Vänner i rätt tid

Jag har haft en lätt skakig period de senaste veckorna. En sådan tid, då man grubblar, sover dåligt, stressar och mår lite sämre än annars. Mitt i detta förlorade jag något som betydde mycket för mig. Nej, inte någon, utan något. Ett projekt, som jag kunde spenderat stora delar av själ och hjärta på. Detta var dessutom sådant, att jag inte bara kunde isolera mig från det för att slippa tänka på saken. Påminnelserna fanns överallt, och med smärtsam skärpa påmindes jag näst intill dagligen om vad jag inte kunde få.

Ikväll var på många sätt och vis "sanningens ögonblick" för mig. Snart är händelsen jag inte kan vara en del av förbi, och det var dags att verkligen känna efter vad som egentligen är vad. Jag valde att släppa sorgen, och istället blicka framåt. Det kommer fler tillfällen.

Precis när jag lyft blicken och landat i detta, så kom det från mer än en av mina vänner sådan underbar bekräftelse på att fler än jag beklagar min förlust. Att få höra det värmde så otroligt mycket. Det är människor som jag håller av mycket, som betyder massor för mig på många plan. Och så visade de mig ett rejält mycket större stöd än jag räknat med i detta. Rörd och lycklig konstaterar jag att jag verkligen omger mig med människor som är värda allt jag kan ge och göra för dem. Människor som jag ser upp till, trivs med och värnar om. Sådana människor, som verkligen förtjänar att kallas vänner.

Kulturarbetare måste vara röda och fattiga?

En artikel i DN lyfter den intressanta frågan om kulturens politiska färg. Måste den vara röd? Är det verkligen så att politisk färg, ihopkopplad med antinorm-livsstil utmärker en kreativ person?

Jag tillhör ju de där läskiga högerorienterade kulturarbetarna, som knappt har någon existensrätt i vissa kretsar. Tycker jag är lika verklig som de rödaste av röda av mina kollegor, och ingen har någonsin påstått sig kunna utläsa min politiska färg från det jag skapar.  Så kan det verkligen spela roll ifall man gillar Ohly eller Reinfeldt för den sanna ärliga konstnärligheten? Om man har märkeskläder istället för kläder från Indigo eller Indiska, är man en sämre konstnär då?

Det är en lustig fälla kulturen gått in i, och krampaktigt klamrar sig fast vid. Jag tycker mig ofta höra att det är så dåligt med pengar i kulturen, och det är så jobbigt att folk inte vill betala för konsten, att lönerna suger. Allt står och faller med vilka bidrag man får. Sen å andra sidan höjer samma människor på ögonbrynen och ser misstänksamma ut när jag börjar prata om att jag ser till att ta betalt utifrån vad jag lägger för tid, vad jag har för utbildning och erfarenhet, samt fläskar på med kostnader för resa, och räknar in restiden. Jag har drivit ett par internationella dansfestivaler helt utan bidrag, och fått det att gå runt, medan många kollegor inte skulle drömma om att gå in i ett projekt utan bidragsfinansiering. Gör det mig till en mindre konstnärlig person?

Just PAY!

Förstår inte varför det är så fult att när man lagt sin själ och sitt hjärta och mängder av tid på att skapa något ta betalt för det. Vem skulle klandra en butiksanställd som jobbade över för att denna vill ha mer pengar? Eller en konsult som fakturerar för tid och utgifter man lagt på uppdraget, och dessutom räknade med utbildning och erfarenhet som faktorer i notan? Ingen!


Det verkar som att normen är att man ska ha bidrag för kulturell aktivitet. Det är det rätta röda tänket för den som vill kalla sig kreativ. Att faktiskt få kunder att betala för sig, att leva på att människor kan hitta och vill konsumera ens konstnärliga uttryck känns läskigt för många. För mig är det häftigt att kunna få det jag gör att gå runt och generera vinst. Istället för att klandra mig, och de andra konstnärerna, som tjänar pengar på det vi gör, borde kanske de som bara vill leva på bidrag vara glada för att vi inte aspirerar på deras finansiering? Och viktigast av allt, det är jag, inte den jag röstar på, som skapar min konst. Konsten blir inte heller lidande av att jag vill ha betalt för det jag gör.

Att spränga bort nosen på en hund verkade som en god idé?

En vän till mig delade en helvidrig bild på facebook idag. Det var ett foto på en schäferhund med nosen bortsprängd. Några ungar *!* hade stoppat smällare i munnen på hunden och hållit igen dess käkar.

Det finns inte ord eller uttryck för de känslor som väller upp i mig när jag ser eller läser om sådant. Jag bara undrar vad det är för fel på människor? Det finns inte nog med diagnoser i DSM V för att beskriva hur många fel det måste vara i huvudet på den som gör så.

Att ge sig på försvarslösa djur på detta sätt får mig verkligen att ifrågasätta mänskligheten. Vad lär föräldrarna sina barn egentligen? Och kan det någonsin bli folk av barn som beter sig på detta sätt? Jag tvivlar starkt på detta. Lås in, släng bort nyckeln. Jag tror inte man kan ha förutsättningar för att bli en normalfungerande individ med empatisk förmåga om man spränger bort halva huvudet på en hund.

Back to basics

Nu har det gått månader *!* sedan mitt träningsschema var tillfredsställande för vare sig mig, mina mål eller min kropp. Äntligen börjar jag få lite ordning på kalaset och har kommit in i att träna regelbundet igen.

Idag blev det SATS Färjestad som lcokade fram träningsviljan, mjölksyran och svetten ur mig. Tänker nästan varje gång jag är på SATS och tränar hur glad jag är att vara tillbaka. Älskar attityden hos personal och instruktörer. Tycker om hemsidan, och den nya appen för bokning av pass. Medlemstidningen och månadsbreven inspirerar till att testa nya saker och att inte tappa orken.

Nu är jag på spår igen med en bättre planerad vardag som tillåter alla de pass jag vill och behöver *!* gå på.  Känns helt enkelt sjukt bra. Och bättre blir det när jag slutar näst intill dö efter varje pass för att jag är så otränad...

Äntligen vettiga ord om nämndemännen

Det har länge varit känt att nämndemännen gjort sitt, då de varken representerar folket, är opartiska, eller vad som är värst av allt, har en susning om juridik. En artikel i SvD lyfter argumenten mot nämndemannasystemet, och gör klart att domarkåren i Sverige dessutom är skeptiska mot det. Om domarna inte litar på de, som de ska arbeta med, kanske det är dags att se över ett system som sedan länge borde ha kasserats. rättsosäkerheten hotar att bli för stor. Förstår över huvud taget inte grejen med att icke-jurister kan avgöra domen. Det bör vara minst 100 år sedan det kunde ha betydelse att ha med "folket" i rättsprocessen på detta sätt för att säkra rättvisa. Nu tycker jag systemet motverkar rättssäkerheten.

Tillbaka på SATS

Sedan ett par veckor tränar jag på SATS igen. Har hållit till på Sportlife i några år, men kände att jag längtade tillbaka. Det är inte så att maskinerna på Sportlife är sämre, eller att jag inte fått någon effekt av min träning. Men det går inte att argumentera mot kvalitet och professionalism. För mig betyder det mycket att receptionspersonalen är trevlig och tillmötesgående. Instruktörerna känns inspirerade av det de gör, och det smittar av sig på grupperna. Det känns på det hela taget som att både receptionspersonal och instruktörer vill lite mer på SATS. Jag kan ha fel. Det kan vara så att jag är den enda i världen som känner såhär. Men det är trots allt min trivsel och upplevelse som avgör var jag vill träna. Jag har valt SATS, igen. För där trivs jag bäst.

Med rätt att röka

Om man har olidlig värk och ett av villkoren för operationen är att man ska vara rökfri i 12 veckor för att minska komplikationerna, så borde det hade varit ett enkelt val. Men inte för damen som går ut i media och beklagar sig över att inte få behålla sina cigarretter. Ingen ska minsann säga till henne att hon ska sluta röka, hon som är 53 år... Jag undrar varför hon inte helt enkelt tar chansen att vara rökfri i 12 veckor och kanske till och med lyckas sluta för gott? Vad är poängen med att in absurdum hävda sin rätt att röka? Nåja, hon får i alla fall vänta med operationen tills hon kan tänka sig hålla upp i 12 veckor. Det är ingen jättelång tid... Förstår inte problemet.

Han däruppe behöver rensa lite i sina led...

Jag mår illa.

Mest mår jag illa för att dessa barn fick lida så. Men författarna till boken som omnämns i klippet ger mig frossbrytningar. De sitter och förklarar hur de minsann anser att man ska använda bälten och andra tillhyggen på barn. Denna filosofi har de tjänat pengar på! *yach*

Raljera är kul, men räcker inte långt

Raljant, och lite kul i Expressen om SD. Men hur tänker hon sig att man ska vara den där "motkraften"? Jag håller med om att SD inte är helt sunda i sin människosyn, men artikeln hade vunnit massor av stilpoäng på lite konkreta idéer istället för att bara tala om att SD är en samling puckon. Dessutom får man inte glömma att SD är folkvalda, hur surt det än är. Vi kan inte och får inte bortse från att det finns ett stort antal människor i Sverige som vill ha SD i Riksdagen. Att idiotförklara dem, och att bortse från att dagens läge är resultatet av en demokratisk process vi måste värna även när den inte går som vi vill, är receptet på ännu fler Sverigedemokrater i Riksdagen efter nästa val.

Jag tror att vi behöver bemöta dem i sak, med fakta och siffror. Att skratta och spotta åt dem har uppenbarligen inte hjälpt, om man inte anser att SD-politiker i Riksdagen är "hjälpt". Det finns en fin "sanning", som går ut på att "När det du gör inte fungerar, gör något annat.". Nu har vi testat att hyscha och marginalisera SD. Funkade inte så bra. Upp med debatten i dagsljuset och ta diskussionen. Punktera argumenten, visa att de har fel och varför.

Dåligt underbyggt svammel om skolan och klass-skillnader

Daniel Swedin slår i sin B-artikel fast att klassklyftorna späs på i Björklunds B-skola. Detta skulle då vara för att studiemotiverade elever dragit till skolor där de faktiskt får stimulans till utveckling, och får lära sig saker, medan de svagare eleverna blivit kvar i de sämre skolorna, som dessutom förlorar alla ledstjärnor och goda exempel.

Precis som med privat sjukvård ser jag de "bättre" skolorna som något som inte borde behövas. Alla skolor borde satsa på att ge alla elever den utbildning de har rätt till, utifrån varje barns förutsättningar. Det står trots allt i läroplanen och skollagen att det är så det ska gå till. Tyvärr vet jag av egen erfarenhet och från andra källor att just studiemotiverade barn hålls tillbaka i många skolor. Man får inte utvecklas i sin egen takt, och hade någon viftat med en skola där jag hade fått lära mig i den takt jag ville hade jag inte tvekat en sekund. Och bara för sakens skull, mina föräldrar är varken akademiker eller rika. Jag blev rätt bright i alla fall. Liksom många andra arbetarbarn. Så det har inte med klass att göra ifall man lyckas bli understimulerad i skolan.

Problemet är alltså inte enligt mig att studiemotiverade elever söker sig till skolor där de får utvecklas, utan att de behöver flytta på sig för att få stimulans. Skolan är idag väldigt dåligt rustad för att ta hand om elever som är smartare än snittet, och som behöver extra stimulans. Inte sällan hanterar man dem med Jante som riktningsgivare. Varför skulle dessa elever sitta kvar i en sunkig skola där ingen vill ge dem de intellektuella utmaningar de vill ha och behöver? Och dessutom har rätt till enligt lag!

Lärarutbildningen har inte en enda obligatorisk timme om särbegåvade barns villkor (däremot en valbar kurs som väldigt få vill gå), och inte många lärare har samlat på sig extramaterial att prångla ut för att mätta de hungrigaste. Det är inte någon dyr åtgärd att mata de vetgiriga. Det är otroligt tacksamt, och läroivern skulle kunna smitta av sig på de mindre motiverade. Men idag kväser man hellre de ivriga, och säger föraktfullt att man minsann måste satsa på "de som inte redan har det så bra". Vem sa att intelligens automatiskt leder till lycka eller framgång?

När man får de motiverade och begåvade att vilja stanna, då är problemet löst. Inte genom att återkalla skolpengsidén. Tanken med den var väl att skolorna skulle se till att bli så attraktiva att folk ville stanna där? Om man misslyckas, ska man då ta bort valfriheten, eller försöka bli bättre?

Inför föräldralicens NU!

Vissa ska inte ha barn. I alla fall inte mamman som låter spruta in botox i ansiktet på sin 8-åring för att dottern ska vinna skönhetstävlingar. Vidrigt är ordet. Åsa Erlandsson vill inte kalla mamman svin, för det hade varit taskigt mot grisarna... Håller med. Var finns de sociala myndigheterna som ska rädda dottern? Hennes bild av vad som är viktigt i livet är nog redan skev, men det kan finnas räddning om hon får omge sig med sunda vuxna resten av sin uppväxt. Illa, illa, jag mår illa...

Genpoolens igenslaggade ände...

Ibland undrar man...

Och så har jag precis garvat mig halvt fördärvad åt knarklangaren som bokstavligt talat verkar ha supit bort fyra kilo metamfetamin och en adressbok över sina kontakter.

Ibland blir man påmind om att genpoolen inte riktigt är så väl efterhållen som den borde.

För att verkligen gotta sig på temat kan man surfa in på Darwin Awards.

Ingen penna- inget ligg?

Nog för att sexualbrott är ett stort problem, och att män som selektivt inte begriper nej, så är Beatrice Asks förslag om att man ska kontraktera sexuellt umgänge det mest idiotiska jag hört om på länge. Jag vet att det diskuterats lite fram och tillbaka kring hur man ska säkerställa att ja är ja och nej är nej, men jag ser bara problem med kontraktsförslaget. För det första, har du ingen penna i närheten så blir det inget knulla av. För det andra så lär det knappast bli något ukubuku efter att man suttit och lusläst ett torrt kontrakt. Värre erotikdödare har jag svårt att tänka mig. Tänk om det inte är vattentätt? Då blir det inget heller. Och för det tredje så finns en risk med att när kvinnan, eller mannen, som skrivit på sedan får svårt att säga nej, eller få gehör i rätten för att ha försökt säga ifrån, om partnern viftar med kontraktet och hävdar att det var fritt fram. Man skulle behöva skriva ett kontrakt för varje sekund, varje handling och varje eventualitet. Mycket sexigt.

Bild: Attila

På bloggen Jag ska inget ha finns ett rätt bra förslag till hur ett kontrakt skulle kunna se ut. Bye bye spontanitet. "Nähe, kära du. Doggy-style fanns INTE med i kontraktet... Jo, det skulle kunna funka, men jag vill inte ha samtal från någon jurist sen...". Bea ska ha ihjäl all passion, sensualism och erotik i landet, verkar det som. Jag menar, REALLY?!?!?! Hur många vet i förväg hur länge, exakt vad och hur mycket och hur många gånger man vill ha när lusten börjar slå till? Sängkammardöden är inte ett lesbiskt problem längre, det stavas Beatrice Ask och gäller alla som avser idka sexuellt umgänge. Undrar om kontrakten ska förvaras i färgglada kuvert? Bea har ju tidigare visat sig förtjust i sådana.

Scary birds avec des bunnies

För den som inte orkat eller velat eller vågat ta sig igenom "Birds" finns här nu en animerad kortversion. Notera särskilt varningstexten under.

Njutning eller kalorihets?

Igår var jag på ett body pump-pass som verkligen blåste rent rören, om man säger så. Instruktören peppade oss att ta i från tårna, och grannens tår också vid behov. Helt underbart och jag var verkligen totalt slut efter passet. Body pump is the shit. Jag har varit skeptisk, men nu är jag såld. Hela kroppen på en timme

Det som jag dock ställde mig frågande till var att instruktören ofta under passet sa att vi skulle tänka på att det snart var dags för sommarlinnena och att det nu var dags att "bränna det vi åt igår". Det kändes för mig inte helt sunt. Träningsanorektikerna och ortorektikerna lär ju älska att instruktören legitimerar deras sjuka driv att göra av med varje kalori man stoppar i sig. Men det är inte det en instruktör ska göra, enligt mig. Med dagens vikthets behöver vi inte boostas till det när vi tränar. Många nojar nog som det är. Har också hört om en ännu knepigare instruktör, vars pepp går ut på att "det här är priset vi betalar för att folk ska vända sig om på stan". ÖHHHHH?!?!?! Vad hände med välmående och sunda ideal, och att det faktiskt är GÖTT att ta i så man känner pulsen rusa och mjölksyran invadera kroppen, som ett förstaled till en friskare och starkare kropp? Njutningen. Det som gör att belöningen inte bara är sen, utan också där och då?

Det finns positiva sätt att peppa. Man kan påminna gruppen om att ha de egna målen i åtanke och kämpa för dem. Att prata om att det handlar om sommarlinnet innebär på sätt och vis att man utgår från att alla som är där vill, eller bör vilja, gå ner i vikt. Det antyder att vi egentligen inte ska vara nöjda än. Saken är att jag ÄR nöjd. Jag har den dåliga smaken att "underhållsträna", både för att behålla formen, och för att slippa smärta från en tämligen överrörlig rörelseapparat. Jag har ingen sommarlinnenoja, och inget behov av att slita för att folk ska vända sig om efter mig. Nog för att jag tycker om en atletisk figur, på mig själv och andra, men det är inte min plats att utgå från att alla vill ha det eller idealiserar det. Man kan och får vara nöjd utan sexpack. Som min väninna sa: "Det är ute med rutor och inne med ränder.". Hon är helnöjd med sina kurvor. Visst är det skönt när man är nöjd? Mår man bra och är nöjd kan man träna för att det är bra för en. Inte alla sliter för att gå ner i vikt hela tiden.

Tycker därför, och det sa jag också till instruktören, att vi kanske kan få äta den där kladdkakan på lördag utan att hetsas att bränna varje gram av den på söndag. Vinglasen vi hällde i oss, chipsen vi åt, och godiset som slank ner. Det var gott. Vi ska kunna njuta av det utan att det blir en "skuld" att betala med träning dagen efter. Socker i mängder, varje dag, är jobbigt för kroppen. Men att aldrig tillåta sig att njuta känns så snett. Vad blir det för liv? I tankespåret "bränn allt det du äter" bor avsevärda mängder tvångspräglade beteenden och tankar, som jag inte tycker vi behöver lyfta fram. Jag skulle gärna se att fler tränade. Men inte primärt för att leva upp till ett smalt ideal utan för att det är bra. Våra ideal är olika, men alla kroppar behöver röra på sig. Hur vore det att ta fram det som är skönt och positivt med det, utan tvång och kaloriskulder? Träning är nyttigt kul. På tiden att det börjar marknadsföras som det!