Homosexuella och könsroller inom idrotten en känslig men viktig fråga

I maj kommer F! att arrangera ett tvåtimmars-seminarium om könsroller inom idrotten. Detta sker under HBT-festivalen i Göteborg. Det är ett otroligt viktigt ämne, och jag hoppas att alla de vi bjudit in till panelen för diskussion kommer. En klart viktig del inom könsrollsbiten är också läggningar och de värderingar och förväntningar som kopplas till dessa.

DN har skrivit om RFSL:s rapport, där man sett att hur pålästa och medvetna idrottsledarna är om HBT-frågor avgör till stor del hur öppna utövarna vågar vara. Jag tror tyvärr att förlupna kommentarer om fjollighet och bögighet låst in många idrottande bögar i garderoben. Vad som skulle vara tjejernas motsvarighet vet jag inte. Själv antogs jag vara flata för att jag körde på hårt i taekwondo. Sporten går ut på att sparka och gå på knock, så i så fall är väl taekwondo en flatsport? Jag var i alla fall inte "lagom kvinnlig".

Som ett givet inlägg i debatten rapporterar QX om kommentarerna Johnny Weir, en amerikansk konståkare, fått utstå om sin brist på manlighet. Enligt SVT.se har en amerikansk krönikör till och med sagt att "Weir får Elton John att verka heterosexuell.". Ord och inga visor. Själv väljer han att inte kommentera sin läggning. Och det tycker jag inte han ska behöva heller.

Men frågan här är egentligen varför hans stil, och antagandena om hans läggning, får så stort utrymme. Han åker skridskor. Han gör det bra. Han tar ut de konstnärliga svängarna. Han är en bra artist, helt enkelt. Kul att se. Är inte det viktigare? Men hans stil provocerar. Tack och lov tycker han att han är en bra förebild för de som känner att de ses som "freaks" av normivrare. Heja heja. Weir gör mycket gott med den attityden.

En homosexuell idrottare tycks personifiera all skräck och allt hot mot Bilden av Min Idrottsgren. En homosexuell idrottare är inte riktig "man" eller riktig "kvinna". Av någon anledning är detta extra viktigt inom sporten, och individer som inte är av rätt typ förstör också bilden av mig, eller hur tänker man?

Även i vardagen definierar sig många killar och män utifrån "inte kvinna" eller "inte bög". Vilka egenskaper man antas tillskriva sig själv med den distinktionen tas för givet att alla förstår. Man är ju MAN!!! En kvinna har det lite svårare, hon dras ju med att vara "inte man" oavsett vad hon gör. En kvinna är inte en kvinna, hon är bara "inte man". Ibland känns det nästan som att en flata är mer okej, de gör ju vissa saker såsom MÄN gör. Men ändå är det inte utan visst förakt och starka undertoner av VETANDE som många konstaterar att det bara är "flator" som spelar fotboll och boxas. Alltså, inga kvinnor, och sporterna är ju inte för kvinnor egentligen. I en film som jag i övrigt älskar, "Imagine me & you", använder man också uttrycket "Gay as a tennisplayer". Och så dansar bögar. Men det är ju fjollsport. Inget för riktiga män.

Varför är det så viktigt att män ska se ut som MÄN och kvinnor som KVINNOR! Vem kom på att det måste vara så? Och vem bestämde med allsmäktig rätt vad som är "manligt" respektive "kvinnligt"? Det känns som att det speciellt inom idrotten är viktigt att vara "man" eller "kvinna" på rätt sätt för att vara okej. Bög och flata är liksom inte helt koscher. Tänk vilket hallå det skulle bli om en fotbollskille kom in i omklädningsrummet i kjol och klackar och började ombytet med att plocka av sig peruken? Vad hade de andra killarna sagt? Jag tror faktiskt att killen, även om han hade klått självaste Ronaldo i spel, hade fått det rätt tufft.

Ett annat exempel på en idrottsperson vars läggning fått minst lika mycket uppmärksamhet som hennes idrottande är Bettan Andersson, boxaren som plöjde väg åt kvinnlig boxning, fast besluten att få tävla och bli tagen på allvar. Kortklippt flata som slåss, jojo, vi vet nog allt hur de är... Hon är en grymt bra boxare. Hon gjorde stora saker för damboxningen. Men det skrivs det mindre om. Jaja, hon är ju lite manhaftig... Och så vidare.

I Wales kom nyligen en rugby-spelare ut som gay. Det var nog det tuffaste beslutet i hans liv. Det om något är en macho sport. Givetvis blev detta en världsnyhet. Jag är dubbel i min inställning till att det blev det. Varför är läggningen en sådan nyhet? Varför spelar det roll vem som ligger med vem? Men sen, andra sidan av myntet; Vågar han så vågar jag. I alla fall hoppas jag att många closet-gays känner så och tar mod till sig. När man ser honom, på bild och film, så ter han sig exakt lika manlig efter som innan han öppnade garderoben. Och jag tror inte han började tafsa vilt omkring sig heller plötsligt.

Jag är också glad över att längdhopparen Peter Häggström tog mod till sig och kom ut ur garderoben. Friidrotten är inte heller överhopad med homosexuella förebilder. Nu har killarna en, men jag undrar, finns det inte en endaste lesbisk tjej i de leden? Som kommit ut och är öppen? Peter säger till Borås Tidning att "Det är svårare att komma ut än att kvala till OS. Men nu när jag berättar om hur det var kanske jag kan hjälpa någon och bli lite av den förebild jag saknade.". Vi tackar.

John Amaechi gjorde karriär som NBA-spelare. När han kom ut som homosexuell fick han stå ut med dödshot för sin läggning. Han uttrycker en önskan om att fler skulle komma ut, för "det kryllar av homosexuella inom idrotten". Det är jag övertygad om. Så ut med dem! Men själv säger han att han säkert hade förlorat sitt jobb om han kommit ut offentligt under sin karriär. Intressant. Alltså spelar det mindre roll hur bra du är, än vem du ligger med.

Jag blir verkligen alldeles matt av att läsa om alla fördomar man får möta i idrottsvärlden som homosexuell, och också när jag ser vilka snäva roller man förväntas hålla sig inom för att uppfattas som "manlig" eller "kvinnlig" på det rätta sättet. Och då är ju det ändå ingenting mot att vara trans. Hur många transvestitet och transsexuella har kommit ut inom idrotten? Inte så många. Jag har så otroligt svårt att begripa varför man måste fokusera så mycket på människors läggning. Av någon anledning har jag varit tämligen skonad från (i alla fall rakt-i-plytet-varianten) av kommentarer. Jag vet ju givetvis inte vad som sägs bakom min rygg...

You may say I'm a dreamer... Men jag önskar att det en vacker dag ska vara lika självklart att ta med den man älskar och har en relation med på matcher, träningar och allt som hör till sportandet, oavsett om man bildat tvåkönat, eller samkönat par. Att man ska kunna komma i kjol, oavsett om man besitter XX- eller XY-kromosomerna. Kan nog dröja, men vi jobbar på.


Mer att läsa:

• QX listade 11 öppna homosexuella som tävlade i Peking-OS.
• I år går Gay Games av stapeln i Köln, enligt QX.se
• Hittade en uppsats om könsroller och heteronormativitet inom idrott, där man tittat på kvinnliga idrottare. Kan laddas ner här.

Aningens sned bild av feminism

Roland Poirier Martinsson skriver en aktuell krönika om "statsfeminismen" i SvD. Han konstaterar att vi historiskt sett har tampats med mycket orättvisor mot kvinnor i vårt samhälle, men att feminismen fastnat i ett kollektivistiskt vänstertänk som han inte vill skriva under på.

Man kanske skulle tala om för honom att feminismen har många olika falanger, bra många fler än den snäva fåra som Eva Lundgren och Maggan Winberg representerade under sina glansdagar då de hade mycket att säga till om.

Jag känner ingen *!* feminist som uttryckt att en kvinna som stannar hemma hindrar andra från att jobba. Till exempel. Jag är dessutom tämligen liberal i min politiska åskådning, men väldigt feministiskt orienterad. Det är alltså inte bara vänsterjox och kollektivism, och beslut om ALLAS liv i en klump. Det finns så mycket mer.

F! har ett tag sålt de charmiga t-shirtarna "Feminister har bättre sex". Kampanjen handlar om att den som inte snöar in på känsroller utan vågar vara den man är, också i sängen, har ett bättre sexliv. Känns inte så kollektivistiskt, eller hur? Feminismen som jag upplever den, i de feministiska kretsar där jag rör mig, handlar om individens fria val, och att vara obegränsad av roller skapade utifrån ens könstillhörighet.

Jag vet att Lundgren, Winberg och det gänget gjorde stor skada på den feministiska saken när de förde fram pseudoforskning till och med i riksdagen och krävde att könsmaktsteori skulle integreras i all undervisning på universiteten. Men feminismen är så mycket mer än så. Det handlar inte om att hata män, att stöpa om alla människor i samma form, eller om att begränsa individer.

För mig är feminism, den falangen jag kämpar för och företräder, en rörelse för att frigöra sig från konstruerade roller, och att få vara den man är. Att bemötas som människa i första hand, inte som bög, flata, transa eller ett par bröst, alternativt "en sån där som saknar k*k". En dag vill jag slippa förklara varför "jag som kvinna är så dominant", och varför jag kan med att ta plats i tillvaron. Jag vill inte höra från vänner att deras son ifrågasatts för sin klänning på dagis av personalen. Jag vill inte skapa tystnad i rummet när jag på frågorna om Han med stort H finns i mitt liv säger att jag vill ha Henne med stort H.

Roland har rätt i att vissa feminister gått väldigt hårt och snävt fram. Men att döma ut hela feminismen känns hårt och onödigt, och ger bilden av att han bara skakat fram de delar av feminismen som han stör sig på för sin lilla artikel. Det finns mer. Den som söker...

Kvinnans plats i hemmet?

En debattartikel i Expressen innehåller bland annat följande vedervärdiga stycke:
"Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas."

Enligt skribenten Eva Sternberg så gör Birgitta Ohlssons nya tjänst henne till en dålig mamma, och att det är en tragedi att hon tackat ja till tjänsten. Birgitta ska dessutom vara en "farlig förebild". Vari farorna med att ha en aktiv, engagerad och arbetande mor ligger får man inte riktigt veta. Det enda hon kan peka på är att barnet reagerar på stress. Visa mig en enda kvinna eller man, arbetande, gravid eller arbetslös, som aldrig upplever stress.

Den som är farlig i det här sammanhanget är stofilen Eva Sternberg. Hon var med och startade upp "Kvinnor kan", men nu verkar det som att man skulle kunna lägga "...laga mat och städa." till det, och intet annat.

Jag blir så beklämd när kvinnor sätter sig till doms över andra kvinnors livsval, och försöker trycka tillbaka dem i den gamla fållan mellan spis och säng. Eva Sternberg spär på och legitimerar gamla sunkiga könsroller, som i varje avseende saknar relevans idag. Båda föräldrarna kan ta hand om ett barn, och oftast finns det just två stycken som kan dela på bördan. Och just därför kan kvinnor göra karriär. De kvinnor som vill bör dessutom ta sig ut och pröva sina vingar och förverkliga sig själva. Vi fick inte ambitioner, driv och hjärna för att laga gourmetkäk åt man och barn som det enda vi "får" ägna oss åt. Vem är denna Eva att besluta åt andra kvinnor och deras barn vad som är bäst för dem?

Att kalla det att överge sitt kvinnokön att söka höga poster i näringslivet är också ett direkt slag mot hela kampen för att kunna få in kvinnor i styrelserna. Varför skulle männen tro på kvinnornas förmåga och lämplighet när inte ens kvinnorna själva verkar anse att de har där att göra? Man skulle nästan kunna tro att någon antifeministisk falang nånstans mutat fram den här hemska artikeln.

Eva Sternberg skjuter skarpt på agendan som går ut på att kvinnor ska få välja själva, och inte bli intvingade i mönster och mallar som inte passar alla. Hon kallar att göra karriär att leva som en man. Som om karriär eller icke fanns skrivet i våra kromosomer. X => ingen karriär och Y=> karriär. Hennes konstaterande om att hon inte kunde leva som en man kanske bär på förklaringen; hon klarade inte riktigt att göra karriär själv och hålla sig flytande. Därför "ska inte kvinnor" göra det. Jag säger suck, blä och pust åt denna idioti. Kan någon vrida hennes klocka till 2000-talet? Och vi behöver nog skramla till en påse nya skruvar till Eva. De gamla verkar lösa, loss och borta...

Från Evas egna blogg:
"Pojkar far särskit illa av att inte bli ständigt sedda och påpassade och uppmuntrade av
sina mödrar. Deras hjärnor behöver stöd och hjälp med rangordningen till andra.
Vi kvinnor har genom evolutionen särskilt bekymrat oss om våra söner därför att vi har
haft på känn att de är utlämnade till en för svår värld, om vi inte tar hand om dem, lär
dem att tala och försvara sig.
Vi har berömt dem och hållit dem under armarna.
Jan Björklund behöver inte försörja sig genom att visa upp sitt könsorgan för en
webbkamera hemma i källaren.
Hans mor tog hand om honom och såg honom!
Nu vill hans parti beröva andra små barn deras mödrar så tidigt som möjligt!"

Öhhhhh??? Nä, vi vet att Björklund inte behöver visa sig näck i nån källare. Men antyder hon på allvar att söner till kvinnor som arbetat under barnens uppväxt kommer att försörja sig på detta sätt? Alltså, på riktigt. De där skruvarna. Jag donerar gärna en tjuga.