riktlinjer kring hur man kan förhålla sig till ett begåvat barn. Det finns ett antal kännetecken för föräldrar och andra vuxna att hålla koll på för att kunna hitta de särskilt begåvade. Min plan är att utbilda mig till GCP-informatör och bli en kontaktperson för föräldrar och lärare som önskar information om och förståelse för barn med särksild begåvning.

Det är inte helt ovanligt att begåvade barn blir feldiagnostiserade. Istället för bokstavskombinationen IQ försöker man ge dem ADHD-diagnos, eller bedöma dem som lätt autistiska. Pratade i våras med en skolpsykolog som berättade att en lärare kommit med två pojkar som hon ville skulle utredas för ADHD. En av dem visade sig vara en uttråkad hyperbegåvad pojke, som behövde stimulans, inte Ritalin.

Som jag ser det sker sällan felbehandlingen av intelligenta barn utifrån ondska eller sadism. Även om jag själv minns min lågstadielärare som en elak och småsint Jante-kramare, så tror jag att de flesta agerar utifrån bristande kunskap. Man tror på riktigt att smarta klarar allt själv, och att smart = stark, så man kan ta lite sociala problem och utanförskap. Sen låter vissa Jante-tänkandet styra lite också, och tänker att de som är så smarta kan väl inte få ALLT.

Min önskan är som sagt att alla ska få utvecklas utifrån sin potential, inte utifrån missriktad välvilja mot endast vissa grupper, eller vanföreställningar om hur olika grupper klarar sig och inte i tillvaron. Mer information, mindre myter och framförallt mindre Jante och missunnsamhet kommer att ta oss en bra bit på vägen.

För enkla uppgifter tråkar ut, och frustrationen leder ofta till misslyckanden

Svårhanterad bokstavsdiagnos: IQ

I december förra året skrev jag om hur det varit att vara ett s.k. "särbegåvat barn" i den vanliga skolan. Kortfattat: tråkigt, oinspirerande och nedslående. Sedan det inlägget har jag kommit att prata med flera andra, som delar mina upplevelser. Himlandet med ögonen, suckandet när man ställde följdfrågor och inte nöjde sig med "Det ÄR så." som svar... Fler än jag har upplevt detta från sina lärare.


Det som också hänt sedan det inlägget är jag fått ett papper där det bekräftas att min bokstavsdiagnos är IQ. Enligt testet får jag nu bli medlem i Mensa. Jag vet att det är ungefär lika intressant egentligen som att någon tar 100 kg i bänkpress, eller springer milen på under 30 minuter, eller spelar fiol som en gudinna. Men det betyder något för mig. Det betyder att jag inte misstog mig, jag var lite rappare helt enkelt. Inte bara en arrogant kverulant som gjorde livet surt för lärarna genom att aldrig nöja mig med vad de än hade att komma med.

Att ha sett dokumentärer om hur skolan inte kan hantera smarta barn, och hur de som idag är vuxna upplevt sin skolgång stärker mig enormt. Det är skönt att veta att det inte bara var jag som kände mig helt vilse och fel i skolan, trots uppenbar lätthet att lära. Vem hade trott att det var PÅ GRUND AV den lättheten som man fick problem i skolan?


Man kan hantera ADHD, och andra bokstavsdiagnoser i skolorna. Man vet att de behöver extra stöd och lite mer förståelse. Men bokstavskombinationen IQ är läskig på riktigt för många. En mamma säger i en dokumentär att hon önskade att sonen fått en annan diagnos än smart, för då hade hon i alla fall vetat vad hon skulle göra. Att barnet är ultrabegåvat upplevs som ett stort problem. Av mamman, och av skolan, liksom av barnets övriga omgivning.

Mensa arbetar med att informera om hur man ska göra när man har särbegåvade barn. På hemsidan listas kännetecknen för riktigt smarta barn. Många av de tydligaste tecknen tror jag ofta förväxlas med andra typer av problem. Och även med diagnosen klarlagd så vet inte människor vad de ska ta sig till med en skarp hjärna i sin närhet. De är skrämda och kanske lite hotade av att ha ett så smart barn framför sig. Det är ett hot mot många vuxnas ego och stolthet att bli ifrågasatt och skärskådad av ett barn. Då uteblir stödet och det urartar i maktkamper istället.

Jag har som sagt haft turen att ha en stöttande mor, som själv har en IQ att avundas. Hon har sett till att åtminstone delar av mig hela tiden fått något att bita i. Och så träffade jag ju i september förra året Jenny. Hon är vice ordförande i Mensa Sverige, och det var hon som uppmuntrade mig att göra testet. Två intelligenta kvinnor som gjort stor skillnad i mitt liv. Är så tacksam för att de finns, och för att de funnits där för mig. Jag hoppas kunna bidra till att göra skillnad för någon annan och att bidra till att avdemonisera intelligens. Det är ingen sjukdom, även om det ofta känts så med tanke på reaktionerna man mött. Som sagt, vissa tar massor i bänkpressen. Andra är grymma på matte. Någon hanterar språket vackrare än de flesta. Alla har sin grej. Men ingen blir rädd för en duktig fotbollsspelare, så som man ryggar för ett skarpt intellekt. Varför?