Vad är det för fel på folk?

Läser idag med stigande vrede om en tjej som blivit våldtagen på skoltoaletten. Hon är en av de lyckliga i och för sig som faktiskt fått se den skyldige dömas i rätten. Men det var också allt. För tro inte att det är HAN som drabbats hårdast efteråt. Hon har fått stå ut med hot och trakasserier, och att människor aktivt och öppet tar våldtäktsmannens parti mot henne.

Detta påminner om scenariot som beskrivs i Stina Jeffners avhandling "Liksom våldtäkt, typ", där en ung tjej blir våldtagen på en fest, och killarna får allt stöd socialt och hon blir kallad för det ena och det andra. Och tjejen som våldtogs av två killar, som av rätten ansågs "för fina och fräscha och snygga för att behöva våldta", så man friade killarna. Man noterar till och med att man tror på att hon har sagt ifrån, men att man inte anser att killarna behöver ha förstått hennes protester. *!!!!!!!!!!!!!!!!!!*

Vad är det för fel på folk? På riktigt. Hur kan man ge sig på den som redan ligger ner? Vad får man ut av att smäda den som redan har ett så stort sår i sin själ? Varför vill man strö ytterligare salt i blödande sår och gnugga in? Givetvis vill man inte tro att ens vän, pojkvän, bror, son eller polare kan göra något så vidrigt som att våldta någon. Men det är ALLTID någons "något" som gör det. Det är kompisen. Släktingen. Mannen. Pojkvännen. Barndomsvännen. Kusinen. ALLTID.

Ikväll visar Uppdrag Granskning historien om tjejen som jag nämnde först, som våldtogs i skolan och som nu fått flytta på grund av trakasserier. Förövaren? Hyllas och bor kvar. Är det rätt? Hur kan folk omkring leva med sig själva? Hur kan man vända någon ryggen så brutalt istället för att stötta henne i det som redan innan sveket från omgivningen var den största prövningen i hennes liv? Programmet refereras till under titeln "Den andra våldtäkten". Det är det det är att svika den som behöver stöttning efter ett övergrepp. Om det finns något som heter karma, så vet jag ett gäng vars karma snart kommer att hoppa upp och bita dem i arslet, så hårt. Kan alltid hoppas det i alla fall. Vad hände med "stötta de utsatta" och "agera på det som känns rätt"? Just det... Det var ju polaren, kusinen, kompisens pojkvän, och han är ju en "bra pojke som inte 'behöver' våldta...". Och det är de ju allihop.

Våldtagen= Bestulen?

Läste för ett tag sedan Kielos bok "Våldtäkt och romantik", där hon lyfter fram olika sätt att se på våldtäkt. Bland annat diskuteras det kring att kvinnor anses bli av med något vid en våldtäkt. Det går alltså att ta något från henne för all framtid när man tvingar sig på henne. Oskulden vore enligt vissa kulturer det värsta. Men även i moderna Sverige anses en våldtagen kvinna besudlad på något sätt.

Idag kan vi läsa om fotbollsspelaren Bapupa, som nu dömts till 2 års fängelse för våldtäkt på en 18-åring. Marrias J Larsson, som skrivit artikeln, har säkert helt rätt i att det kommer att ta den våldtagna tjejen mer än två år att komma över händelsen. Men varför är det så? Varför är det sexuella våldet så starkt medel att krossa en annan människa? Jag är ganska övertygad om att ifall synen på kvinnans sexualitet var en annan, så skulle våldtäkter inte vara lika intressanta som maktmedel, och det skulle inte bli en lika stor affär av det. Kränkning, JA!!! Alltid. I allra högsta grad. Men vi kvinnor VET att samhället stämplar oss med en stor fet blaffa över hela vår uppenbarelse; VÅLDTAGEN!!!, om vi blir utsatta. Och den stämpeln väcker känslor, allt från medlidande till misstro och förakt.

Jag skulle önska att kvinnans sexualitet inte var så skamladdad att det behövde vara så stor affär så länge att ha blivit utsatt för sexualiserat våld. En utsatt kvinna ska inte behöva känna skam eller att hon dragit vanära över sig själv när hon blivit våldtagen. Jag önskar att varje utsatt kvinna kunde ställa sig upp och peka finger åt den som gjorde det och högt och tydligt offentliggöra vad han gjort, utan att bli föraktad, klappad på huvudet eller statussänkt. Den dagen då en kvinna inte skäms över att säga att hon blivit våldtagen, i alla fall inte mer än en man skäms över att ha fått en snyting på krogen, då har vi kvinnor vunnit vår sexualitet tillbaka till oss själva också i samhällets ögon. Vi blir faktiskt inte av med något alls i det ögonblicket. Vi blir utsatta för våld. När det är över är det över. Vi läker våra sår och restaurerar våra kränkta gränser. Men det går mycket lättare och snabbare utan stämplar av skam och skuld och förakt. Eller vad tror du?

Poliskår med unkna värderingar "skyddar" oss kvinnor?

Som om inte Kielos brandtal om mäns hat mot kvinnors kön vore nog på en dag, så skriver Anna Larsson i SvD om en kvinna som flera gånger anmält sitt ex, som är polis, för våldtäkt. Målet har segat sig fram i snigelfart, och allt var på väg att läggas ner tills media började trycka på. Då återupptog man utredningen med samma snigelfart som tidigare. Det verkar inte vara helt lätt att få rätt mot en polis. Det ska bli intressant att se hur det går för ex-polischefen som nu torskat rejält på våldtäksstråket. Lika inför lagen? Det återstår att se.

SvD:s artikel inleds med texten från polisens kampanj om att kvinnor borde anmäla misshandel och övergrepp; "Om du tror att du är korkad, äcklig och att du förtjänar några knytnävsslag då och då  … ska du absolut komma till oss.". Men vad är poängen om ingen gör något? Om man fortfarande efteråt känner sig korkad, äcklig och i behov av välförtjänt stryk? Om ingen lyssnar, ingen förstår, och ingen känner empati?

Larsson ifrågasätter kvinnosynen inom polisen. Jag förstår henne. Har som jag tidigare beskrivit sett hur man ser på män som misshandlar och våldtar. Det händer inte mycket. Inte första gången eller gångerna i alla fall. Och definitivt inte om det är pojkvännen, mannen eller ett ex. Någon indignerad herre har kommenterat Larssons artikel med att hon plockar en billig feministisk poäng med sin text. Billig var den knappast. Kvinnorna som gett upphov till den har betalat dyrt för att ämnet ska komma upp på tapeten.

Det kan dock komma något gott ur skandalen med polischefen. Hans tidigare kollegor är upprörda över att polisens anseende fått sig en rejäl smäll. Det har det, men nu kan man verkligen med god motivation ägna sig åt att vända på det. Kanske kunde man sluta bemöta misshandlade kvinnor med "Jaha, första gången... ditt ex... ja då händer det nog inte så mycket med din anmälan...". Man kunde ta kvinnor som anmäler våldtäkter på större allvar. Utbilda personalen, och bli striktare med vilka värderingar man får ge uttryck för.

Gun Heimer på Nationellt Center för Kvinnofrid säger enligt DN: "Just nu pågår ju flera rättegångar mot poliser som misstänks ha misshandlat sina fruar. Vi har dessutom polisen på Säpo som misstänks för våldtäkt. Polisen måste se över sitt inre arbete och inte se det som nu har hänt som ett undantag med en pensionerad polis som inte har något med dagens kår att göra." Hon har verkligen en poäng. Rensa i de egna leden, och se över vilka värderingar som egentligen frodas. Polisen kommer att behöva jobba upp detta. Frågan är om man tar tillfället i akt, eller pekar finger åt de skyldiga, svär sig fri från värderingar och kultur som trots allt stödjer detta, och klampar vidare som om inget hänt. Lycklig och lättad över att inte artiklarna handlar om just en själv... Skrev nyss om civilkurage. Något slags kårkurage vore önskvärt inom polisen i dessa lägen. Hur det ligger till med den saken får vi nog se inom kort.