Får det lov att vara en villig asiatiska istället för en frigid svenska?

Det har skrivits en del igen i år om svenska män som åker till Asien, och träffar sina blivande fruar där. Många är de fördomar och myter som florerar kring denna typ av unioner. Postorderfruar, fem-i-pedofiler, och lite andra skojsiga tillmälen har hörts i diskussionen. Få verkar förstå att många av dessa relationer faktiskt handlar om passion och kärlek. Tyvärr inte alls alla... Det mest bisarra utspelet kom förra året från Norge, som stöd för fenomenet med att nordiska män hämtar fruar från öst. Hanne Nabintu Herland uttalade att kvinnorna i Sverige och Norge fick skylla sig själv, och att det var självklart att män ville ha asiatiskorna istället, för de gillar sex och kan laga mat. Andra kulturer har mindre krav på mannen, och man är bättre på att lära upp kvinnorna att tillfredsställa män sexuellt. Hon tycker kraven på män är för höga, och att feminismen gått för långt. När jag såg bilden på Hanne så kom jag förresten osökt att tänka på Anna Anka... De delar till och med mission; att få kvinnor att tillfredsställa sina män.

Jag undrar om inte "gillar sex" är en fin omskrivning för "ställer upp". Eller möjligtvis "vet inget annat än att det är hennes förväntade roll att knulla på kommando". Kvinnor behöver inte läras upp till att bemöta mannens behov i sängen. Många män däremot har en lång väg att gå till att över huvud taget intressera sig för kvinnan de ligger med, hennes behov och önskningar. Många kvinnor jag känner tycker inte om sex med män eftersom det ofta handlar om hans behov och önskningar, som han är mycket bra på att kommunicera helt själv. Men han är oförmögen till och ointresserad av att respektera hennes behov, särskilt om de inte till 100% matchar hans. Jag skulle kunna satsa egendom och kroppsdelar på att de kvinnor, vars män intresserar sig för deras behov och vill ha ömsesidighet i den sexuella relationer, är mycket intresserade av sex. Är det bra, så vill man ju ha mer. Enkelt. En helt ny tanke för vissa män. Nej, tjat, påtryckningar och våld är inte sättet att få henne att VILJA mer. Sorry, boys.

Givetvis vinner kvinnor som Hanne hjärtan hos män som inte klarar av jämställda och starka kvinnor som ställer krav. Aftonbladet har listat en del av kommentarerna som kommit in i samband med diskussionerna om Hannes uttalande, och där fanns ett antal gobitar. Läs och begrunda:

– Svenska kvinnor är bortskämda, dom blir aldrig nöjda.

– Jag förstår att en sån här artikel får svenska, bortskämda, högfärdiga och fisförnäma kvinnor att sätta hela middagen i vrångstrupen. Rätt åt er!

– Ni svenska kvinnor kan bli lesbiska och sitta och baktala och snacka skit om varandra medan vi har det mysigt och trevligt med riktiga kvinnor istället!

Ja, de får gärna ha sitt mys ifred. Jag vill verkligen inte vara en del av det. Jag misstänker att detta är män som inte klarat av att leva jämställt, och som inte kan hantera en kvinna som lärt sig säga "Jag vill..." och "Jag vill inte..." och stå på sig. Man konstaterar också detta i artikeln på Aftonbladet.se, och skriver att män som inga problem har med starka kvinnor är tysta i dessa debatter, medan män med problemen hörs och passar på ännu mer nu när man bekvämt kan gömma sig bakom ett nick online. Citaten ovan kommer med största sannolikhet från män som hukar inför feminismen och feministen, och som sen går hem och öser galla över henne på nätet, för att han vet att hennes krav överstiger hans kapacitet. Surt, sa räven... Vore inte en kurs i personlig utveckling och självbildsboost billigare än en vecka eller en månad i Thailand? Men vänta, just det, det var ju KVINNORNA det var fel på. Inte männen... Darn.

RUT, ideologi och räknesvårigheter

Debatten kring RUT-avdraget har inte varit så lätt att ta ställning i alltid, eftersom det presenteras siffror till höger och vänster som säger än det ena och än det andra. Jag har till sist i alla fall bestämt mig för att det är bra med RUT. Roland Spånt, som skrev en osande artikel om avdraget på SvD.se har fått mycket kritik för att vränga siffror. Ulf Lindberg på Almega bemöter Roland Spånts uträkning med att kalla honom politiker förklädd till ekonom. Onekligen verkar det så när man läser genomgången av varför Spånts uträkningar inte håller.

Debatten har präglats av två saker; siffror som förvanskats och missbrukats, och en ideologisk agenda som jag tycker har saknat koppling till effekterna. Det finns många inom socialdemokratin, och inom vänstern, vars främsta argument mot RUT är att de hemska höginkomsttagarna är de som köper tjänsterna. Expressen har till och med en artikel om hur många procent av de olika ekonomiska skikten som nyttjar avdraget. Relevans?

Rent logiskt så borde det förhålla sig just så att den som har lite över i månaden är den som kan köpa dessa tjänster. Inget konstigt i det. Som att vissa kan toppa håret hos frisör varannan vecka, medan andra får unna sig en genomklippning två gånger per år. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Vad för slags "rättvisa" vill man egentligen ha när man protesterar mot detta? Givetvis bör alla klara sin vardag och ha mat på bordet osv. Att vissa lever under existensminimum är hårresande och ska givetvis inte förekomma. Men att alla skulle ha samma inkomst är en utopi.

Hursomhelst så har jag extremt svårt att förstå varför det spelar roll hur mycket den som köper tjänsterna tjänar själva. Är inte huvudsaken att de kan betala för det de köper, och att den som säljer tjänsterna har ett arbete? "Förtryck av kvinnor och förnedrande arbete." har man också hört. Inom hemtjänst och som personlig assistent utförs också städning. Ofta för pisslön och under vidriga arbetsmiljömässiga förhållanden. Men där är det offentliga sektorn som anställer, och då är det plötsligt mer okej? I den branschen är det också övervägande kvinnor. Det enda som skiljer är vem som sköter anställningen och utbetalningen.

Man kan tycka vad man vill om Maggie Thatcher, men hon har sagt några kloka ord om varifrån alla jobb som behövs ska komma. Hon konstaterar att pengar till ytterligare jobb kommer från att människor och företag tjänar dem och har råd att anställa. Någon måste alltså tillåtas ha lite mer, för att man över huvud taget ska kunna anställa någon annan. Offentliga sektorn bärs upp av pengar som kommer från de som tjänar in dem från början, via skatter. Vissa funktioner behöver givetvis finnas och finansieras via gemensam kassa. Men att romantisera bilden av offentliga sektorn, och att stämpla "privat=ont" och "offentligt=gott" och sen gå med den schablonbilden främst i alla diskussioner blir helt snett. Det måste vara tillåtet att jobba sig upp och lyckas. Ett framgångsrikt företag kan nyanställa. En högavlönad individ kan anlita och köpa tjänster. Om ingen gör det, om alla köper att offentlig sektor ska både försörja och anställa oss allihop, så inser vi plötsligt att de som förser statskassan och de offentliga finanserna med pengar blir väldigt få. Jag tror på att stimulera företagande och att göra det smidigt och enkelt att driva företag. Ja, också för egenföretagare. När vi lyckas, då rullar kosingen in till statskassan. Jobbar jag för offentlig sektor, så kommer min lön från skatteintäkterna. En del går tillbaka, ja, men det som betalas ut måste betalas in av någon som inte verkar inom offentlig sektor. Så företagande och folk som kan betala behövs. Alltid. Det skapar inget "pigsamhälle". Vi har för mycket valfrihet och information idag för att det ska ske. Det skapar ett dynamiskt samhälle där fler har jobb.


Den här debatten har påmint mig lite om "Skattemiddag för 10", som cirkulerade för ett tag sedan. Den handlar om att bli blind för den egna nyttan i skuggan av att någon annan kan håva in lite mer. Inte klockrent right on, men den är ganska rolig.

Våldtagen= Bestulen?

Läste för ett tag sedan Kielos bok "Våldtäkt och romantik", där hon lyfter fram olika sätt att se på våldtäkt. Bland annat diskuteras det kring att kvinnor anses bli av med något vid en våldtäkt. Det går alltså att ta något från henne för all framtid när man tvingar sig på henne. Oskulden vore enligt vissa kulturer det värsta. Men även i moderna Sverige anses en våldtagen kvinna besudlad på något sätt.

Idag kan vi läsa om fotbollsspelaren Bapupa, som nu dömts till 2 års fängelse för våldtäkt på en 18-åring. Marrias J Larsson, som skrivit artikeln, har säkert helt rätt i att det kommer att ta den våldtagna tjejen mer än två år att komma över händelsen. Men varför är det så? Varför är det sexuella våldet så starkt medel att krossa en annan människa? Jag är ganska övertygad om att ifall synen på kvinnans sexualitet var en annan, så skulle våldtäkter inte vara lika intressanta som maktmedel, och det skulle inte bli en lika stor affär av det. Kränkning, JA!!! Alltid. I allra högsta grad. Men vi kvinnor VET att samhället stämplar oss med en stor fet blaffa över hela vår uppenbarelse; VÅLDTAGEN!!!, om vi blir utsatta. Och den stämpeln väcker känslor, allt från medlidande till misstro och förakt.

Jag skulle önska att kvinnans sexualitet inte var så skamladdad att det behövde vara så stor affär så länge att ha blivit utsatt för sexualiserat våld. En utsatt kvinna ska inte behöva känna skam eller att hon dragit vanära över sig själv när hon blivit våldtagen. Jag önskar att varje utsatt kvinna kunde ställa sig upp och peka finger åt den som gjorde det och högt och tydligt offentliggöra vad han gjort, utan att bli föraktad, klappad på huvudet eller statussänkt. Den dagen då en kvinna inte skäms över att säga att hon blivit våldtagen, i alla fall inte mer än en man skäms över att ha fått en snyting på krogen, då har vi kvinnor vunnit vår sexualitet tillbaka till oss själva också i samhällets ögon. Vi blir faktiskt inte av med något alls i det ögonblicket. Vi blir utsatta för våld. När det är över är det över. Vi läker våra sår och restaurerar våra kränkta gränser. Men det går mycket lättare och snabbare utan stämplar av skam och skuld och förakt. Eller vad tror du?

Göran Hägglunds tunga i blåsväder

Det är faktiskt riktigt komiskt att Monica Green blivit så upprörd över Göran Hägglunds tunga, som hon uppenbarligen skymtat under en debatt, att hon bloggar om det och i bästaste småskolefröken-anda kräver rättning i ledet. Hon har i väldigt många ord förklarat händelsen för en reporter, och ljudklippet finns på Aftonbladets hemsida. Förvirrat är bara förnamnet. Sen vet jag inte om Hägglund faktiskt räckte ut tungan eller ej. Det känns irrelevant när man lyssnar på förklaringen. Vad hände med fokus på de viktiga frågorna? Vem vinner valet på att debattera Hägglunds kroppsdelar? Att räcka ut tungan kanske inte vore det mest vuxna, men med tanke på fejkade rapporter, påhittade siffror, valfusk och lite annat så känns det som ett piss i Kattegatt.

Staffan Dopping konstaterar i kölvattnet efter denna händelse att medial begåvning blir en viktig faktor när man väljer företrädare för partierna. No shit? Knappast något nytt, men denna lilla episod sätter fingret på saken.

Prostitutionshärva drabbar Vatikanen

Katolska kyrkan har haft sin beskärda del av problem med präster som inte kunnat hålla sig utan gett sig på barn. Kyrkan har av några ilskna kritiker kallats världens största pedofilnätverk. Nu skulle jag nog inte gå riktigt så långt, men det känns som att den där kyskheten man lovar mest handlar om att man lovar att framstå som kysk utåt. Vad man gör bakom kulisserna handlar om att inte åka fast. Nu har en härva av prostitution med homosexuella män uppdagats i Vatikanstaten. En körmedlem sedan 19 år har fått gå, och ännu en gång står Påven med en personalproblematik av stora mått. Det spelar liten roll att körmedlemmen fått lämna sin position. Skadan är skedd. Min bild av Vatikanen är verkligen "skenhelighetens högborg". Den blev inte bättre nu.

Påven behöver en vettig HR-avdelning tror jag. Rekryteringen till hans led har ju inte vaskat fram gräddan verkar det som med tanke på mängden skandaler som drabbat Katolska kyrkan. HR behövs, och nu möjligtvis en vass PR-avdelning som kan lindra skadeverkningarna av när skiten läcker ut.

Moderat dresscode räddar inte imagen

Tur man är med i ett parti där man får klä sig som man vill. Nu har (m) kommit på att deras representanter ska klä sig "folkligt" och tänka på bakgrunder och gärna svartvitt vid fotografering. Jag är ledsen att säga detta, nej förresten, det är jag inte alls, men (m) behöver mer än en sjysst folklig dresscode för att uppfattas som folkliga. Sjukförsäkringarna och jobbsiffermyglet glöms inte bort på grund av att Fredrik R inte har slips på sig längre.

Särskilt efter Axén (bild till höger) och Riviéres (bild till vänster) framfart så känns det som att min stundtals sargade människosyn blir till en ullig och gullig, nästan Disney-liknande variant. Och (m) framstår som världsfrånvända och cyniska, helt utan empati. Så behåll slipsen, pärlorna och de dyra kavajerna, och fortsätt uttalandena om att de som har det sämst förtjänar det för att de är lata och dumma, alternativt sluga simulanter. För då vet vi i alla fall vad vi har att förvänta oss. Som sagt, en gång trodde jag på att man inom blå falangen hade kommit på hur man skulle lösa problemen med långa sjukskrivningar och utanförskap, på riktigt. Jag trodde verkligen att human människosyn och viljan att hjälpa, tillsammans med en omfattande lägesanalys*!!!*, låg till grund för de steg som skulle tas. Jag hade fel på samtliga punkter. Modellen är, som jag tidigare nämnt, densamma som för drömsamhället i filmen "The Beach".

När man baserat på en artikel i Aftonbladet (utan att ens läst hela serien) skriver en artikel i samma tidning och kallar någon simulant så har man tagit sig vatten över huvudet och skrivit "hybris" i pannan på sig själv. Från artikeln:

"Några möjligheter till ett vanligt friskt verksamt liv utanför sjukförsäkringen ser hon inte. Sjukförsäkringen är den enda trygga hamn hon kan tänka sig. Vad hon lider av får vi inte veta. Bara att hon är ”sjuk”, som om frisk – sjuk var ett binärt förhållande, etta nolla.

Hon har fått remiss till psykiatrin men är mest störd över att behöva gå dit. I bakhuvudet på henne surrar tanken att ”jag inte skulle ha behövt åka dit alls, om min grundtrygghet inte hade rubbats”. Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav."

Riviéres människosyn behöver vi inte bara bedöma utifrån den vidriga artikeln. Hon har försett oss med en hel bok *!* om hur hon ser ner på människor i nöd. Låt gå för att det finns fuskare och finns individer som verkligen inte vill arbeta utan ser som sin rätt och "sitt jobb" att suga ut systemet. Men boken... Har bara läst utdrag ur den, men det jag läst gerdefinitivt en läskig bild av hur man kan tänka om andra människor. Alliansfritt Sverige skriver om boken i sin blogg.

Moderaterna behöver inte jeans och enkla blusar eller skjortor. De behöver ett år i Rinkeby, Rosengård eller Hjällbo med tre barn att försörja på socialbidrag. Och sina egna kloner som fattar beslut om deras försörjningsstöd. Sen kanske de kan tänka klart om hur KUUUUUUUL det egentligen är att bli försörjd av välfärdssamhället. Jag tror man kan hålla sig för skratt.

DSM sjukdomsklassar transor och fetischister

I Sverige har vi tagit bort sjukdomsklassningen på fetischister och trans-personer. Det står numera i Socialstyrelsens föreskrifter att dessa uttryck av sexualitet inte är sjuka. Vi tackar för detta. Det är numera friskt att vara homo, bi, trans eller fetischist i Sverige, betyder det som står i SoS:s definitioner. Man skulle ju kunna tro att det innebär att man då i Sverige bemöts och behandlas som "frisk" inom dessa grupper. Men icke. Från liberalismens och vidsynthetens anti-högborg USA kommer Diagnostical Manual of Mental Disorders (DSM), den psykiatriska diagnosmanualen, där man sjukstämplar det som i Sverige klassats som friskt. Och denna manual är många psykologers och psykiatrikers lilla knähund.
På QX.se refereras till DSM:

"Det kanske mest anmärkningsvärda är att man bara får ha ett tändningsmönster som inriktar sig på fysiskt normala individer. Det definieras till exempel som sexuellt avvikande att tända på personer som har amputerat en arm eller ett ben. Psykiatrin har alltså fastställt att det är normalt att tända på normallånga personer som har två armar och två ben, men onormalt att tända på en person med dvärgväxt eller en person som har amputerat en kroppsdel."

Angående vad som avgör sjukdomens svårighetsgrad:

"Om en transa har fått en diagnos och man ska avgöra svårighetsgraden av dennes "sjukdom" så rekommenderar DSM att det ska bedömas utifrån hur ofta personen onanerar eller har sex omklädd i kvinnokläder, och inte hur mycket denne lider."

Fantastiska mått på sjukdom, eller hur? Känns tryggt att veta att vi bara får tända på personer inom normalsnittet, och absolut inte på något ickefysiskt (material, objekt etc.), och glöm att få trigga på kroppsdelar som inte direkt anses som kopplade till kön. Då är man SJUUUUUK enligt det amerikanska sättet att se det. Och denna syn tillåts våra behandlande beteendevetare/psykologer/psykiatriker anamma för SoS. Skrämmande. Och otroligt kränkande för många individer. Hur vore det att kräva att behandlare inom Sverige skall hålla sig till svenska riktlinjer? Eller är det att vara lite för bevärlig?


Med tanke på att man inte med forskning kunnat visa att dessa läggningar gör individer mindre anpassade till samhället, eller skapar mer lidande i sig för individen, så borde det verkligen inte tillåtas att personer inom psykologi/psykiatri behandlar individerna som sjuka. Men det lever kvar. Minns själv ett samtal med en psykolog som hängde upp allting på att jag dejtar kvinnor. Allt filtrerades genom det. Som om vem jag ligger med har betydelse för allt annat. Lika lite, som det har betydelse för min samhällsduglighet om tar på mig en korsett, eller om jag skulle trigga på att gå runt i manskläder.

Äsch, jag blir så lack (pun intended) på moralister som tar sina egna snäva värderingar och kallar dem sunt förnuft, sanning och till och med belagd sanning. Jag har mindre problem med folk som säger "Jag tycker [...] är fel/onormalt/sjukt." än de som hävdar att "alla" tycker så, eller att det och det och det är NORMAAAAAAAAAALT. Det finns bara en standard för vad som är okej, och det är när det är säkert, sunt, och ömsesidigt mellan parterna. Nä, i de kriterierna fanns inte vad den snäva amerikanska synen säger. Vi pratar ett land där man i vissa delstater förbjudit analsex, punkt slut. Där man alltså på fullaste allvar vill tala om vad man får och inte får stoppa in var i sängkammaren. Hur kan vi låta idéer om friskt och sunt därifrån genomsyra vår vardag här?

RUT, förhoppningsvis här för att stanna

Det var en himla diskussion om att nu skulle folk anlita pigor när förslaget att skattesubventionera hushållsnära tjänster kom upp. Nej, RIKT folk (de "elaka", underförstått), skulle anlita stackars kvinnor till att förnedra sig med deras hushållsgöra om det blev billigare. Debatten kändes för mig helt bisarr. Om det blir billigare att anställa någon, som därmed får jobb, och därmed också slipper gå på välfärdssystemets konto, så kan det väl inte vara dåligt? Oavsett om det är ett statligt bolag eller en välbärgad privatperson som står för fiolerna.

Jag undrade också vad det spelade för roll att det är "traditionellt kvinnliga göromål" på agendan? Mycket av debatten verkade fokusera på att det just handlade om saker kvinnor traditionellt inte fått betalt för, men förväntats göra. I debatten gjorde man klart att detta inte var fint arbete, och att staten inte borde sponsra att kvinnor hänvisades till hemmet och till och med ANDRAS hem för att utföra detta arbete. Man bortsåg helt och hållet från att det finns människor som TYCKER OM att städa, eller som i alla fall ser vinsten med det och tycker att det väger över.

Nu har vi haft RUT-avdraget ett tag, och de entreprenörer jag träffat, som verkar inom branschen känns knappast hunsade och förnedrade, snarare rätt nöjda över att verka i en så lukrativ och expansiv bransch. Dessutom har jag träffat flera manliga städentreprenörer. Jajamensan, inte bara kvinnor härjar i andras hus och hem och gör fint. Män också. Men framförallt, entreprenörer som gör detta av fri vilja, och som har en prima marknad nu. Det är väl jättebra?

Alla tycker dock inte det. DN rapporterar idag om att RUT slagit en stor klyfta inom (S), där man dels ser att det fungerar väl, många försörjer sig på denna typ av tjänster, och dels har förstått att gruppen som köper tjänsterna är en attraktiv grupp väljare. Enligt DN strider dock RUT mot grundläggande värderingar inom (S). Vänsterfalangen inom partiet ser kopplingarna med tjänstefolkstraditionen och motsätter sig blotta tanken. Man kan ju försöka flika in att dagens "tjänstefolk" sätter upp sina egna villkor, väljer arbetsgivare själva och har F-skatt. Eftersom (S) nu blickar mot samarbete med betydligt mer vänsterorienterade partier är jag rädd att RUT blir landsförvisad, eller nerkrympt till en overksam form. Jag undrar om man tänkt på vad det skulle göra med de entreprenörer som idag lever gott pga RUT. Att man sannolikt skulle strypa deras försörjning rejält. Men ideologi är ju viktigare än en fungerande praktik. Tyvärr.

Jag hoppas RUT får stanna. Hon har gjort mycket gott för svenskar som annars hade stått utanför arbetsmarknaden.

Homosexuella och könsroller inom idrotten en känslig men viktig fråga

I maj kommer F! att arrangera ett tvåtimmars-seminarium om könsroller inom idrotten. Detta sker under HBT-festivalen i Göteborg. Det är ett otroligt viktigt ämne, och jag hoppas att alla de vi bjudit in till panelen för diskussion kommer. En klart viktig del inom könsrollsbiten är också läggningar och de värderingar och förväntningar som kopplas till dessa.

DN har skrivit om RFSL:s rapport, där man sett att hur pålästa och medvetna idrottsledarna är om HBT-frågor avgör till stor del hur öppna utövarna vågar vara. Jag tror tyvärr att förlupna kommentarer om fjollighet och bögighet låst in många idrottande bögar i garderoben. Vad som skulle vara tjejernas motsvarighet vet jag inte. Själv antogs jag vara flata för att jag körde på hårt i taekwondo. Sporten går ut på att sparka och gå på knock, så i så fall är väl taekwondo en flatsport? Jag var i alla fall inte "lagom kvinnlig".

Som ett givet inlägg i debatten rapporterar QX om kommentarerna Johnny Weir, en amerikansk konståkare, fått utstå om sin brist på manlighet. Enligt SVT.se har en amerikansk krönikör till och med sagt att "Weir får Elton John att verka heterosexuell.". Ord och inga visor. Själv väljer han att inte kommentera sin läggning. Och det tycker jag inte han ska behöva heller.

Men frågan här är egentligen varför hans stil, och antagandena om hans läggning, får så stort utrymme. Han åker skridskor. Han gör det bra. Han tar ut de konstnärliga svängarna. Han är en bra artist, helt enkelt. Kul att se. Är inte det viktigare? Men hans stil provocerar. Tack och lov tycker han att han är en bra förebild för de som känner att de ses som "freaks" av normivrare. Heja heja. Weir gör mycket gott med den attityden.

En homosexuell idrottare tycks personifiera all skräck och allt hot mot Bilden av Min Idrottsgren. En homosexuell idrottare är inte riktig "man" eller riktig "kvinna". Av någon anledning är detta extra viktigt inom sporten, och individer som inte är av rätt typ förstör också bilden av mig, eller hur tänker man?

Även i vardagen definierar sig många killar och män utifrån "inte kvinna" eller "inte bög". Vilka egenskaper man antas tillskriva sig själv med den distinktionen tas för givet att alla förstår. Man är ju MAN!!! En kvinna har det lite svårare, hon dras ju med att vara "inte man" oavsett vad hon gör. En kvinna är inte en kvinna, hon är bara "inte man". Ibland känns det nästan som att en flata är mer okej, de gör ju vissa saker såsom MÄN gör. Men ändå är det inte utan visst förakt och starka undertoner av VETANDE som många konstaterar att det bara är "flator" som spelar fotboll och boxas. Alltså, inga kvinnor, och sporterna är ju inte för kvinnor egentligen. I en film som jag i övrigt älskar, "Imagine me & you", använder man också uttrycket "Gay as a tennisplayer". Och så dansar bögar. Men det är ju fjollsport. Inget för riktiga män.

Varför är det så viktigt att män ska se ut som MÄN och kvinnor som KVINNOR! Vem kom på att det måste vara så? Och vem bestämde med allsmäktig rätt vad som är "manligt" respektive "kvinnligt"? Det känns som att det speciellt inom idrotten är viktigt att vara "man" eller "kvinna" på rätt sätt för att vara okej. Bög och flata är liksom inte helt koscher. Tänk vilket hallå det skulle bli om en fotbollskille kom in i omklädningsrummet i kjol och klackar och började ombytet med att plocka av sig peruken? Vad hade de andra killarna sagt? Jag tror faktiskt att killen, även om han hade klått självaste Ronaldo i spel, hade fått det rätt tufft.

Ett annat exempel på en idrottsperson vars läggning fått minst lika mycket uppmärksamhet som hennes idrottande är Bettan Andersson, boxaren som plöjde väg åt kvinnlig boxning, fast besluten att få tävla och bli tagen på allvar. Kortklippt flata som slåss, jojo, vi vet nog allt hur de är... Hon är en grymt bra boxare. Hon gjorde stora saker för damboxningen. Men det skrivs det mindre om. Jaja, hon är ju lite manhaftig... Och så vidare.

I Wales kom nyligen en rugby-spelare ut som gay. Det var nog det tuffaste beslutet i hans liv. Det om något är en macho sport. Givetvis blev detta en världsnyhet. Jag är dubbel i min inställning till att det blev det. Varför är läggningen en sådan nyhet? Varför spelar det roll vem som ligger med vem? Men sen, andra sidan av myntet; Vågar han så vågar jag. I alla fall hoppas jag att många closet-gays känner så och tar mod till sig. När man ser honom, på bild och film, så ter han sig exakt lika manlig efter som innan han öppnade garderoben. Och jag tror inte han började tafsa vilt omkring sig heller plötsligt.

Jag är också glad över att längdhopparen Peter Häggström tog mod till sig och kom ut ur garderoben. Friidrotten är inte heller överhopad med homosexuella förebilder. Nu har killarna en, men jag undrar, finns det inte en endaste lesbisk tjej i de leden? Som kommit ut och är öppen? Peter säger till Borås Tidning att "Det är svårare att komma ut än att kvala till OS. Men nu när jag berättar om hur det var kanske jag kan hjälpa någon och bli lite av den förebild jag saknade.". Vi tackar.

John Amaechi gjorde karriär som NBA-spelare. När han kom ut som homosexuell fick han stå ut med dödshot för sin läggning. Han uttrycker en önskan om att fler skulle komma ut, för "det kryllar av homosexuella inom idrotten". Det är jag övertygad om. Så ut med dem! Men själv säger han att han säkert hade förlorat sitt jobb om han kommit ut offentligt under sin karriär. Intressant. Alltså spelar det mindre roll hur bra du är, än vem du ligger med.

Jag blir verkligen alldeles matt av att läsa om alla fördomar man får möta i idrottsvärlden som homosexuell, och också när jag ser vilka snäva roller man förväntas hålla sig inom för att uppfattas som "manlig" eller "kvinnlig" på det rätta sättet. Och då är ju det ändå ingenting mot att vara trans. Hur många transvestitet och transsexuella har kommit ut inom idrotten? Inte så många. Jag har så otroligt svårt att begripa varför man måste fokusera så mycket på människors läggning. Av någon anledning har jag varit tämligen skonad från (i alla fall rakt-i-plytet-varianten) av kommentarer. Jag vet ju givetvis inte vad som sägs bakom min rygg...

You may say I'm a dreamer... Men jag önskar att det en vacker dag ska vara lika självklart att ta med den man älskar och har en relation med på matcher, träningar och allt som hör till sportandet, oavsett om man bildat tvåkönat, eller samkönat par. Att man ska kunna komma i kjol, oavsett om man besitter XX- eller XY-kromosomerna. Kan nog dröja, men vi jobbar på.


Mer att läsa:

• QX listade 11 öppna homosexuella som tävlade i Peking-OS.
• I år går Gay Games av stapeln i Köln, enligt QX.se
• Hittade en uppsats om könsroller och heteronormativitet inom idrott, där man tittat på kvinnliga idrottare. Kan laddas ner här.

Späckhuggaren lackade ur, men vad händer med den nu?

En späckhuggare har dödat sin tränare under pågående show på Sea World i Florida, USA. Eller mördat, enligt en expert som förklarar att djuret är intelligent och inte gör något av misstag. Nåja, är man späckhuggare och hålls i fångenskap blir väl sätten att vädra även intelligenta åsikter begränsade, och detta var väl "enough is enough" av något slag. Det jag undrar är vad som ska hända med späckhuggaren nu. Ska man avliva den för att den inte är behändig att hantera längre? En späckhuggare är verkligen ett grannt och ståtligt djur. Maken till kraftpaket får man leta efter. Vassa tänder har de också, förutom muskler. Kanske är det så att man får räkna med lite svinn om man ska handha dem? Detta var tydligen första fallet på 46 år där en späckhuggare gått loss på sin tränare. Hoppas de inte gör den illa för det.

Hur många minuters tystnad får haitierna?

När tsunamin gjorde rent hus på den östra Asienkusten för några år sedan hade vi en tyst minut för offren. När Twin Towers föll för terrorattacken hade vi 3 *!* tysta minuter. Nu har drygt 220 000 haitier dött. Hur många minuter är det värt? Vill inte gärna tro att man gör sig fånig och märkvärdig för amerikanernas skull, men har det någonsin tidigare hållits så många tysta minuter för några katastrofoffer? Nåväl, Haiti kvalar väl in på minst fem?

Guldspade? Snarare en sketen plastkratta...

Aftonbladets reportrar som "avslöjade miljardfiaskot" med jobbcoacher är nu nominerade till Guldspaden för sitt grävarbete kring de suspekta jobbcoacherna som hjärntvättar och healar folk.

Vilket grävarbete sedan! De lyckades enbart framställa en maxat skandalös bild av de metoder som fanns representerade, och lyckades inte ens hålla koll på att NLP inte är terapi. Deras grävarbete baserades på att låtsas behöva hjälp, och så kom de fram till att metoderna inte bet på deras påhittade bekymmer. NO SHIT?!?!?! Om detta är värt en utmärkelse, så kunde jag blivit journalist med de uppsatser jag skrev som 12-åring. De var ungefär lika väl researchade, och lika objektiva. För att inte tala om välskrivna.

Jag hade viss mailkontakt med den ena reportern, och han påstod att de minsann gjort gedigen research. Hur man då misslyckats med att ta fram vettig bakgrundsinformation om metoder, samt deras grundare förstår jag inte. Inte heller har man pratat med ett enda verkligt fall, utan nöjt sig med sitt wallrafande som bas för sina slutsatser. Jag vill poängtera att även cancerterapi framstår som humbug för den som inte har cancer. Är inte benet brutet ges ingen lindring med gips. Man kan inte fixa det som inte finns. Alltså kan coachernas metoder omöjligtvis haft effekt. Att luta sig mot att beskriva metodiken i suspekt dager säger fortfarande ingenting om hur verksam eller inte den är, i skarpt läge. Hela artikeln bygger på misstänkliggörande på nollgrunder. Och den nomineras för priser? Det har gått svår inflation i journalistiken...

Ja, jag hängde mest upp mig på bitarna om NLP. Mest för att jag själv använder metoden, och vet att det vare sig är terapi eller verkningslöst. Det har också hjälpt mig enormt mycket att själv använda mig av NLP-coach. Det räckte att söka på Google om NLP för att hitta en artikel som just Aftonbladet skrivit om hur verksamt NLP är mot t ex fobier. Reportrarna påstod sig ha researchat i veckor (har AB verkligen budget för det ens?), jag hittade artikeln på två minuter... Här finns en till, tog ytterligare 30 sekunder att hitta den. Och det finns till och med en artikel om hur man hypnotiserar sig själv. Om det nu är så hemskt, dramatiskt, och farligt, borde man väl inte lära ut det i kvällspress?

Tydligen använder till och med FBI NLP i sin verksamhet. Och jag ser ingen anledning att låta bli. Metoden är verksam, och jag har inte ens hört beskrivas några skadeeffekter av den. Vilka skulle det kunna vara? Man lär sig förstå sina medmänniskor på ett sätt som jag i alla fall inte tidigare trodde var möjligt.

Människor lär sig också att tänka positivt och framåt, och att finna sina mål samt vägen dit. Ja, det är påverkan. I allra högsta grad. Men det är väl därför man söker en coach? För att börja tänka rättare, leva lättare och komma längre i det man håller på med? Inte minst också finna vad det egentligen är man vill och bör ägna sitt liv åt. Vill man inte bli påverkad är coachen fel person. Då har man tackat nej till förändring. Om man däremot vill lära sig att hantera sina tankar och känslor på ett konstruktivt sätt och samordna dessa så att vägen leder dit som är "framåt" för just MIG, då är man på rätt ställe.

Spännande vad lite som krävs för att en artikel ska anses "bra".

Marit på djurens sida, och tack och lov för goda sojaprodukter

Det är med glädje jag läser Marit Paulsens (fp) inlägg på europaportalen.se. Hon skriver om djurens rättighet att slippa lida under vidriga transportförhållanden till favör för att köttindsutrin ska spara några euro här och var. Hon konstaterar att teknologin för rätt temperatur och oskadat gods redan finns, och bör användas för djurtransporter.

Hon föreslår gemensamma satsningar och en kunskapsdatabas inom EU, för att också bland annat kartlägga användningen av antibiotika i djurhållningen. Antibiotikaresistens är ett stort problem, och blir knappast mindre med tiden. Ett register över vad, hur mycket och var det rör sig om vore gynnsamt för att kunna hålla koll på effekterna.

Jag välkomnar av hela mitt hjärta Marits idéer och jag hoppas hon får genomslagskraft. Efter att ha tagit del av rapportering om kor som vadat i sin egna avföring och grisar med liggsår som blivit äten på *!!!* av sina kultingar så försvann mycket av min lust att äta kött över huvud taget. Familjen med korna som det skrevs om utreds för djurförbud. Det är bra. Hoppas de får feta straff också i form av böter. Också grisar rapporteras fara illa i Sverige, och ganska nyligen skrevs det bland annat om en gård där man funnit en död gris som de andra grisarna ätit på.

Bilderna ovan ska ha tagits på svenska gårdar enligt Djurrättsalliansen. Oavsett var de tagits, så ser det inte bra ut. Jag mår illa, på riktigt, och vill gråta över hur grymma människor kan vara. Vi i Sverige ekar finger åt Europa och USA och deras djurhållning och transporter. Vi har en bit kvar själva, kan man säga.

Inte bara Sverige slarvar med djurhållningen. En undersökning (länk SvD) av Compassion in World Farming visade tyärr att sju år efter att lagarna om grisskötsel införts så slarvar många bönder med dem. I Tyskland och Danmark, varirån mycket av det kött vi äter i Sverige kommer, fanns definitivt mycket att önska. I Danmark är myndigheternas hållning mot lagbrytarna klen, och bönderna klagar på att det kostar att följa lagen. Enligt föreningen Anima står bara Danmark för ett svinn årligen på ~7-9 miljoner grisar som är i så uselt skick att de inte duger till slakt. Det är en kostnad om något, kunde man ju tycka.

Har tidigare blivit illa berörd av filmer från USA där man visat hur djur behandlas under transporter. Filmen nedan är inte den värsta jag sett, men den är ändå hemsk.


Kycklingar är ett annat kapitel. Redan när jag hörde om kycklingfabrikerna i Danmark, och hur djur och anställda for illa, så ströp jag mitt intag av kyckling till närmast noll. Filmer som denna nedan gör det ännu lättare att avstå. Tack och lov tycker jag om sojaprodukter, linser och bönor.

Världens mest verklighetsfrånvända person?

Jag dyrkade Carola på 80-talet. Hon var mycket ung då och jag ännu yngre (skyller på det). Sedan har det mest bara gått utför med henne tycker jag. Eller om det är så att hon inte utvecklades alls efter det. Vet inte vilket... Men religiös fanatism, självrättfärdighet och fördömande kom att dominera bilden av henne.

De fantastiska utlåtandena om att man kan bota homosexuella genom förbön har jag sett som bottennappen för denna insnöade kvinna. Och nu har hon verkligen bevisat att hon saknar all känsla för sans och reson genom att skänka en 600-kronorsparfym till en av de drabbade på Haiti. Det är hennes fadderbarn därnere som hon åkte för att besöka. Hans familj har inte mat, inga kläder. Och hon tyckte en parfym var en vettig sak att ge. Har hon verkligen missat att det handlar om ett land i stor kris efter en naturkatastrof? Bruden har inte alla lemurer i buren. Inte för att vi inte visste det. Men att hon skulle visa det såhär bortom alla tvivel hade väl ingen räknat med...

Michael Moore tar upp kampen för homosexuellas rättigheter i USA

Klart annorlunda informationskampanj. Innovativt och underhållande.