Dåligt underbyggt svammel om skolan och klass-skillnader

Daniel Swedin slår i sin B-artikel fast att klassklyftorna späs på i Björklunds B-skola. Detta skulle då vara för att studiemotiverade elever dragit till skolor där de faktiskt får stimulans till utveckling, och får lära sig saker, medan de svagare eleverna blivit kvar i de sämre skolorna, som dessutom förlorar alla ledstjärnor och goda exempel.

Precis som med privat sjukvård ser jag de "bättre" skolorna som något som inte borde behövas. Alla skolor borde satsa på att ge alla elever den utbildning de har rätt till, utifrån varje barns förutsättningar. Det står trots allt i läroplanen och skollagen att det är så det ska gå till. Tyvärr vet jag av egen erfarenhet och från andra källor att just studiemotiverade barn hålls tillbaka i många skolor. Man får inte utvecklas i sin egen takt, och hade någon viftat med en skola där jag hade fått lära mig i den takt jag ville hade jag inte tvekat en sekund. Och bara för sakens skull, mina föräldrar är varken akademiker eller rika. Jag blev rätt bright i alla fall. Liksom många andra arbetarbarn. Så det har inte med klass att göra ifall man lyckas bli understimulerad i skolan.

Problemet är alltså inte enligt mig att studiemotiverade elever söker sig till skolor där de får utvecklas, utan att de behöver flytta på sig för att få stimulans. Skolan är idag väldigt dåligt rustad för att ta hand om elever som är smartare än snittet, och som behöver extra stimulans. Inte sällan hanterar man dem med Jante som riktningsgivare. Varför skulle dessa elever sitta kvar i en sunkig skola där ingen vill ge dem de intellektuella utmaningar de vill ha och behöver? Och dessutom har rätt till enligt lag!

Lärarutbildningen har inte en enda obligatorisk timme om särbegåvade barns villkor (däremot en valbar kurs som väldigt få vill gå), och inte många lärare har samlat på sig extramaterial att prångla ut för att mätta de hungrigaste. Det är inte någon dyr åtgärd att mata de vetgiriga. Det är otroligt tacksamt, och läroivern skulle kunna smitta av sig på de mindre motiverade. Men idag kväser man hellre de ivriga, och säger föraktfullt att man minsann måste satsa på "de som inte redan har det så bra". Vem sa att intelligens automatiskt leder till lycka eller framgång?

När man får de motiverade och begåvade att vilja stanna, då är problemet löst. Inte genom att återkalla skolpengsidén. Tanken med den var väl att skolorna skulle se till att bli så attraktiva att folk ville stanna där? Om man misslyckas, ska man då ta bort valfriheten, eller försöka bli bättre?

Apropå "elitbarn"...

Ämnet "särbegåvade barn" triggar mig enormt. Jag kan inte åstadkomma suckar djupa nog för att uttrycka mina känslor kring alla "normisar" som ondgör sig över blotta tanken på att ett begåvat barn skulle få det stöd och den stimulans det behöver. Vad hände med allas *!!!* rätt att utvecklas och stimuleras utifrån individens faktiska behov? Som jag nämnt tidigare så var jag ett av dessa uttråkade barn som tänkte lite för snabbt och hade svårt att dölja frustrationen när det gick för sakta. Det var inte vägen till popularitet vare sig bland klasskamrater eller lärare. Jag önskar av hela mitt hjärta att skolan ska ändras så att det inte behöver bli vardag för fler barn.

Jag upplever det som att kunskapen om särbegåvade barns villkor och behov generellt är för liten, och många utgår från att man som begåvad slirar omkring på en räkmacka, håvar in topp-betygen medan man ser ner på andra "normalbegåvade" barn, och sen blir man rik och berömd och framgångsrik, dryg och odräglig elitist per automatik. Hade detta varit sanning hade jag kunnat förstå avundsjukan. Dock inte ens då hade jag begripit den enorma missunnsamheten, som också kantar vår väg genom tillvaron när det går upp för folk att vi har fler hästan hemma än de själva. Det nämns på Wikipedia i artikeln om IQ, och är vedertaget faktum inom rekrytering, att högt IQ är en framgångsfaktor. Men det räcker inte att vara smart om man inte får chansen att utvecklas. Alla frön måste ha näring, oavsett om det ska bli grässtrån eller ekar av dem.

Sanningen är att många särbegåvade barn underpresterar och vissa till och med misslyckas med att ta sig genom skolan. DN skrev för något tag sedan om att begåvade barn har inlärningssvårigheter. Undra på det, eftersom vi aldrig får utmanas och lära oss att lära oss i skolan. När det är dags för universitetet (för de som inte tråkades ihjäl innan dess) så hoppar många av för att det plötsligt blev svårt och man hade inga strategier för att hantera detta. Begåvade barns inlärningsstrategier och -förmågor är ofta så olika från "normen", att den vanliga undervisningen är helt bortkastad på dem. De är redan igenom sin analys av läget innan läraren dragit inledningen för de andra. Detta får ofta lärare och andra att tro att man lär sig saker av sig själv, vilket är felaktigt och tyvärr leder till att man i många fall lämnar dessa barn vind för våg, "för de klarar sig ju ändå".

Utbildningsradion gjorde en dokumentär om barn med problem i skolan. Vid ~11 min börjar programmet handla om intelligenta barn, och hur barnen blir frustrerade och mår dåligt av det för låga tempot. Dessutom lär man sig aldrig att kämpa och tackla motgångar, eftersom man inte utmanas. Mamman till Alexander, som är med i dokumentären, säger i filmen att det inte handlar om att rusa upp honom till niondeklass-nivån, utan om att han ska få må bra och utvecklas. Kunskapsskolan blev hans räddning, och där fick han äntligen jobba i sitt tempo.

Inom Mensa finns Gifted Children Programme (GCP), där man verkar för att informera om särbegåvning och de begåvades villkor. På Mensa.se finns en informationsfilm om vad man behöver göra för dessa barn. Man trycker på vikten av att få bli sedd, stöttad och få utvecklas. Det borde vara självklart för alla barn. På Mensas hemsida finns också lite riktlinjer kring hur man kan förhålla sig till ett begåvat barn. Det finns ett antal kännetecken för föräldrar och andra vuxna att hålla koll på för att kunna hitta de särskilt begåvade. Min plan är att utbilda mig till GCP-informatör och bli en kontaktperson för föräldrar och lärare som önskar information om och förståelse för barn med särksild begåvning.

Det är inte helt ovanligt att begåvade barn blir feldiagnostiserade. Istället för bokstavskombinationen IQ försöker man ge dem ADHD-diagnos, eller bedöma dem som lätt autistiska. Pratade i våras med en skolpsykolog som berättade att en lärare kommit med två pojkar som hon ville skulle utredas för ADHD. En av dem visade sig vara en uttråkad hyperbegåvad pojke, som behövde stimulans, inte Ritalin.

Som jag ser det sker sällan felbehandlingen av intelligenta barn utifrån ondska eller sadism. Även om jag själv minns min lågstadielärare som en elak och småsint Jante-kramare, så tror jag att de flesta agerar utifrån bristande kunskap. Man tror på riktigt att smarta klarar allt själv, och att smart = stark, så man kan ta lite sociala problem och utanförskap. Sen låter vissa Jante-tänkandet styra lite också, och tänker att de som är så smarta kan väl inte få ALLT.

Min önskan är som sagt att alla ska få utvecklas utifrån sin potential, inte utifrån missriktad välvilja mot endast vissa grupper, eller vanföreställningar om hur olika grupper klarar sig och inte i tillvaron. Mer information, mindre myter och framförallt mindre Jante och missunnsamhet kommer att ta oss en bra bit på vägen.

För enkla uppgifter tråkar ut, och frustrationen leder ofta till misslyckanden