Undrens tid är inte förbi

För inte alltför länge sedan ångade jag över att ännu en kvinna fått sätta livet till på grund av en svartsjuk och kontrollerande man. Flera är de tidigare fall där männen fått en liten klatsch på rumpan mer eller mindre och ett "ajabaja" av rättssystemet, som någonstans tyckt synd om männen.

Justitia

Nu är mannen som gav upphov till senaste blogginlägget om detta fått sin dom: LIVSTID!!! Jag är uppriktigt förvånad, men också väldigt glad, för att rätten värderat hennes liv så högt. Det ska dessutom utredas om tjänstefel begåtts när man inte plockade in mannen direkt efter att han blev anmäld, dagen innan han mördade henne. Bara att man ser närmare på saken känns betryggande. Det ÄR inte okej att ignorera kvinnor som är rädda för sina män. Det kan sluta illa. Det slutade illa. Men nu har rätten sagt sitt: Man får inte mörda sin kvinna, hur mycket man är förlorat kontrollen över henne. Hur svartsjuk man än är. Det var på tiden.

Vad är detta för "män" egentligen?

Igår läste jag ett par artiklar om män som lurar kvinnor från andra länder att komma hit till dem. Sedan misshandlar de kvinnorna och utsätter dem för sexuella övergrepp, och lutar sig mot att kvinnorna inte har någonstans att ta vägen. Lagen är i vanlig ordning helt uddlös när det kommer till att skydda kvinnorna. Även om de skulle våga sig utanför hemmeet och göra en anmälan, så riskerar de utvisning.

Jag läste också om dårarna som försöker klona Hitler, bland annat. Ledaren för denna minst sagt underliga gruppering vill också skapa sexslavar som saknar egen vilja. De finns redan. De kan blåsas upp vid behov... Tanken tycks vara lite samma som med männen, eller wannabe-männen, som importerar fruar för att förtrycka dem. Man vill helt enkelt bara ha ett varmt omslag till sin penis. När man vill. Utan diskussioner. Säger ju en del om vad dessa män tror sig klara av. Och att vissa män verkar uppskatta "död-fisk"-stilen hos sin partner. "Är det du eller jag som kn***ar?", typ...  

Från Israelisk kampanj
mot människohandel

Jag bara undrar... VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DESSA MÄN?!?!?! Är de ens "män", på andra sätt än möjligen bärare av Y-kromosomen? Nog för att den är liten och enligt Läkartidningen "ett genetiskt ökenlandskap", men ändå?!?!?!

Vad driver en person att utöva de grymmaste dåd mot en annan person, kränka henne och reducera henne till ett påsättningshål  och en slagpåse utan rättigheter? Vilken typ av människa behöver göra så, för att kunna leva med sig själv? Det kan inte vara möjligt för en sådan man att leva i en relation med en jämbördig kvinna, eller man. De kan över huvud taget inte klara av mellanmänsklighet på någon mer avancerad nivå än att möjligen åka buss ihop med andra. De måste vara en skock av tragiska low-lives, som tror att de är Herrar för att de trampar på någon som inte har kraft att sätta emot. I sina egna små riken är de kungar. Bland vanliga människor, i vanliga relationer, kan de inte fungera.

För mig är en ömsesidig relation med givande och tagande det absolut finaste som finns. När man inte kan hantera en sådan relation, utan måste trycka ner, förnedra och hota, så är det nog mer än en skruv som är lös, loss och borta. Bot? Tror det enda som hjälper mot detta är när de knackar på hos Sankte Per. Tills dess kan man hoppas att de flesta av dem tynar bort ensamma i sina hålor, utan offer.

Socker är verkligen inte snällt mot kroppen

Inte för att jag inte visste att socker stressar kroppen, men ibland är det så gött att göra saker som är mer goda än nyttiga. Sagt och gjort, igår hade jag och ett gäng väninnor filmmarathon hemma hos mig, och vi satte i oss vad som diplomatiskt borde kunna kallas "en ansenlig mängd" sötsaker och snacks.

Imorse så gjorde min kropp uppror. Den talade på alla tänkbara sätt om att den mängden socker inte var okej. Till att börja med sov jag till middag, och sen dess har min hjärna gått på halvfart. Jag funderar halvt panikartat hur jag ska rivstarta systemet inför helgens topp-timme; BODY PUMPEN!!!

Jag borde verkligen lära mig. Kroppen mår inte bra av allt sött. Den gör inte det, på riktigt. Socker skapar stress i kroppen och rubbar viktiga balanser i systemet. Det är en usel uppladdning för träningsdagar, och gör att man är trött både under tiden, strax efter och till och med dagen efter att man mölat i sig. Det är faktiskt inte värt det. Sötsaker är faktiskt inte så gott att det inte går att avstå när man väger mot skadeverkningarna.

Nu hoppas jag att min kropp går med på att återfå något slags balans efter att jag cyklat till pumpen, kört en timme och cyklat hem. Dags att återvända till ett liv med bra mycket mindre socker igen. Så gott är det inte. Så få alternativ finns det inte. Det är en dålig vana att "unna sig" socker, när det finns så mycket annat som är minst lika gott, och som känns bättre i kroppen både nu och sen. Med tanke på hur viktig träningen är för mig känns det helt sinnesrubbat att jag frivilligt förstör den med en massa socker. Dags att tänka om. För orken, prestationen, omgivningen (blodsockerdippar är påfrestande, för de omkring), träningseffekterna, balansen i kroppen... Finns så många skäl att låta bli det vita giftet. Jag körde trots allt större delen av 2010 helt sockerfritt. Bara på 'et igen. *!!!*

Rosaklädd pojke får räkna med att bli mobbad?

*morraspottafräsaskrikastampa*

I Jönköpings kommun anser visst skolpersonal att en 6-årig pojke som bär rosa får räkna med att bli mobbad. Känns betryggande. Föräldrarna har tack och lov bestämt sig för att flytta pojken.

För ett par veckor sedan Lindex med inbyggd rörelseinhibering i flickkläderna, nu får rosa pojkar acceptera att de blir slagna. Den här gossen hade till och med attackerats med kniv, och man hade inte ens informerat föräldrarna. Everyday life hazards, om man bär rosa?

När ska individen få vara individ, istället för att tvingas in i könsschabloner som begränsar? Och när ska vuxenvärlden våga träda fram och försvara varje barns särart? Hör alltför ofta att man skyller mobbing på offret. Fel kläder. Fel IQ. Fel föräldrar. Fel glasögon. Fel jeans. För pratig. För tyst. För social. För osocial. För fet. För smal. För dålig i idrott. För bra på matte. Barn kan gå på ett annat barn för vad-som-helst! Vi vuxna måste se till att det inte urartar och tala om att det är fel. Det krävs visst mer stake än de flesta vuxna klarar av att visa upp att säga till ett barn. Jag säger SKÄMS, och det säger jag inte ofta! Skamvrån nästa om du inte ens kan tillrättavisa eleka barn in action. Vem ska, om inte du? Föräldrar, skolpersonal... Det är ert jobb! Man kan göra det enkelt för sig, eller göra rätt. Du väljer.

En blick säger mer än tusen nallar

Apropå det stundande spektaklet med Alla Hjärtans Dag så verkar det hagla tips i olika tidningar på hur man "ska" uppvakta sin tilltänkta. Lite intressant koncept egentligen. Dels brukar jag försöka tala om för min sambo, dagligen, att han är speciellt, eller visa det på olika sätt. Dels behövs det knappast en särskild dag för att köpa små nallar och blommor till folk man är intresserad av. Det kan man ju göra varje dag?  Läste i Aftonbladet om en gosse som undrar hur han ska bära sig åt för att uppvakta en intressant tjej på gymmet. Han undrar om det vore okej att uppvakta en mer eller mindre främmande kvinna med blommor och gosedjur. Jag kan säga som så att blommor kan vara det finaste, men också det mest creepy, du kan ge en kvinna. Jag har fått blommor från människor som trott att det känns bra när de skippar de inledande stegen, som att ta ögonkontakt, pejla läget med intresse, och så vidare. Att få blommor från någon man inte uppmuntrat eller är det minsta intresserad av känns mer som ett krav än gulligt. Ibland till och med direkt läskigt.

 

Det värsta jag varit med om på den fronten har varit rosor hängda på min dörr från någon jag inte ens gett min adress till. Det är inte det minsta "sött" att leta upp någons hem, och besöka platsen med blommor på det sättet. Det känns "STALKER" mer än något annat.

Så, hur ska man veta när det är rätt och vad som är rätt? Jag tror stenhårt på att vi behöver släppa våra egon, mediernas tips och vad vill för en stund, och känna efter. Hur känns interaktionen? Finns det något där? Använd morrhåren. Ta in det som finns framför dig. Hur ofta har du egentligen misstolkat människor omkring dig när du bedömer vem som är intresserad av vem? Inte så ofta antagligen som med dig själv, eftersom du då inte varit färgad av dina önskemål eller stolthet. Använd morrhåren och acceptera att blommor, nallar, halsband, dikter etc. inte kan kompensera om intresset inte finns. Låt inte Valentine's-hysterin tvinga fram överdådiga kärleksförklaringar prematurt. En blick säger mer än tusen nallar. Varje dag. Året om.Våga ögonkontakt, våga känna in och ge dina känslor tillkänna. Mjuknar han eller hon vid ögonkontakt? Finns en connection? Om inte, behåll blommorna och nallarna. Spara dem till den som skulle uppskatta gesten.

Ge fan i folks äggstockar Vol 2

Det finns få saker som är mer irriterande än alla som ska förhöra sig om huruvida man nuppar utan skydd så fort man stadgar sig med någon av motsatt kön. För det är ju det de indirekt frågar om när de kastar sig över de nykära paren med frågor om när de tänkt knoppa. Som om det verkligen vore allas business hur man tänker sig sin familjebildning. Jag har fått mer än nog av alla som redan när jag var singel gick på om att jag minsann borde skaffa knodd. Det blev inte bättre när jag bildade par med en man. Jag förstår inte hur folk kan med. Varför bryr de sig så mycket? Varför är besättningen av andra kvinnors buktrakter en så intressant fråga för alla andra? Tro inte att det skulle bli tyst för att man skaffar en rosa skrikande liten sak. Jag har förstått att man knappt hinner hem från BB innan folk undrar när nästa bebis ska bli till. Småbarnsföräldrar får ständigt frågor om när de ska skaffa nästa. Och den som inte ska ha mer än en blir mer eller mindre ifrågasatt. Jag blir bara så trött. Vem sa att familjebildning var en allmän angelägenhet? Det finns dessutom många olika skäl till varför det kan vara känsligt att diskutera dessa frågor. Ofrivillig barnlöshet, missfallshistorik och andra problem kan finnas bakom "det obegripliga valet" att skaffa bara ett, eller inga, barn. Och ibland så vill man bara inte. Inte alla par, eller ens alla kvinnor, känner att de vill ha barn. Nu, sen, eller någonsin. Det är inte nödvändigtvis något man vill diskutera. Nu, sen eller någonsin. Lite respekt för människors privatliv skulle inte skada. Ta inte för givet att ämnet är "öppet" bara för att det anses "allmänmänskligt". Som jag skrivit tidigare: tycker man att jorden är underbefolkad, så är det bara att nuppa på. Utan skydd. Berätta gärna för alla som orkar lyssna också om processen. Men förvänta dig inte att alla är lika intresserade av att dela med sig. Nej, det är inte ens alltid okej att fråga. Mina äggstockar är mina. Min livmoder är min. Hur jag använder dem är något som jag diskuterar med min sambo. Resten får gissa, alternativt följa det som händer, eller inte händer.

En av feminismens stora är nu borta

Såg ett mail i min inkorg imorse om att en av de stora förkämparna för feminismen, och inte minst bättre förutsättningar för lesbiska, har avlidit. Stina Sundberg har somnat in under gårdagen.

Hon lämnar efter sig ett stort hål, både inom partiet Feministisk Initiativ, som hon varit med och byggt upp, samt som människa. Hon var påläst, varm, med stort hjärta och en förmåga att lyssna på människorna omkring sig. Raka rör och rak i ryggen, med fötterna på jorden, var det som gällde.

Det förvånar mig att inte en enda tidning skrivit någonting om hennes bortgång. Hon var ju "bara" talesperson för ett av landets mer kontroversiella partier. En av de som faktiskt stått på barrikaderna för kvinnors sak. Av någon anledning är hon inte medialt intressant. För få skandaler, och inga troskupper i media, kanske?

Vi som kände henne och vet vad hon gjort inser i alla fall förlusten.

Ännu en siffra i den svartaste statistiken...

Den svartsjuke exmannen mördade sin f.d. fru. Innan han gjorde det hade han lämnat ena barnet i skolan, och sedan köpt en kniv och väntade in henne. Det gick inte för sig att hon träffat en ny man, även om det vid det här laget var två år sedan hon begärde skilsmässa.

25 knivhugg. Han erkänner inte uppsåt. Tillåt mig hångarva. Ända sedan denna lilla ynkliga varelse till man förstod att han inte kunde behålla och kontrollera henne så har hans vanmakt kokat och puttrat. Denna dag kokade den över. Det slutade med att två barn nu står utan mor.

Kvällen innan hade hon pratat med rättsapparaten. De valde att inget göra just då, för det var för sent på kvällen. Bra beslut. Hur tänkte de? Att hotbilden går hem samtidigt som man stämplar ut från jobbet..? Både kvinnan och hennes barn var livrädda.

Jag undrar dels varför ingen sytt in karln tidigare, och framförallt hur barnen kunde vara hos honom. Med en man som slog och hotade. Det är alldeles för lätt att behålla sina barn när man förverkat rätten till dem med våld. Men så anser man också att vårdnaden ska innehas främst av biologisk förälder, även om den som är kvar mördat den andra. Man behöver visst vara "uppenbart olämplig" innan vårdnadsrätten prövas. Jo, slå ihjäl mamsen, och bli en hyvens farsa. Alla vet ju att det kan bli så... ÖHHHHHHH?!?!?!?!

Noterar än en gång hur tandlös vår rättsapparat är. Någon måste dö för att det ska hända något. För barnen fortsätter nu en mardröm som aldrig tar slut. De kan inte, som den eftermiddagströtta åklagaren, gå hem från skiten. Och den här kvinnan bli ännu en siffra i den pinsamma statistiken över kvinnor som mördas av sina män varje år. I Sverige.

Undrar om man bedömer att hon också mördades på ett humant sätt, såsom Lule tingsrätt bedömde ett annat uppmärksammat kvinnomord för ett antal år sedan. Den kvinnan mördades med minst 23 yxhugg, men mordet ansågs inte särskilt rått eller hänsynslöst. Att hon haft den dåliga smaken att göra slut och be honom flytta hade ju gjort att mannen mådde dåligt. Detta räknades som förmildrande omständighet och gjorde att han fick lågt straff. Vi får väl se om rättsväsendet ryckt upp sig och numera förstår vikten av att markera att det inte är okej att dänga upp eller mörda sina kvinnor och ex. Eller om de också tänker håna den mördade kvinnan genom att anse att sjuklig svartsjuka som mannen mår dåligt av är förmildrande omständigheter.

"Realistiskt" att kalla patienter omoraliska?

I Aftonbladet har nu publicerats en debattartikel av en anonym läkare som efter ett par år inom primärvården sett hur det "egentligen" står till med sjukskrivningsproblematiken. Han konstaterar att många sjukskrivningar är av psykologisk karaktär, eller på grund av oklara smärttillstånd, och därmed är de alltså icke giltiga och direkt omoraliska. Han skriver att det i många fall handlar om attityden till sin kropp, och att förlika sig med tanken på att man ibland behöver jobba med smärre krämpor.

Min fråga till honom skulle vara på vilket sätt han bidrar till att hjälpa dessa människor att finna "rätt attityd". Rekommenderar han coaching, sjukgymnastik, samtalsterapi, eller något annat sätt för patienterna att komma vidare? Eller gör han som så många av de läkare jag kom i kontakt med under min tid som sjukgymnast: skriver ut anti-inflammatoriska piller och/eller sömntabletter, och skickar dem vidare utan uppföljning?

Jag blir också beklämd när jag läser att besvär som inte direkt orsakas av svår kroppsskada inte skulle kunna vara arbetsförmågesänkande. Den här läkaren har jobbat i tre år och tror sig nu vara näst intill oantastlig i sina insikter. Jag skulle vilja påstå att han har mycket kvar att lära om hur människor och kroppen fungerar. Allting sitter inte i kroppen eller går att mäta med labbprover eller röntgen. Hans oförmåga att förstå, utreda eller behandla patienter vars besvär har psykosomatisk genes eller där orsaken inte går att finna är hans tillkortakommande, inte automatiskt ett tecken på omoral hos patienten.

Vad som också bör räknas in i sammanhanget är att många av dessa "omoraliska" patienter under flera års tid fått sina sjukskrivningar, och de har fått höra att de inte kan jobba av vårdapparaten. En läkares epifani ändrar inte deras världsbild direkt. De behöver hjälp. Han skriver ju själv att de behöver uppmuntran. Vem ska ge den? Tror han att bara för att han sagt att de inte är sjuka så mobiliseras hela patienternas liv och umgänge kring att hux flux leva denna nya insikt? Han är inte Jesus, folk tar inte sina sängar och går i 2010-talets Sverige. Särskilt inte de som länge fått höra att de inte kan. Omoralen jag fann i debattartikeln var läkarens. Hans plikt, och ed, är att bota, lindra och trösta, i den ordningen. Bota gör han inte, för han tror inte på deras krämpor. Lindrar gör han inte, för de har ju egentligen inte så ont, utan attitydproblem. Och trösten? Verkar bestå i att han talar om för dem att de inbillar sig. Det får ju oss alla att genast finna nya vägar och kämpaglädje, eller?

I sak har han ju rätt, många kan mer än de tror. Men att informera dem om att så är fallet räcker inte. Tror de inte själva, så kan de inte. Skribenten verkar dock anse att har han informerat om läget så har han gjort sitt. Alla vi som satt av ens gymnasiepsykologin vet att förändringar i attityder inte går via snabb information. När ska denna läkare förstå? Och faktiskt börja lotsa ut människor till den som kan hjälpa dem vidare.

Konsten att säga inget alls...

Jimmie Åkesson utmanar Bosse Ringholm som retorikens nollpunkt. Man kan lugnt säga att reportern inte verkade alltför imponerad av Jimmies resonemang. Hans språkfärdigheter kan kanske anses vara ett sätt att markera att han verkligen tar avstånd från resten av världen. Tacka vet jag politiker som vet vad de vill säga och kan säga det också. Jimmie är inte en av dem.

Ätstört

Satt på vagnen och läste Hillevi Wahls kolumn. Hon har följt debatten runt den tämligen tunna norska skidlöparen Therese Johaug och noterat att okunskapen kring ätstörningar är stor.

Dels verkar Johaug själv inte riktigt förstå att det klingar ihåligt att säga att man inte hunnit äta tillräckligt. Dels framträder en klart oriktig bild av sjukdomen i kommentarerna till artikeln, där en skribent talar om att elitidrottare inte kan ha ätstörningar.

Så, oavsett om Johaug är "sunt smal", eller har dokumenterade ätstörningar, så oroar det mig att folk tror att man är skyddad när man tränar hårt. Man kan äta MASSOR, men förbränner man massor mer, så blir man till slut underviktig. Punkt. Att man gör det för sin sport gör inte det hela friskare, snarare "rubbat med alibi".

Jag tävlade i taekwondo på elitnivå i många år, och min ortorexi övergick i träningsanorexi och bulimi med strikt matdagbok och dagliga vägningar. Jag plockade ett gäng internationella medaljer för landslaget och tog SM-guld när jag var som mest sjuk.

Min uppfattning är mer att ätstörningar lätt får fotfäste inom idrotten. Vem minns inte löparen Sara med lår som normala överarmar i omfång? Elitidrotten är inget skydd. Snarare en inkörsport till rubbat ätbeteende.

Hur rimmar då min indignation över okunskapen om ätstörningar med mitt egna förhärligande av atletisk silhuett? Det gör det faktiskt. Atletiskt betyder inte magert, och förutsätter inte en kost- och träningsregim som påverkar hela ens övriga tillvaro. Man kan alltså vara sund och tränad. Länge trodde inte jag heller det, och det kändes väldigt svårt att hitta balansen i det hela. Men det gick. Efter 20 år med mer eller mindre stört ätbeteende äter jag bra, tränar för att det är kul och jag mår bra av det. Ångesten kring mat och vikt är borta. Men inte för att jag elitidrottat, snarare trots det. Det finns ingen som är för duktig eller snygg för att ha ätstörningar. Istället me så att många duktiga flickor drabbas. Vi behöver inte ursäktas eller bortförklaras. Tvärtom.



- Posted by Callisto on the move, using BlogPress from my iPhone

Träningsoptimering, träningsglädje och magiska förändringar

Upptäckte att jag i vår kommer att ha ett tufft träningsschema. Dansklasser måndag och tisdag, och på tisdag ~4 timmar. Detta ska petas ihop med två pump-klasser, ett combatpass och minst ett cykelpass i veckan. Tyvärr la inte Sportlife sitt schema efter mina arbetstider eller min dansundervisning. DAMN. Så jag kan "bara" optimera min träning för alla utom en dag. Ja, snacka om I-landsproblem på hög, eller låg nivå.

Träning är ändå en väldigt viktig del av min tillvaro. Jag har aldrig tillhört de som anser att det är ett nödvändigt ont. Min kropp skriker av glädje när jag får röra på mig. Och jag mår som bäst när jag håller mig i form. Någonstans tror jag att lite motion är bäst för alla, även om man givetvis inte måste jaga "Miss Fitness"-formen, som även jag finner extrem.

För 1,5 år sedan skrev jag om hur människor ville berömma mig för att jag "gått ner i vikt", och hur bestörta de blev när jag sa att jag inte "gått" ner, utan aktivt arbetat för det. Med rätt mat och träning i den mängd det krävdes så har jag trallat ner 6cm i midjemått. Satsningen innan dess plockade ner mig 10cm. Ingen magi, inga konstigheter. Bara "plain old food and training-concept"...

På den bloggen fick jag en hurring av en person som skrev att han tyckte jag var ytlig och att förhärligandet av kampanjer som "love needs no handles", som Les Mills kört, kan verka sårande för överviktiga. Läste kommentaren igen idag, och tänkte "Öhhhhhhh?!?!?!", igen. Varför skulle det vara kränkande att tycka om en atletisk figur på människor? Eller att vilja ha det? Eller att tycka att träning är nyttigt och bra och att alla borde ägna sig åt det i rimliga mängder? Träna bör man...

Jag är evinnerligt tacksam över att ha fått växa upp med glädje inför tanken på fysisk aktivitet, och behålla den. Förstår att inte alla kommer in i tränandet via glädje, utan vissa via en läkare som hötter med fingret och öser livslängdssiffror över en. Men vi kan alla ställa om vår inställning till att röra på oss om vi vill. Just det, vi kan, om vi vill. Välj träningsglädje. Och tryter motivationen så har alla gym med lite självaktning idag ett stall av välutbildade personliga tränare som skräddarsyr program efter just dina behov. Tuta och kör. Vi ses på gymmet. För att det är så förbannat kul!!!

Darwinism in action?

Grilla inomhus var inte en het idé... Det fick de tio personer som hamnade på sjukhus efter att ha försökt med detta erfara.


Jag bara undrar, igen; hur dum får man vara egentligen?

Människosynen från ... under jord

Vad ska man säga? Helena Rivière briljerar med sin underbara människosyn i sin blogg. Alltså, på temat sjukförsäkringar. Hon skriver om empati och respekt, men raljerar mest över människor som inte har fattat att de kan jobba bara för att HR och hennes gelikar nu befriat dem från sjukskrivningsoket som sosseregeringen tvingat på dem. HR behöver akut en kurs i motivationsteori och rehabiliteringspsykologi, samt en fet dos verklig empati. Hennes sätt att se ner på alla som inte klarat av att finta sig runt ett ruttet system, och som dessutom har mage att inte se henne som frälsaren som befriat dem från det och tacksamt skutta till AF och sina nya jobb, är beklämmande. Har sällan tagit del av så vidrig människosyn, och sådan brist på förståelse för att inte alla bara ... fungerar, som HR uppvisar. Denna syn har uppenbarligen fått fotfäste i sättet man valt att hantera de sjukskrivna som numera plötsligt inte är sjuka längre. Jag säger ingenting om målet i sig; det vill säga att fler ska klara av att försörja sig själva. Det är en fantastisk tanke, och den i sig bygger på en människosyn jag delar. Vi kan mycket mer än vi ofta tror. Men man kan inte pressa fram människor från att i åratal "inte klarat något" till att plötsligt känna driv och kraft att återgå i arbete. Den processen är längre än den tid det tog att skriva om begreppen. HR har allvarliga problem med att begripa detta. Och någon hjälp till de som inte bara fattar verkar inte finnas. Empati och respekt... my a**!

Mer om sjuka försäkringar

Idag skrivs det ännu mer om de rubbade sjukförsäkringsreglerna. Jag håller med skribenten om att det mest verkar handla om antal dagar och strikta kriterier, och oroväckande lite om individens faktiska möjligheter på den faktiska arbetsmarknaden. Att vårdapparaten dessutom är inställd på att prångla igenom så mycket folk som möjligt på så kort tid som möjligt (Taylorismen är återfödd i vården...) gör att individer utreds dåligt och summariskt från första början, och den riktade rätta hjälpen uteblir för många.


Inte nog med att fokus verkar ligga på att så snabbt det bara går få avskriva individer som har den dåliga smaken att belasta systemet. Dels räcker det att någon på Försäkringskassan (även kallat "Förskingringskassan", undrar varför...) kan tänka sig att det kanske i den bästa av världar kunde finnas ett jobb individen kunde utföra för att man ska räknas som arbetsför. Om jobbet finns, eller sannolikheten att få en sådan tjänst finns, är inte intressant. Dels så har många handläggare underligt snäv syn på hur arbete får utföras. Har hört om individer med depression och utmanttningsproblematik, som inte klarat sig in på arbetsmarknaden för att deras tillstånd inte tillåter regelbunden t ex. halvtid 8-12 varje dag. Att de skulle kunna jobba heltid en dag, vila nästa, jobba 6 timmar dagen efter, kanske heltid dagen efter igen, osv, och på sikt tråckla ihop en viss deltid, har liksom inte varit intressant. Det räknas inte. Blir kanske för jobbigt att läsa in de papprena, eller vad som nu är problemet.

Så regelverk med fel fokus, bedömningar som bygger på att alla människor automatiskt fungerar på det sätt som ger minst pappersexercis och minst pengar ut från systemet, och en ovilja hos både beslutsfattare och handläggare att se att man skjuter bredvid målet är orsaker till att man inte längre tar hand om människor som mår dåligt. Man bedriver hetsjakt på dem, och får många av dem att må ännu sämre. Speciellt individerna med psykosomatiska besvär får dubbeldos av stress, och de som inte berörts av stress innan kan få sin stroke-rehab eller återhämtning efter handledsfraktur kantad av lite stress-symptom. Försäkringskassan bjuder på det.

Vi som tittar på hoppas innerligt att slippa bli sjuka. I alla fall fram tills det finns ett system som ser till våra faktiska behov av rehabilitering, där man kan få en reell möjlighet att återhämta sig och faktiskt återgå i arbete, istället för att skjutas ner för att en byråkrat kommit på att ens åkomma inte KAN ta längre tid än X dagar att läka ut... Jag vill se ett system som i första hand fokuserar på att hjälpa individen att komma tillbaka. Där det finns en inbyggd insikt om att vi alla skadas av olika saker och har olika förutsättningar till återhämtning. En stroke läker inte på X dagar. Ett benbrott läker inte på Y dagar. Det finns ett spann. Vem kan tala om det för Försäkringskassan, eller ännu hellre De Som Bestämmer?