Konsten att säga inget alls...

Jimmie Åkesson utmanar Bosse Ringholm som retorikens nollpunkt. Man kan lugnt säga att reportern inte verkade alltför imponerad av Jimmies resonemang. Hans språkfärdigheter kan kanske anses vara ett sätt att markera att han verkligen tar avstånd från resten av världen. Tacka vet jag politiker som vet vad de vill säga och kan säga det också. Jimmie är inte en av dem.

Ätstört

Satt på vagnen och läste Hillevi Wahls kolumn. Hon har följt debatten runt den tämligen tunna norska skidlöparen Therese Johaug och noterat att okunskapen kring ätstörningar är stor.

Dels verkar Johaug själv inte riktigt förstå att det klingar ihåligt att säga att man inte hunnit äta tillräckligt. Dels framträder en klart oriktig bild av sjukdomen i kommentarerna till artikeln, där en skribent talar om att elitidrottare inte kan ha ätstörningar.

Så, oavsett om Johaug är "sunt smal", eller har dokumenterade ätstörningar, så oroar det mig att folk tror att man är skyddad när man tränar hårt. Man kan äta MASSOR, men förbränner man massor mer, så blir man till slut underviktig. Punkt. Att man gör det för sin sport gör inte det hela friskare, snarare "rubbat med alibi".

Jag tävlade i taekwondo på elitnivå i många år, och min ortorexi övergick i träningsanorexi och bulimi med strikt matdagbok och dagliga vägningar. Jag plockade ett gäng internationella medaljer för landslaget och tog SM-guld när jag var som mest sjuk.

Min uppfattning är mer att ätstörningar lätt får fotfäste inom idrotten. Vem minns inte löparen Sara med lår som normala överarmar i omfång? Elitidrotten är inget skydd. Snarare en inkörsport till rubbat ätbeteende.

Hur rimmar då min indignation över okunskapen om ätstörningar med mitt egna förhärligande av atletisk silhuett? Det gör det faktiskt. Atletiskt betyder inte magert, och förutsätter inte en kost- och träningsregim som påverkar hela ens övriga tillvaro. Man kan alltså vara sund och tränad. Länge trodde inte jag heller det, och det kändes väldigt svårt att hitta balansen i det hela. Men det gick. Efter 20 år med mer eller mindre stört ätbeteende äter jag bra, tränar för att det är kul och jag mår bra av det. Ångesten kring mat och vikt är borta. Men inte för att jag elitidrottat, snarare trots det. Det finns ingen som är för duktig eller snygg för att ha ätstörningar. Istället me så att många duktiga flickor drabbas. Vi behöver inte ursäktas eller bortförklaras. Tvärtom.



- Posted by Callisto on the move, using BlogPress from my iPhone

Träningsoptimering, träningsglädje och magiska förändringar

Upptäckte att jag i vår kommer att ha ett tufft träningsschema. Dansklasser måndag och tisdag, och på tisdag ~4 timmar. Detta ska petas ihop med två pump-klasser, ett combatpass och minst ett cykelpass i veckan. Tyvärr la inte Sportlife sitt schema efter mina arbetstider eller min dansundervisning. DAMN. Så jag kan "bara" optimera min träning för alla utom en dag. Ja, snacka om I-landsproblem på hög, eller låg nivå.

Träning är ändå en väldigt viktig del av min tillvaro. Jag har aldrig tillhört de som anser att det är ett nödvändigt ont. Min kropp skriker av glädje när jag får röra på mig. Och jag mår som bäst när jag håller mig i form. Någonstans tror jag att lite motion är bäst för alla, även om man givetvis inte måste jaga "Miss Fitness"-formen, som även jag finner extrem.

För 1,5 år sedan skrev jag om hur människor ville berömma mig för att jag "gått ner i vikt", och hur bestörta de blev när jag sa att jag inte "gått" ner, utan aktivt arbetat för det. Med rätt mat och träning i den mängd det krävdes så har jag trallat ner 6cm i midjemått. Satsningen innan dess plockade ner mig 10cm. Ingen magi, inga konstigheter. Bara "plain old food and training-concept"...

På den bloggen fick jag en hurring av en person som skrev att han tyckte jag var ytlig och att förhärligandet av kampanjer som "love needs no handles", som Les Mills kört, kan verka sårande för överviktiga. Läste kommentaren igen idag, och tänkte "Öhhhhhhh?!?!?!", igen. Varför skulle det vara kränkande att tycka om en atletisk figur på människor? Eller att vilja ha det? Eller att tycka att träning är nyttigt och bra och att alla borde ägna sig åt det i rimliga mängder? Träna bör man...

Jag är evinnerligt tacksam över att ha fått växa upp med glädje inför tanken på fysisk aktivitet, och behålla den. Förstår att inte alla kommer in i tränandet via glädje, utan vissa via en läkare som hötter med fingret och öser livslängdssiffror över en. Men vi kan alla ställa om vår inställning till att röra på oss om vi vill. Just det, vi kan, om vi vill. Välj träningsglädje. Och tryter motivationen så har alla gym med lite självaktning idag ett stall av välutbildade personliga tränare som skräddarsyr program efter just dina behov. Tuta och kör. Vi ses på gymmet. För att det är så förbannat kul!!!

Darwinism in action?

Grilla inomhus var inte en het idé... Det fick de tio personer som hamnade på sjukhus efter att ha försökt med detta erfara.


Jag bara undrar, igen; hur dum får man vara egentligen?

Människosynen från ... under jord

Vad ska man säga? Helena Rivière briljerar med sin underbara människosyn i sin blogg. Alltså, på temat sjukförsäkringar. Hon skriver om empati och respekt, men raljerar mest över människor som inte har fattat att de kan jobba bara för att HR och hennes gelikar nu befriat dem från sjukskrivningsoket som sosseregeringen tvingat på dem. HR behöver akut en kurs i motivationsteori och rehabiliteringspsykologi, samt en fet dos verklig empati. Hennes sätt att se ner på alla som inte klarat av att finta sig runt ett ruttet system, och som dessutom har mage att inte se henne som frälsaren som befriat dem från det och tacksamt skutta till AF och sina nya jobb, är beklämmande. Har sällan tagit del av så vidrig människosyn, och sådan brist på förståelse för att inte alla bara ... fungerar, som HR uppvisar. Denna syn har uppenbarligen fått fotfäste i sättet man valt att hantera de sjukskrivna som numera plötsligt inte är sjuka längre. Jag säger ingenting om målet i sig; det vill säga att fler ska klara av att försörja sig själva. Det är en fantastisk tanke, och den i sig bygger på en människosyn jag delar. Vi kan mycket mer än vi ofta tror. Men man kan inte pressa fram människor från att i åratal "inte klarat något" till att plötsligt känna driv och kraft att återgå i arbete. Den processen är längre än den tid det tog att skriva om begreppen. HR har allvarliga problem med att begripa detta. Och någon hjälp till de som inte bara fattar verkar inte finnas. Empati och respekt... my a**!

Mer om sjuka försäkringar

Idag skrivs det ännu mer om de rubbade sjukförsäkringsreglerna. Jag håller med skribenten om att det mest verkar handla om antal dagar och strikta kriterier, och oroväckande lite om individens faktiska möjligheter på den faktiska arbetsmarknaden. Att vårdapparaten dessutom är inställd på att prångla igenom så mycket folk som möjligt på så kort tid som möjligt (Taylorismen är återfödd i vården...) gör att individer utreds dåligt och summariskt från första början, och den riktade rätta hjälpen uteblir för många.


Inte nog med att fokus verkar ligga på att så snabbt det bara går få avskriva individer som har den dåliga smaken att belasta systemet. Dels räcker det att någon på Försäkringskassan (även kallat "Förskingringskassan", undrar varför...) kan tänka sig att det kanske i den bästa av världar kunde finnas ett jobb individen kunde utföra för att man ska räknas som arbetsför. Om jobbet finns, eller sannolikheten att få en sådan tjänst finns, är inte intressant. Dels så har många handläggare underligt snäv syn på hur arbete får utföras. Har hört om individer med depression och utmanttningsproblematik, som inte klarat sig in på arbetsmarknaden för att deras tillstånd inte tillåter regelbunden t ex. halvtid 8-12 varje dag. Att de skulle kunna jobba heltid en dag, vila nästa, jobba 6 timmar dagen efter, kanske heltid dagen efter igen, osv, och på sikt tråckla ihop en viss deltid, har liksom inte varit intressant. Det räknas inte. Blir kanske för jobbigt att läsa in de papprena, eller vad som nu är problemet.

Så regelverk med fel fokus, bedömningar som bygger på att alla människor automatiskt fungerar på det sätt som ger minst pappersexercis och minst pengar ut från systemet, och en ovilja hos både beslutsfattare och handläggare att se att man skjuter bredvid målet är orsaker till att man inte längre tar hand om människor som mår dåligt. Man bedriver hetsjakt på dem, och får många av dem att må ännu sämre. Speciellt individerna med psykosomatiska besvär får dubbeldos av stress, och de som inte berörts av stress innan kan få sin stroke-rehab eller återhämtning efter handledsfraktur kantad av lite stress-symptom. Försäkringskassan bjuder på det.

Vi som tittar på hoppas innerligt att slippa bli sjuka. I alla fall fram tills det finns ett system som ser till våra faktiska behov av rehabilitering, där man kan få en reell möjlighet att återhämta sig och faktiskt återgå i arbete, istället för att skjutas ner för att en byråkrat kommit på att ens åkomma inte KAN ta längre tid än X dagar att läka ut... Jag vill se ett system som i första hand fokuserar på att hjälpa individen att komma tillbaka. Där det finns en inbyggd insikt om att vi alla skadas av olika saker och har olika förutsättningar till återhämtning. En stroke läker inte på X dagar. Ett benbrott läker inte på Y dagar. Det finns ett spann. Vem kan tala om det för Försäkringskassan, eller ännu hellre De Som Bestämmer?

Varför kan inte behandlande personal bedöma?

Läser i Aftonbladet att nu ska Försäkringskassans handläggare bedöma arbetskapaciteten utifrån läkarens medicinska utlåtande på papper. Jag vet inte vem som kom på att man utifrån pappersnoteringar kan göra några sådana bedömningar alls. Först var det andra läkare än den som faktiskt träffat patienten, och nu handläggare enligt förslaget, som ska bedöma huruvida en person är arbetsför eller ej. Utan att ens ha träffat personen i fråga!!!

När jag jobbade som sjukgymnast så ingick jag i ett team av beteendevetare, läkare och sköterska som tillsammans skulle bedöma en persons arbetsförmåga. Helst ville man också ha arbetsterapeut i teamet, och inte bara psykolog utan också någon form av annan beteendevetare. För att just bedöma rehabiliteringsbehov eller arbetskapacitet.

Jag är chockad och förundrad samtidigt. Hur tänkte man? Hur tror man att någon annan än den som träffat patienten kan avgöra hur denna mår? Vetenskap, SBU-rapporter och randomiserade, kontrollerade studier i all ära, men för att veta hur någon mår måste man träffa dem. Hur man än vill i forskning och i arbetsförmågebedömningar, inbilla sig att allt går att kvantifiera objektivt så har man fel. Människor kan aldrig beskrivas i siffror och diagram. Inte ens om det är mest kostnadseffektivt. När ska de lära sig???

Ditt eller företagets ansvar om du dricker på afterworken?

Nu har någon alkoholforskare kommit på att unga framgångsrika kvinnor ligger i riskzonen, för att de dricker för mycket på afterworks. Man efterlyser ansvar från arbetsgivarhåll, och jag undrar hur mycket man egentligen kan lägga på arbetsgivaren? Han eller hon står väl knappast och häller ner drickat i halsen på en? Socialt drickande förekommer förvisso, men jag har klarat rätt många afterworks och till och med fester på två glas vin, och massor av vatten eller läsk emellan. Blir det arbetsgivarens ansvar om jag blir fet av läsken eller får hål i tänderna, förresten? Eller är det bara alkoholen som arbetsgivaren ska skydda mig från?

Det måste väl ändå finnas gränser för hur mycket passning vuxna människor kan behöva, eller räkna med, från sin chef? Ett tag var det boxvinernas fel att kvinnor blev alkoholister. Jag har köpt ett större antal boxar i mitt liv och ändå misslyckats med att bli alkis. Har besökt ett antal afterworks och aldrig känt pressen att bli full eller ens att dricka när jag inte känt för det. Alltså kan jag på något mystiskt sätt, utan barnpassning från något håll, lyckats hålla mig på rätt sida riskbruk och beroende. Jag skulle väl tro att det faktiskt är upp till var och en.

Lås in dessa pyttesmå män och släng nyckeln

Ännu en kvinna har fått sätta livet till för att hon inte betett sig som hennes släkt önskade. Det är i alla fall det skäl som den 62-åriga man som knivhögg en 21-årig släkting (sin adoptivdotter) till döds. Så säker på att han handlat rätt och riktigt var han att han anmälde sig till polisen direkt efteråt. Nästan stolt, kanske?

Små små män, med små små personligheter, är de som måste ta till våld för att uttrycka sina åsikter, och som inte kan ta att andra personer, läs kvinnor, har en egen vilja (ja, vi har rätt till det... läskigt...). Har ofta funderat på den här förbannade hederskulturen och äretänket. Vi har det i Sverige också, alltså är det ingen muslimsk företeelse, vilket många vill hävda, det är många svenskar och nordbor som pucklar på och ibland slår ihjäl sina kvinnor för att de inte kan uttrycka sina önskemål på ett vettigt sätt, eller hantera att kvinnan inte gör exakt som de vill.

Man pratar om att kvinnans underordning och mannens makt är det som uttrycks i dessa handlingar. Jag skulle vilja säga tvärtom. Vilken makt över ens liv, tillvaro och mående, för att inte tala om äran och hedern *!!!*, har man inte gett kvinnan, om man måste slå ihjäl henne på grund av hur hon lever och beter sig? Som männen som hällt syra på kvinnor som nobbat dem, eller syrabadat fruar de inte rått på. Vad säger det om dem som män, och människor? Vad är de så rädda för? Sann makt uttrycks inte med våld, den är självskriven och kommuniceras på ett sunt sätt. En bristande upplevelse av kontroll och makt, som mynnar ut i vanmaktsupplevelsen, är det som triggar våld. Inte makten i sig.

Henrik Fexeus skriver i sin bok "Alla får ligga" om att ragget på krogen inte får tillskrivas alltför stor betydelse, och att egot inte får hänga på att han/hon följer med hem när krogen stänger. Poäng, och man kunde önska att fler tänkte så, på krogen och i övriga livet. Alltså, ha kul, njut, lev ditt liv, och sluta hänga upp dig på andra. När ditt värde och din heder/ära inte beror på någon annan blir du friare. Och får inget behov av att smäda, slå eller mörda personer som inte gör dig till viljes.

På Germunds blogg finns ett inlägg från 2008 där min ståndpunkt sammanfattas klockrent:
Grottmänniskorna som dödar anhöriga för att familjens [Callistos tillägg: eller hans egna] heder har solkats, är primitiva svin som borde sitta inlåsta i fönsterlösa rum där foton av de mördade är allt de har att beskåda.

Håller med. Lås in och släng nycklarna. Har man så svårt att hantera motgångar, mothugg och andra människors vilja har man inget ute bland folk att göra. Oavsett varifrån i världen man kommer och varför man ansåg sig ha rätt att utöva våld mot en kvinna som inte var en till lags, så vill jag återkalla rätten att vistas fritt bland andra. Och känns det som att man vill klippa till för att återta kontrollen, sök hjälp. Det är inte okej. Inte någonstans.

Här ett klipp om hur det kan se ut. Liten liten man, som definitivt inte kan hantera känslor och relationer. Var tar han ut sin frustration, tro?



Nedan ett inte direkt heders/ärerelaterat klipp, men jag tycker det är tankeväckande, och definitivt på tangerande tema:

Råttor, intelligenta djur med image-problem

Kul artikel i GP idag om bruks-råttor. Har aldrig ens tänkt tanken på att dessa små djur skulle kunna göra så mycket nytta. Men det kan de. Spåra sprängämnen och bakterier är visst enkla uppdrag för en välutbildad råtta, och man planerar nu att utbilda tullråttor.

Detta kan bli ett uppsving för gnagarnas rykte i världen. Från att ha spridit sjukdomar spårar de nu sjukdomar som laboratorierna missat *!*, och förebygger skador och brott. Smarta är de, det vet vi alla som läst om Skinner och behaviourism och alla andra försök där man konstaterat att de små liven lär sig snabbt. Kul att man valt att ge dem nyttiga uppdrag och lite erkännande.

Billigt att våldta barn i Sverige

Läser med växande irritatoin artikeln i SvD om hur domarna föll i rättegången mot de män som utnyttjade en 14-årig förståndshandikappad tjej. Det var inte särskilt många år sammanlagt för alla som dömdes som blev notan, och många av de åtalade gick fria.

18(*!!!*)-åringen som anses ha varit huvudman i denna vidriga soppa fick ETT ÅRS FÄNGELSE!!! För koppleri. Hur det ens kan bli fråga om koppleri i ett fall där kvinnan i fråga 1) inte ens fyllt 15 och 2) är förståndshandikappad går mig fullkomligt förbi.

Vi pratade i förrgår apropå dessa underligt korta domar om att det inte var så lätt att hamna i finkan i Sverige som man skulle kunna tro. Vi kom fram till att det var lönlöst att försöka med misshandel, våldtäkt eller mord. Det man skulle göra var att distribuera en ny svensk film via Piratebay.org om man ville vara helt säker på att få hela rättsapparaten på sig med tungt artilleri och medialt gångbara straffskalor. Möjligtvis skulle narkotikabrott kunna fungera. Lite läskigt ändå att vi alla var överens om att det är löjligt billigt att skada en annan människa i Sverige. Särskilt om det är en kvinna, och våldet "av sexuell karaktär".

2,5 år fick den man som våldtog en tioåring han satt barnvakt för. Han ska också betala det löjligt låga priset 75 000kr i skadestånd till flickan. Det täcker inte ens de terapitimmar hon kommer att behöva framöver. Och jag höll på att sätta i halsen när jag läste att man ansett att det funnits försvårande omständigheter (mannen var god vän till familjen...). Ändå landade man på 2,5 år som straff. Det är då inte dyrt att våldföra sig på kvinnor eller barn i det här landet.

Elitskolor för esteter ger ingen folkstorm

DN har en artikel om gymnasieskolor för esteter, där man har antagningsprov för att visa att man är lämplig. Var finns folkstormarna mot att man utesluter vissa från skolorna? Nä, just det, det rörde sig om esteter. Tänk om DN hade skrivit om en skola där eleverna fick göra motsvarande matte- eller till och med intelligenstester för att komma in. Bara 1/10 av de som söker kommer in. Utslagningsfaktorn är hög. Var finns de uppretade rösterna som anser att alla ska ha samma möjligheter, och rätt till samma undervisning? Om några barn får dansa massor eller teckna/måla i skolan, ska inte alla få det? Varför ska vissa få göra mer? För att de är begåvade, förstås. Och man vill låta dem ta tillvara den begåvningen och intresset, så att de ska få utvecklas på bästa sätt. Varför skulle man annars sätta upp särskilda skolor?

För inte alltför länge sedan skrevs det spaltkilometervis om att man från regeringshåll ville införa möjligheter för begåvade ungdomar att tidigare förkovra sig i t ex naturvetenskapliga ämnen för att tillvarata intresse och kapacitet. Aftonbladet.se skrev att elitskolor ökar segregationen, och från (s)-håll fasades det för att man gick mot en mer elitistisk skola. Bloggosfären ångade av inlägg om hur fruktansvärt det var att föda de som redan hade det så bra på de svagas bekostnad, ett synsätt som bara den icke pålästa enligt mig kan hysa. Mycket av skriverierna tycks bygga på antagandet att teoretisk begåvade elever automatiskt glider genom skolan, glider genom högre utbildningar, och sedan blir man anställd med fetelönen på pappas (som givetvis är snorrik högintelligent akademiker!) firma. Eller hur... Tack och lov har det börjat lätta lite med elitskoletankarna. De finns numera, och man har faktiskt till och med intagningsprov (vilket man inte ens FICK ha förut!!!). Undrar hur man då tänkte att man skulle garantera studietakten för de begåvade?

Sanningen är, som jag påpekat tidigare, att många högbegåvade teoretiskt orienterade barn slås ut under skoltiden. Både inlärningsmässiga och sociala bekymmer uppstår ofta, och att sitta och vara dödens uttråkad dag ut och dag in motiverar knappast till att plugga vidare. I boken "Se mig som jag är" av Camilla Wallström kan man ta del av hur det kan se ut i ett "vanligt smart barns" liv, och hur de upplevt sin skolgång. De flesta var inte snobbiga rikemansungar som satt och drygade sig mot andra eller hade siktet inställt på teknisk eller ekonomisk högskoleutbildning. Det var ungdomar som led och tråkades halvt ihjäl i skolan, och många upplevde sig till och med dumma och missanpassade. Så de som oroar sig för social segregering på grund av elitskolor kan trösta sig med att många av de begåvade barnen hade varit ohjälpligt utanför. Någonstans över 120 i IQ börjar det märkas, efter 140 är det väldigt många som inte riktigt upplevs passa in. Många kan lära sig, men att umgås med individer på samma nivå och med samma intressen är otroligt stärkande och nyttigt.

Så, precis som esteterna som vill och får dansa eller teckna sig genom sin utbildning, eftersom det är där deras begåvning ligger, så borde det vara självklart att även teoretiskt starka elever ska få jobba utifrån sina egna förutsättningar och intressen, med andra barn som tänker som de.

Varför diskriminera baserat på kön eller ålder?

I Somalia har två tonårsflickor avrättats för spioneri. De sköts till döds inför hela byn som tvingades titta på. Enligt Aftonbladet.se var det högst ovanligt, till och med inte tidigare förekommande, att kvinnor avrättades på detta sätt. Ja, vem vet, Somalia kanske jobbar på jämställdheten och försöker att inte diskriminera utifrån kön och ålder? Jag undrar mest vad två tonårstjejer kan ha åstadkommit eller ens försökt med som rimligtvis kunde leda till straff, eller avrättning...

Hemmafru den nya trenden?

Jag kan bara sucka djupare än Marianergraven... Nu snackas det om att en ny trend *HICK*; att vara hemmafru, är på G. Aftonbladet.se har en artikel om kvinnor som valt att stanna hemma. En av dem konstaterar att karriären inte är så viktig, hennes mål har alltid varit att bilda familj. Jasså? Är mannen evigt bunden att ta hand om henne och barnen ekonomiskt? Betalar han in hennes pensionsförsäkring? Hjälper han henne med en skälig summa pengar den dagen de eventuellt (statistiskt sett är ju risken rätt stor...) går isär, och hon inte har någon aktuell arbetslivserfarenhet och får harva för låg lön för sin och barnens överlevnad? Och mer statistik, hon dör sannolikt efter honom. Klarar hon sig på sin pension sen även om de hänger ihop tills döden skiljer dem åt?

Madeleine Wallin skriver om hemmafrulivet, och att hon inte är rädd att hennes man ska lämna henne. Varför skulle han, skriver hon. Ja, du ... Varför går alla par som separerar isär? Det är inget man kan planera för eller egentligen förebygga. Trassliga relationer fortgår, och fina relationer slås i spillror när något händer. Lika otippat som om amen uteblev i kyrkan. Att lita på sin relation och sin partner bör givetvis vara en grund i varje förhållande, men att blåögt klamra sig fast vid att man har statistiken på sin sida utan att gardera sig ekonomiskt för eventuell separation ser jag som naivt. Och det har kostat många kvinnor många år med en ekonomi man inte skulle önska sina fiender ens. Att försöka mjölka mannen på sjysst kosing för att klara sin ekonomi som nåt slags tack för att man lagat hans mat och uppfostrat hans ungar när separationen inleds är sällan något lukrativt projekt heller. Tänk efter före, säger jag bara. Och fundera gärna över varför man vill stanna hemma. Traditioner? Mannens idé? Mammas? Är det din egen, SHOOT! Men se till att du har på fötterna ekonomiskt!

Jag har kallats oromantisk cyniker, som bäst tror jag, när jag luftat dessa tankar. Men jag och min sambo började diskutera samboavtal efter några månader, till exempel. Vi kollar över försäkringar och efterlevnadsskydd. Osexigt så det skriker, kanske, men samtidigt klokt. Och egentligen ett tecken på att vi bryr oss om varandra rejält. Vad som helst kan hända. Och ja, vi båda jobbar och drar in pengar till boet! Jag skulle aldrig lämna karrirären för atrt bli lyxhustru eller hemmamamma. Det är för mig en helt främmande tanke, även om jag insett att vissa verkligen vill det. Jag motarbetar inte idén, jag efterlyser bara mindre rosa stoff över horisonten när man beslutar att stanna hemma.

Lisa Magnusson har ett par kloka ord till övers i debatten; varför skulle barn vara ett kvinnoprojekt? Varför skulle inte båda föräldrarna trappa ner lite på jobbandet för att ge barnen trygghet och mer föräldrakontakt? Ja, alltså bortsett från att "det alltid varit mamman" historiskt sett till allra största delen.

Säker arbetsmiljö viktig, även för prostituerade!

Inga onödiga risker i arbetslivet får förekomma. Det vet alla vi som läst arbetsmiljölagen. Och i Spanien anses gatuprostituerade vara en trafikfara om de inte syns, så precis som alla andra ska de bära reflexer. Gul reflexväst till och med, för att slippa böter på €40.