En av feminismens stora är nu borta

Såg ett mail i min inkorg imorse om att en av de stora förkämparna för feminismen, och inte minst bättre förutsättningar för lesbiska, har avlidit. Stina Sundberg har somnat in under gårdagen.

Hon lämnar efter sig ett stort hål, både inom partiet Feministisk Initiativ, som hon varit med och byggt upp, samt som människa. Hon var påläst, varm, med stort hjärta och en förmåga att lyssna på människorna omkring sig. Raka rör och rak i ryggen, med fötterna på jorden, var det som gällde.

Det förvånar mig att inte en enda tidning skrivit någonting om hennes bortgång. Hon var ju "bara" talesperson för ett av landets mer kontroversiella partier. En av de som faktiskt stått på barrikaderna för kvinnors sak. Av någon anledning är hon inte medialt intressant. För få skandaler, och inga troskupper i media, kanske?

Vi som kände henne och vet vad hon gjort inser i alla fall förlusten.

Jämställdheten är blocklös

Nu börjar det dra ihop sig till val. Valaffischer börjar dyka upp och det debatteras friskt i medierna. Olika agendor presenteras, dock oftast i form av raljerande om motpartens.

Jag har en agenda. Jag kandiderar i kommunvalet för F! i höst. Många är de som nästan satt i halsen över detta. "Meh... meh... du är ju BLÅ?!?!?!". Det stämmer. Jag är, har alltid varit och kommer alltid att vara någonstans i det blå/ljusblå spannet värderingsmässigt och politiskt.

Anledningen till att jag kandiderar för F! är att markera att jämställdhet inte är en vänsterfråga. Det är en fråga som rör alla, och jag vill återta den och göra den allmän. Kvinnor och män, heteros, homos, bin och transor. Unga och gamla. Socialister och borgare. Vita, gula, röda och svarta. Ja, nu raljerar jag. Men länge har vänsterblocket krävt (och fått...) tolkningsföreträde på jämställdhetsarenan. Jag har fått höra att man inte kan vara feminist och höger. Jag undrar om man kan vara feminist och vänster i min tur. Vänsterideologin är otroligt kollektivistisk, medan feminismen idag gått från "skydda och värna gruppen kvinnor och deras (våra) rättigheter" till "må var och en bli salig på sin sak". Faktiskt lite mer högerideologiskt om man nu ska vara sån. Jag har öppet gått in i F! med avsikten att göra rosa lite mer lila.

Jämställdheten är en fråga bortom löneklyftor och RUT eller mammaledighet, även om det är viktiga frågor. Det handlar om att var och en av oss, oavsett kön och läggning och annat ovidkommande, ska få samma möjliheter att förverkliga oss själva. Vill Linda spika och klättra i träd, eller Kalle sy en kjol till sig själv i syslöjden, låt dem, utan att kommentera och peka finger! Sluta dela in människor i snäva fack och tvinga dem att stanna där "för att det ska vara så". Det enda vi ska vara är oss själva. Och väldigt få av oss är nog klippta och skurna från början för mans- och kvinnorollerna som pådyvlas oss från tidig ålder.

Fick på FB en kommentar från en herre som påstod att det inte finns någon mansroll (däremot köpte han kvinnorollens förekomst...). Uppmanar er som håller med honom att gå ut på stan och be människor, vilka som helst, beskriva typiskt manligt och kvinnligt. Är det ingen skillnad, så har vi inga roller. Är det skillnad, så finns det roller och egenskaper att leva upp till, baserat på vår kromosomuppsättning mer än vår verkliga personlighet. Bara testa tanken på vilka yrken män och kvinnor INTE förväntas ha. Visst kunde du genast komma på ett par?

Min önskan är att jämställdhetsfrågan inte ens ska vara en särskild fråga, utan att man ska ha med sig sättet att tänka, väl integrerat i allt vi gör. Eller snarare, att vi ska skala bort de begränsande föreställningar vi har idag. Vi är såpass påverkade av våra roller, påstår jag, att vi ganska ofta skulle behöva reflektera över vad som styr våra beslut och handlingar. Jag vill att man ska kunna säga "feminism" och "jämställdhet" (hanterar dem som synonymer i denna text) utan att marginaliseras som rabiatochmilitantvänsterfeministflatasomhatarmänochvillinföramatriarkat.

Jag vill ha en sund och vuxen diskussion om vad som egentligen är problemen med nuvarande ordning, och vad man behöver göra för att åtgärda den. Jag vill ha slut på "Men du är sån där BORGARE och därför kan du inte hajja feminism...". Hur ska jämställdhetstänkandet någonsin få genomslag när man redan i startgroparna dissat halva Sverige och förklarat att de inte kan begripa det för att de inte är vänster? Vi alla har att vinna på ett jämställt samhälle. Varför inte låta alla vara med på vägen dit? Det är det jag är ute efter i F!. Jag stödjer till fullo strävan mot ett samhälle där kön, läggning och ras inte utgör grunder för någon form av särbehandling under uppväxten eller i arbetslivet. Men jag vill göra den strävan färg- och blocklös. Feminismen gör sig bäst när den inte längre behövs utan är integrerad i vårt dagliga liv som en naturlig del av vårt sätt att tänka. Vad vi kallar det, eller oss sjäva, är inte intressant, även om medierna gärna haussar upp att den och den och den inte vill kalla sig feminist. Det viktiga är att vi bidrar i samma riktning.

Får det lov att vara en villig asiatiska istället för en frigid svenska?

Det har skrivits en del igen i år om svenska män som åker till Asien, och träffar sina blivande fruar där. Många är de fördomar och myter som florerar kring denna typ av unioner. Postorderfruar, fem-i-pedofiler, och lite andra skojsiga tillmälen har hörts i diskussionen. Få verkar förstå att många av dessa relationer faktiskt handlar om passion och kärlek. Tyvärr inte alls alla... Det mest bisarra utspelet kom förra året från Norge, som stöd för fenomenet med att nordiska män hämtar fruar från öst. Hanne Nabintu Herland uttalade att kvinnorna i Sverige och Norge fick skylla sig själv, och att det var självklart att män ville ha asiatiskorna istället, för de gillar sex och kan laga mat. Andra kulturer har mindre krav på mannen, och man är bättre på att lära upp kvinnorna att tillfredsställa män sexuellt. Hon tycker kraven på män är för höga, och att feminismen gått för långt. När jag såg bilden på Hanne så kom jag förresten osökt att tänka på Anna Anka... De delar till och med mission; att få kvinnor att tillfredsställa sina män.

Jag undrar om inte "gillar sex" är en fin omskrivning för "ställer upp". Eller möjligtvis "vet inget annat än att det är hennes förväntade roll att knulla på kommando". Kvinnor behöver inte läras upp till att bemöta mannens behov i sängen. Många män däremot har en lång väg att gå till att över huvud taget intressera sig för kvinnan de ligger med, hennes behov och önskningar. Många kvinnor jag känner tycker inte om sex med män eftersom det ofta handlar om hans behov och önskningar, som han är mycket bra på att kommunicera helt själv. Men han är oförmögen till och ointresserad av att respektera hennes behov, särskilt om de inte till 100% matchar hans. Jag skulle kunna satsa egendom och kroppsdelar på att de kvinnor, vars män intresserar sig för deras behov och vill ha ömsesidighet i den sexuella relationer, är mycket intresserade av sex. Är det bra, så vill man ju ha mer. Enkelt. En helt ny tanke för vissa män. Nej, tjat, påtryckningar och våld är inte sättet att få henne att VILJA mer. Sorry, boys.

Givetvis vinner kvinnor som Hanne hjärtan hos män som inte klarar av jämställda och starka kvinnor som ställer krav. Aftonbladet har listat en del av kommentarerna som kommit in i samband med diskussionerna om Hannes uttalande, och där fanns ett antal gobitar. Läs och begrunda:

– Svenska kvinnor är bortskämda, dom blir aldrig nöjda.

– Jag förstår att en sån här artikel får svenska, bortskämda, högfärdiga och fisförnäma kvinnor att sätta hela middagen i vrångstrupen. Rätt åt er!

– Ni svenska kvinnor kan bli lesbiska och sitta och baktala och snacka skit om varandra medan vi har det mysigt och trevligt med riktiga kvinnor istället!

Ja, de får gärna ha sitt mys ifred. Jag vill verkligen inte vara en del av det. Jag misstänker att detta är män som inte klarat av att leva jämställt, och som inte kan hantera en kvinna som lärt sig säga "Jag vill..." och "Jag vill inte..." och stå på sig. Man konstaterar också detta i artikeln på Aftonbladet.se, och skriver att män som inga problem har med starka kvinnor är tysta i dessa debatter, medan män med problemen hörs och passar på ännu mer nu när man bekvämt kan gömma sig bakom ett nick online. Citaten ovan kommer med största sannolikhet från män som hukar inför feminismen och feministen, och som sen går hem och öser galla över henne på nätet, för att han vet att hennes krav överstiger hans kapacitet. Surt, sa räven... Vore inte en kurs i personlig utveckling och självbildsboost billigare än en vecka eller en månad i Thailand? Men vänta, just det, det var ju KVINNORNA det var fel på. Inte männen... Darn.

Aningens sned bild av feminism

Roland Poirier Martinsson skriver en aktuell krönika om "statsfeminismen" i SvD. Han konstaterar att vi historiskt sett har tampats med mycket orättvisor mot kvinnor i vårt samhälle, men att feminismen fastnat i ett kollektivistiskt vänstertänk som han inte vill skriva under på.

Man kanske skulle tala om för honom att feminismen har många olika falanger, bra många fler än den snäva fåra som Eva Lundgren och Maggan Winberg representerade under sina glansdagar då de hade mycket att säga till om.

Jag känner ingen *!* feminist som uttryckt att en kvinna som stannar hemma hindrar andra från att jobba. Till exempel. Jag är dessutom tämligen liberal i min politiska åskådning, men väldigt feministiskt orienterad. Det är alltså inte bara vänsterjox och kollektivism, och beslut om ALLAS liv i en klump. Det finns så mycket mer.

F! har ett tag sålt de charmiga t-shirtarna "Feminister har bättre sex". Kampanjen handlar om att den som inte snöar in på känsroller utan vågar vara den man är, också i sängen, har ett bättre sexliv. Känns inte så kollektivistiskt, eller hur? Feminismen som jag upplever den, i de feministiska kretsar där jag rör mig, handlar om individens fria val, och att vara obegränsad av roller skapade utifrån ens könstillhörighet.

Jag vet att Lundgren, Winberg och det gänget gjorde stor skada på den feministiska saken när de förde fram pseudoforskning till och med i riksdagen och krävde att könsmaktsteori skulle integreras i all undervisning på universiteten. Men feminismen är så mycket mer än så. Det handlar inte om att hata män, att stöpa om alla människor i samma form, eller om att begränsa individer.

För mig är feminism, den falangen jag kämpar för och företräder, en rörelse för att frigöra sig från konstruerade roller, och att få vara den man är. Att bemötas som människa i första hand, inte som bög, flata, transa eller ett par bröst, alternativt "en sån där som saknar k*k". En dag vill jag slippa förklara varför "jag som kvinna är så dominant", och varför jag kan med att ta plats i tillvaron. Jag vill inte höra från vänner att deras son ifrågasatts för sin klänning på dagis av personalen. Jag vill inte skapa tystnad i rummet när jag på frågorna om Han med stort H finns i mitt liv säger att jag vill ha Henne med stort H.

Roland har rätt i att vissa feminister gått väldigt hårt och snävt fram. Men att döma ut hela feminismen känns hårt och onödigt, och ger bilden av att han bara skakat fram de delar av feminismen som han stör sig på för sin lilla artikel. Det finns mer. Den som söker...