Homosexuella och könsroller inom idrotten en känslig men viktig fråga

I maj kommer F! att arrangera ett tvåtimmars-seminarium om könsroller inom idrotten. Detta sker under HBT-festivalen i Göteborg. Det är ett otroligt viktigt ämne, och jag hoppas att alla de vi bjudit in till panelen för diskussion kommer. En klart viktig del inom könsrollsbiten är också läggningar och de värderingar och förväntningar som kopplas till dessa.

DN har skrivit om RFSL:s rapport, där man sett att hur pålästa och medvetna idrottsledarna är om HBT-frågor avgör till stor del hur öppna utövarna vågar vara. Jag tror tyvärr att förlupna kommentarer om fjollighet och bögighet låst in många idrottande bögar i garderoben. Vad som skulle vara tjejernas motsvarighet vet jag inte. Själv antogs jag vara flata för att jag körde på hårt i taekwondo. Sporten går ut på att sparka och gå på knock, så i så fall är väl taekwondo en flatsport? Jag var i alla fall inte "lagom kvinnlig".

Som ett givet inlägg i debatten rapporterar QX om kommentarerna Johnny Weir, en amerikansk konståkare, fått utstå om sin brist på manlighet. Enligt SVT.se har en amerikansk krönikör till och med sagt att "Weir får Elton John att verka heterosexuell.". Ord och inga visor. Själv väljer han att inte kommentera sin läggning. Och det tycker jag inte han ska behöva heller.

Men frågan här är egentligen varför hans stil, och antagandena om hans läggning, får så stort utrymme. Han åker skridskor. Han gör det bra. Han tar ut de konstnärliga svängarna. Han är en bra artist, helt enkelt. Kul att se. Är inte det viktigare? Men hans stil provocerar. Tack och lov tycker han att han är en bra förebild för de som känner att de ses som "freaks" av normivrare. Heja heja. Weir gör mycket gott med den attityden.

En homosexuell idrottare tycks personifiera all skräck och allt hot mot Bilden av Min Idrottsgren. En homosexuell idrottare är inte riktig "man" eller riktig "kvinna". Av någon anledning är detta extra viktigt inom sporten, och individer som inte är av rätt typ förstör också bilden av mig, eller hur tänker man?

Även i vardagen definierar sig många killar och män utifrån "inte kvinna" eller "inte bög". Vilka egenskaper man antas tillskriva sig själv med den distinktionen tas för givet att alla förstår. Man är ju MAN!!! En kvinna har det lite svårare, hon dras ju med att vara "inte man" oavsett vad hon gör. En kvinna är inte en kvinna, hon är bara "inte man". Ibland känns det nästan som att en flata är mer okej, de gör ju vissa saker såsom MÄN gör. Men ändå är det inte utan visst förakt och starka undertoner av VETANDE som många konstaterar att det bara är "flator" som spelar fotboll och boxas. Alltså, inga kvinnor, och sporterna är ju inte för kvinnor egentligen. I en film som jag i övrigt älskar, "Imagine me & you", använder man också uttrycket "Gay as a tennisplayer". Och så dansar bögar. Men det är ju fjollsport. Inget för riktiga män.

Varför är det så viktigt att män ska se ut som MÄN och kvinnor som KVINNOR! Vem kom på att det måste vara så? Och vem bestämde med allsmäktig rätt vad som är "manligt" respektive "kvinnligt"? Det känns som att det speciellt inom idrotten är viktigt att vara "man" eller "kvinna" på rätt sätt för att vara okej. Bög och flata är liksom inte helt koscher. Tänk vilket hallå det skulle bli om en fotbollskille kom in i omklädningsrummet i kjol och klackar och började ombytet med att plocka av sig peruken? Vad hade de andra killarna sagt? Jag tror faktiskt att killen, även om han hade klått självaste Ronaldo i spel, hade fått det rätt tufft.

Ett annat exempel på en idrottsperson vars läggning fått minst lika mycket uppmärksamhet som hennes idrottande är Bettan Andersson, boxaren som plöjde väg åt kvinnlig boxning, fast besluten att få tävla och bli tagen på allvar. Kortklippt flata som slåss, jojo, vi vet nog allt hur de är... Hon är en grymt bra boxare. Hon gjorde stora saker för damboxningen. Men det skrivs det mindre om. Jaja, hon är ju lite manhaftig... Och så vidare.

I Wales kom nyligen en rugby-spelare ut som gay. Det var nog det tuffaste beslutet i hans liv. Det om något är en macho sport. Givetvis blev detta en världsnyhet. Jag är dubbel i min inställning till att det blev det. Varför är läggningen en sådan nyhet? Varför spelar det roll vem som ligger med vem? Men sen, andra sidan av myntet; Vågar han så vågar jag. I alla fall hoppas jag att många closet-gays känner så och tar mod till sig. När man ser honom, på bild och film, så ter han sig exakt lika manlig efter som innan han öppnade garderoben. Och jag tror inte han började tafsa vilt omkring sig heller plötsligt.

Jag är också glad över att längdhopparen Peter Häggström tog mod till sig och kom ut ur garderoben. Friidrotten är inte heller överhopad med homosexuella förebilder. Nu har killarna en, men jag undrar, finns det inte en endaste lesbisk tjej i de leden? Som kommit ut och är öppen? Peter säger till Borås Tidning att "Det är svårare att komma ut än att kvala till OS. Men nu när jag berättar om hur det var kanske jag kan hjälpa någon och bli lite av den förebild jag saknade.". Vi tackar.

John Amaechi gjorde karriär som NBA-spelare. När han kom ut som homosexuell fick han stå ut med dödshot för sin läggning. Han uttrycker en önskan om att fler skulle komma ut, för "det kryllar av homosexuella inom idrotten". Det är jag övertygad om. Så ut med dem! Men själv säger han att han säkert hade förlorat sitt jobb om han kommit ut offentligt under sin karriär. Intressant. Alltså spelar det mindre roll hur bra du är, än vem du ligger med.

Jag blir verkligen alldeles matt av att läsa om alla fördomar man får möta i idrottsvärlden som homosexuell, och också när jag ser vilka snäva roller man förväntas hålla sig inom för att uppfattas som "manlig" eller "kvinnlig" på det rätta sättet. Och då är ju det ändå ingenting mot att vara trans. Hur många transvestitet och transsexuella har kommit ut inom idrotten? Inte så många. Jag har så otroligt svårt att begripa varför man måste fokusera så mycket på människors läggning. Av någon anledning har jag varit tämligen skonad från (i alla fall rakt-i-plytet-varianten) av kommentarer. Jag vet ju givetvis inte vad som sägs bakom min rygg...

You may say I'm a dreamer... Men jag önskar att det en vacker dag ska vara lika självklart att ta med den man älskar och har en relation med på matcher, träningar och allt som hör till sportandet, oavsett om man bildat tvåkönat, eller samkönat par. Att man ska kunna komma i kjol, oavsett om man besitter XX- eller XY-kromosomerna. Kan nog dröja, men vi jobbar på.


Mer att läsa:

• QX listade 11 öppna homosexuella som tävlade i Peking-OS.
• I år går Gay Games av stapeln i Köln, enligt QX.se
• Hittade en uppsats om könsroller och heteronormativitet inom idrott, där man tittat på kvinnliga idrottare. Kan laddas ner här.

Inte förvånad, men glad ändå: Jodie Foster ute ur garderoben

Det var väl inte så många som ens höjde ett ögonbryn när Jodie Foster till slut bekräftade att hon lever i ett förhållande med en annan kvinna. Spekulationerna har gått varma kring skådespelerskan som alltid varit förtegen om sitt privatliv. Gay-tidskriften Out ska ha haft henne på framsidan av numret med rubriken "The glass closet- Why the stars won't come out and play". Intressant ämne, verkligen. Och de underströk att man inte ens betraktade misstanken om hennes läggning som en misstanke, utan fakta.

Jag kan förstå Jodie. Oavsett läggning har hon rätt till ett privatliv. Och sedan är det ju inte helt lätt idag att vara gay, framförallt inte i USA. Såg senast igår den ursöta rullen "Gray Matters" om en kvinna som upptäcker att hon är gay när hon blir kär i sin brors blivande fru. När hon landat lite i detta faktum så säger hon att hon är ledsen för att hon aldrig mer kan gå på stan hand i hand med sin kärlek utan att dra blickarna till sig. Att bröllopet hon fantiserat om kanske inte kan bli av. Att hennes livskamrat efter hennes död inte kommer att ha samma support av systemet som hennes änkling skulle ha fått. Och med tanke på alla avprogrammeringsterapeuter, alla ultrakristna grupper som hatar och förföljer homosexuella (bland annat dårarna som demonstrerade utanför en elektronikbutik som sålde svenska dammsugare, för att Sverige är så gayvänligt...), och lagstiftningen som inte är så liberal på de flesta håll så förstår jag att det inte känns helt okej att komma ut i USA. Och vill man som skådis bli förknippad med en "avvikande sexualitet" mer än sina rollprestationer? Det blev ju minst sagt ett hallå i USA när Ellen kom ut som lesbisk.

Jag kan hålla med dem som är förnärmade över att vissa anser att någons läggning har ett nyhetsvärde. Men jag ser också en stor viktig funktion i att kända personer kommer ut, och att media skriver om dem. Det ger fler de som går och funderar och tvekar och kanske inte vågar komma ut en känsla av att "Vi är fler, och HON /HAN kom ju ut...". Jag önskar att jag hade haft tillgång till fler lesbiska förebilder i min ungdom. L Word, Sugar Rush, Tipping the Velvet fanns inte då. Och ingen kände några homos, eller pratade om det. Vem ska man då prata med eller spegla sig mot för att komma fram till var man själv står?

Grymt att Jodie kommit ut, en gång för alla nu. Kanske gör det att några till vågar. För vem vill egentligen, om man fick välja fritt, leva i garderoben?

2009 bäst hittills

Det har hänt väldigt mycket, för att inte säga extremt mycket, i mitt liv under 2009. Så mycket har ramlat eller pusslats på plats. Känslan är svindlande. Nu är det givetvis inte så att allt bara rasslade till på en vecka eller en månad, och så var det klart. Allt är resultat av årslånga processer, men i år skördade jag frukterna av många av dem. Ljuvliga känsla.

2009 har varit året då jag hittade min andlighet. Jag har funderat, jag har sökt, jag har läst, diskuterat och känt efter i många år. Äntligen vet jag var jag hör hemma. Inte så att det är helt klart, men det är som att ha hittat sitt drömhus. Nu ska jag bo in det och se hur det ska inredas.

Jag har också landat helt och hållet i min läggning. Det har sannerligen varit en spännande resa med många turer, och de vilseledande vägskälen i form av normer, (o)vanor, förhoppningar, tristess och annat har varit många.

Under året arrangerade jag också två dansfestivaler med framgång och konstaterade att jag är bra på det också. Den känslan går inte av för hackor! Att vilja ÄR att kunna!

Yrkesmässigt kom det stora uppvaknandet i år. Sedan jag började på NLP-utbildningen (tack än en gång, Henrik & c/o, och mina härliga kursare), insåg jag väldigt snabbt att jag måste byta arbetsplats, så snart det bara gick. Så när min chef sa upp mig i oktober så blev jag jätteglad. Jag såg också klart och tydligt att mitt drömjobb är som egenföretagare. Jag benade ut vad jag vill och vad jag verkligen är bra på, och resultatet har blivit företaget Framgångstankar. Jag kommer att verka som karriär- och livs(stils)coach, samt ge utbildningar inom arbetsmiljö och kommunikation/konflikthantering. Precis det jag tycker är absolut roligast, och jag får jobba på det sättet som fungerar bäst för mig. Det är en dröm som är på väg att bli helt och fullt sann.

Året 2009 har verkligen varit i klang med namnet på mitt företag, och jag tänker vidare i samma spår. Tankar om och för framgång. 2010 har all potential att bli ännu bättre än 2009. Varför då? För att jag har så många svar på vilken väg jag vill gå, och vad jag vill göra med mitt liv. Just nu i alla fall. ;P