Mer civilkurage åt folket!

Läste just en artikel i Aftonbladet om Maria, som ingripit när en man misshandlade sin 4-åriga son på tunnelbanan. Hon sa först till honom att man inte får misshandla barn i Sverige. Mannen replikerade att sina barn och sin fru slår han så mycket han vill. Till slut gav han sig på Maria istället, och slog henne. När mannen gav sig på en kille som lagt sig i tumulten fick Maria nog och hoppade på mannen i ett försök att hejda honom. Hon ringde också polisen. Den våldsamma mannen fick 4 månaders fängelse och ska betala 12 000 kr i skadestånd till pojken. Kan inte tänka mig att den summan täcker en bråkdel av de terapeutiska insatser den killen kommer att behöva framöver. Hans ärende ligger nu hos sociala myndigheter, och man kan bara hoppas att de flyttar honom från pappan, som uppenbarligen saknar alla former av respekt för sin familj.

Jag är så glad att denna kvinna, Maria, fanns tillhands när misshandeln skedde. Jag skulle önska att det fanns en Maria överallt där brott begås, och ingen annan törs ingripa. Vi är rätt veka med sådant i Sverige. En civilkurage-lag har diskuterats, men hur den skulle se ut vet jag inte. Det vore dock underbart om man visste att man kunde få uppbackning i en tuff situation. Erfarenhetsmässigt vet jag att det inte brukar vara på det sättet. En väninna blev påhoppad på spårvagnen och skrek på hjälp, men fick nöja sig med att själv sparka bort mannen, upprepade gånger, innan han gav upp. En annan väninna blev misshandlad av sitt ex, och ingen ingrep förrän han försökte ta strypgrepp på henne. Sen vågade hjälparen ändå inte vittna mot förövaren, som var hans chef. Tänker också på när jag gick i skolan. ALLA ungar visste vilka barn som hade föräldrar som super, vem som fick stryk hemma, och vilka som hade andra typer av problem. Lärarkåren tittade bort, ingen lyfte ett finger för att uppmärksamma dessa problem. De vågade inte "lägga sig i", trots att det hade kunnat rädda flera barn undan en fruktansvärd vardag. Fega satar.

Oviljan och oförmågan att peta i saker man misstänker inte står rätt till uppdagades också under min sjukgymnastutbildning. Jag såg och kände blickarna från mina lärare, för jag var alltid helt blå på armar, höfter och lår. Jag och mina kursare visste ju att det berodde på att jag var tävlingsaktiv i taekwondo, men lärarnas blickar som innehöll "stackars, stackars dig" borde förr eller senare ersatts av en fråga; "Hur är det egentligen?". Men ingen vågade. Jag hade kunnat lugna dem i deras farhågor, men ingen kunde med att fråga.

Vi måste fråga oftare. Visa att vi bryr oss om varandra! Vi ska säga ifrån oftare. Lägga oss i när vi ser att någon far illa. Det är inte ett integritetsbrott, det är att ta hand om varandra. För visst vore det skönt, den dagen man själv står där i behov av just frågan "Hur är det egentligen?", eller i behov av att någon höjer rösten eller näven för att försvara en, om någon verkligen gjorde det? Givers' gain. När någon börjar, så sprids det som ringar på vattnet. Som i den underbara filmen Pay it forward. Goda dåd smittar. Smitta fler.