Callistos betraktelser

Kulturarbetare måste vara röda och fattiga?

2012-01-04T14:51:00.003+01:00

En artikel i DN lyfter den intressanta frågan om kulturens politiska färg. Måste den vara röd? Är det verkligen så att politisk färg, ihopkopplad med antinorm-livsstil utmärker en kreativ person?

Jag tillhör ju de där läskiga högerorienterade kulturarbetarna, som knappt har någon existensrätt i vissa kretsar. Tycker jag är lika verklig som de rödaste av röda av mina kollegor, och ingen har någonsin påstått sig kunna utläsa min politiska färg från det jag skapar. Så kan det verkligen spela roll ifall man gillar Ohly eller Reinfeldt för den sanna ärliga konstnärligheten? Om man har märkeskläder istället för kläder från Indigo eller Indiska, är man en sämre konstnär då?

Det är en lustig fälla kulturen gått in i, och krampaktigt klamrar sig fast vid. Jag tycker mig ofta höra att det är så dåligt med pengar i kulturen, och det är så jobbigt att folk inte vill betala för konsten, att lönerna suger. Allt står och faller med vilka bidrag man får. Sen å andra sidan höjer samma människor på ögonbrynen och ser misstänksamma ut när jag börjar prata om att jag ser till att ta betalt utifrån vad jag lägger för tid, vad jag har för utbildning och erfarenhet, samt fläskar på med kostnader för resa, och räknar in restiden. Jag har drivit ett par internationella dansfestivaler helt utan bidrag, och fått det att gå runt, medan många kollegor inte skulle drömma om att gå in i ett projekt utan bidragsfinansiering. Gör det mig till en mindre konstnärlig person?

Just PAY!

Förstår inte varför det är så fult att när man lagt sin själ och sitt hjärta och mängder av tid på att skapa något ta betalt för det. Vem skulle klandra en butiksanställd som jobbade över för att denna vill ha mer pengar? Eller en konsult som fakturerar för tid och utgifter man lagt på uppdraget, och dessutom räknade med utbildning och erfarenhet som faktorer i notan? Ingen!

Det verkar som att normen är att man ska ha bidrag för kulturell aktivitet. Det är det rätta röda tänket för den som vill kalla sig kreativ. Att faktiskt få kunder att betala för sig, att leva på att människor kan hitta och vill konsumera ens konstnärliga uttryck känns läskigt för många. För mig är det häftigt att kunna få det jag gör att gå runt och generera vinst. Istället för att klandra mig, och de andra konstnärerna, som tjänar pengar på det vi gör, borde kanske de som bara vill leva på bidrag vara glada för att vi inte aspirerar på deras finansiering? Och viktigast av allt, det är jag, inte den jag röstar på, som skapar min konst. Konsten blir inte heller lidande av att jag vill ha betalt för det jag gör.

Att spränga bort nosen på en hund verkade som en god idé?

2012-01-03T11:04:00.000+01:00

En vän till mig delade en helvidrig bild på facebook idag. Det var ett foto på en schäferhund med nosen bortsprängd. Några ungar *!* hade stoppat smällare i munnen på hunden och hållit igen dess käkar.

Det finns inte ord eller uttryck för de känslor som väller upp i mig när jag ser eller läser om sådant. Jag bara undrar vad det är för fel på människor? Det finns inte nog med diagnoser i DSM V för att beskriva hur många fel det måste vara i huvudet på den som gör så.

Att ge sig på försvarslösa djur på detta sätt får mig verkligen att ifrågasätta mänskligheten. Vad lär föräldrarna sina barn egentligen? Och kan det någonsin bli folk av barn som beter sig på detta sätt? Jag tvivlar starkt på detta. Lås in, släng bort nyckeln. Jag tror inte man kan ha förutsättningar för att bli en normalfungerande individ med empatisk förmåga om man spränger bort halva huvudet på en hund.

Back to basics

2011-12-29T19:42:00.002+01:00

Nu har det gått månader *!* sedan mitt träningsschema var tillfredsställande för vare sig mig, mina mål eller min kropp. Äntligen börjar jag få lite ordning på kalaset och har kommit in i att träna regelbundet igen.

Idag blev det SATS Färjestad som lcokade fram träningsviljan, mjölksyran och svetten ur mig. Tänker nästan varje gång jag är på SATS och tränar hur glad jag är att vara tillbaka. Älskar attityden hos personal och instruktörer. Tycker om hemsidan, och den nya appen för bokning av pass. Medlemstidningen och månadsbreven inspirerar till att testa nya saker och att inte tappa orken.

Nu är jag på spår igen med en bättre planerad vardag som tillåter alla de pass jag vill och behöver *!* gå på. Känns helt enkelt sjukt bra. Och bättre blir det när jag slutar näst intill dö efter varje pass för att jag är så otränad...

Äntligen vettiga ord om nämndemännen

2011-12-28T21:18:00.001+01:00

Det har länge varit känt att nämndemännen gjort sitt, då de varken representerar folket, är opartiska, eller vad som är värst av allt, har en susning om juridik. En artikel i SvD lyfter argumenten mot nämndemannasystemet, och gör klart att domarkåren i Sverige dessutom är skeptiska mot det. Om domarna inte litar på de, som de ska arbeta med, kanske det är dags att se över ett system som sedan länge borde ha kasserats. rättsosäkerheten hotar att bli för stor. Förstår över huvud taget inte grejen med att icke-jurister kan avgöra domen. Det bör vara minst 100 år sedan det kunde ha betydelse att ha med "folket" i rättsprocessen på detta sätt för att säkra rättvisa. Nu tycker jag systemet motverkar rättssäkerheten.

Tillbaka på SATS

2011-09-19T09:50:00.000+02:00

Sedan ett par veckor tränar jag på SATS igen. Har hållit till på Sportlife i några år, men kände att jag längtade tillbaka. Det är inte så att maskinerna på Sportlife är sämre, eller att jag inte fått någon effekt av min träning. Men det går inte att argumentera mot kvalitet och professionalism. För mig betyder det mycket att receptionspersonalen är trevlig och tillmötesgående. Instruktörerna känns inspirerade av det de gör, och det smittar av sig på grupperna. Det känns på det hela taget som att både receptionspersonal och instruktörer vill lite mer på SATS. Jag kan ha fel. Det kan vara så att jag är den enda i världen som känner såhär. Men det är trots allt min trivsel och upplevelse som avgör var jag vill träna. Jag har valt SATS, igen. För där trivs jag bäst.

Med rätt att röka

2011-09-05T09:03:00.000+02:00

Om man har olidlig värk och ett av villkoren för operationen är att man ska vara rökfri i 12 veckor för att minska komplikationerna, så borde det hade varit ett enkelt val. Men inte för damen som går ut i media och beklagar sig över att inte få behålla sina cigarretter. Ingen ska minsann säga till henne att hon ska sluta röka, hon som är 53 år... Jag undrar varför hon inte helt enkelt tar chansen att vara rökfri i 12 veckor och kanske till och med lyckas sluta för gott? Vad är poängen med att in absurdum hävda sin rätt att röka? Nåja, hon får i alla fall vänta med operationen tills hon kan tänka sig hålla upp i 12 veckor. Det är ingen jättelång tid... Förstår inte problemet.

Han däruppe behöver rensa lite i sina led...

2011-08-19T16:41:00.001+02:00

Jag mår illa.

Mest mår jag illa för att dessa barn fick lida så. Men författarna till boken som omnämns i klippet ger mig frossbrytningar. De sitter och förklarar hur de minsann anser att man ska använda bälten och andra tillhyggen på barn. Denna filosofi har de tjänat pengar på! *yach*

Raljera är kul, men räcker inte långt

2011-08-02T09:51:00.000+02:00

Raljant, och lite kul i Expressen om SD. Men hur tänker hon sig att man ska vara den där "motkraften"? Jag håller med om att SD inte är helt sunda i sin människosyn, men artikeln hade vunnit massor av stilpoäng på lite konkreta idéer istället för att bara tala om att SD är en samling puckon. Dessutom får man inte glömma att SD är folkvalda, hur surt det än är. Vi kan inte och får inte bortse från att det finns ett stort antal människor i Sverige som vill ha SD i Riksdagen. Att idiotförklara dem, och att bortse från att dagens läge är resultatet av en demokratisk process vi måste värna även när den inte går som vi vill, är receptet på ännu fler Sverigedemokrater i Riksdagen efter nästa val.

Jag tror att vi behöver bemöta dem i sak, med fakta och siffror. Att skratta och spotta åt dem har uppenbarligen inte hjälpt, om man inte anser att SD-politiker i Riksdagen är "hjälpt". Det finns en fin "sanning", som går ut på att "När det du gör inte fungerar, gör något annat.". Nu har vi testat att hyscha och marginalisera SD. Funkade inte så bra. Upp med debatten i dagsljuset och ta diskussionen. Punktera argumenten, visa att de har fel och varför.

Dåligt underbyggt svammel om skolan och klass-skillnader

2011-05-17T22:09:00.002+02:00

Daniel Swedin slår i sin B-artikel fast att klassklyftorna späs på i Björklunds B-skola. Detta skulle då vara för att studiemotiverade elever dragit till skolor där de faktiskt får stimulans till utveckling, och får lära sig saker, medan de svagare eleverna blivit kvar i de sämre skolorna, som dessutom förlorar alla ledstjärnor och goda exempel.

Precis som med privat sjukvård ser jag de "bättre" skolorna som något som inte borde behövas. Alla skolor borde satsa på att ge alla elever den utbildning de har rätt till, utifrån varje barns förutsättningar. Det står trots allt i läroplanen och skollagen att det är så det ska gå till. Tyvärr vet jag av egen erfarenhet och från andra källor att just studiemotiverade barn hålls tillbaka i många skolor. Man får inte utvecklas i sin egen takt, och hade någon viftat med en skola där jag hade fått lära mig i den takt jag ville hade jag inte tvekat en sekund. Och bara för sakens skull, mina föräldrar är varken akademiker eller rika. Jag blev rätt bright i alla fall. Liksom många andra arbetarbarn. Så det har inte med klass att göra ifall man lyckas bli understimulerad i skolan.

Problemet är alltså inte enligt mig att studiemotiverade elever söker sig till skolor där de får utvecklas, utan att de behöver flytta på sig för att få stimulans. Skolan är idag väldigt dåligt rustad för att ta hand om elever som är smartare än snittet, och som behöver extra stimulans. Inte sällan hanterar man dem med Jante som riktningsgivare. Varför skulle dessa elever sitta kvar i en sunkig skola där ingen vill ge dem de intellektuella utmaningar de vill ha och behöver? Och dessutom har rätt till enligt lag!

Lärarutbildningen har inte en enda obligatorisk timme om särbegåvade barns villkor (däremot en valbar kurs som väldigt få vill gå), och inte många lärare har samlat på sig extramaterial att prångla ut för att mätta de hungrigaste. Det är inte någon dyr åtgärd att mata de vetgiriga. Det är otroligt tacksamt, och läroivern skulle kunna smitta av sig på de mindre motiverade. Men idag kväser man hellre de ivriga, och säger föraktfullt att man minsann måste satsa på "de som inte redan har det så bra". Vem sa att intelligens automatiskt leder till lycka eller framgång?

När man får de motiverade och begåvade att vilja stanna, då är problemet löst. Inte genom att återkalla skolpengsidén. Tanken med den var väl att skolorna skulle se till att bli så attraktiva att folk ville stanna där? Om man misslyckas, ska man då ta bort valfriheten, eller försöka bli bättre?

Inför föräldralicens NU!

2011-05-15T19:32:00.000+02:00

Vissa ska inte ha barn. I alla fall inte mamman som låter spruta in botox i ansiktet på sin 8-åring för att dottern ska vinna skönhetstävlingar. Vidrigt är ordet. Åsa Erlandsson vill inte kalla mamman svin, för det hade varit taskigt mot grisarna... Håller med. Var finns de sociala myndigheterna som ska rädda dottern? Hennes bild av vad som är viktigt i livet är nog redan skev, men det kan finnas räddning om hon får omge sig med sunda vuxna resten av sin uppväxt. Illa, illa, jag mår illa...

Genpoolens igenslaggade ände...

2011-05-04T10:50:00.000+02:00

Ibland undrar man...

Och så har jag precis garvat mig halvt fördärvad åt knarklangaren som bokstavligt talat verkar ha supit bort fyra kilo metamfetamin och en adressbok över sina kontakter.

Ibland blir man påmind om att genpoolen inte riktigt är så väl efterhållen som den borde.

För att verkligen gotta sig på temat kan man surfa in på Darwin Awards.

Ingen penna- inget ligg?

2011-04-15T20:04:00.002+02:00

Nog för att sexualbrott är ett stort problem, och att män som selektivt inte begriper nej, så är Beatrice Asks förslag om att man ska kontraktera sexuellt umgänge det mest idiotiska jag hört om på länge. Jag vet att det diskuterats lite fram och tillbaka kring hur man ska säkerställa att ja är ja och nej är nej, men jag ser bara problem med kontraktsförslaget. För det första, har du ingen penna i närheten så blir det inget knulla av. För det andra så lär det knappast bli något ukubuku efter att man suttit och lusläst ett torrt kontrakt. Värre erotikdödare har jag svårt att tänka mig. Tänk om det inte är vattentätt? Då blir det inget heller. Och för det tredje så finns en risk med att när kvinnan, eller mannen, som skrivit på sedan får svårt att säga nej, eller få gehör i rätten för att ha försökt säga ifrån, om partnern viftar med kontraktet och hävdar att det var fritt fram. Man skulle behöva skriva ett kontrakt för varje sekund, varje handling och varje eventualitet. Mycket sexigt.

Bild: Attila

På bloggen Jag ska inget ha finns ett rätt bra förslag till hur ett kontrakt skulle kunna se ut. Bye bye spontanitet. "Nähe, kära du. Doggy-style fanns INTE med i kontraktet... Jo, det skulle kunna funka, men jag vill inte ha samtal från någon jurist sen...". Bea ska ha ihjäl all passion, sensualism och erotik i landet, verkar det som. Jag menar, REALLY?!?!?! Hur många vet i förväg hur länge, exakt vad och hur mycket och hur många gånger man vill ha när lusten börjar slå till? Sängkammardöden är inte ett lesbiskt problem längre, det stavas Beatrice Ask och gäller alla som avser idka sexuellt umgänge. Undrar om kontrakten ska förvaras i färgglada kuvert? Bea har ju tidigare visat sig förtjust i sådana.

Scary birds avec des bunnies

2011-03-23T09:23:00.001+01:00

För den som inte orkat eller velat eller vågat ta sig igenom "Birds" finns här nu en animerad kortversion. Notera särskilt varningstexten under.

Njutning eller kalorihets?

2011-02-21T14:09:00.001+01:00

Igår var jag på ett body pump-pass som verkligen blåste rent rören, om man säger så. Instruktören peppade oss att ta i från tårna, och grannens tår också vid behov. Helt underbart och jag var verkligen totalt slut efter passet. Body pump is the shit. Jag har varit skeptisk, men nu är jag såld. Hela kroppen på en timme

Det som jag dock ställde mig frågande till var att instruktören ofta under passet sa att vi skulle tänka på att det snart var dags för sommarlinnena och att det nu var dags att "bränna det vi åt igår". Det kändes för mig inte helt sunt. Träningsanorektikerna och ortorektikerna lär ju älska att instruktören legitimerar deras sjuka driv att göra av med varje kalori man stoppar i sig. Men det är inte det en instruktör ska göra, enligt mig. Med dagens vikthets behöver vi inte boostas till det när vi tränar. Många nojar nog som det är. Har också hört om en ännu knepigare instruktör, vars pepp går ut på att "det här är priset vi betalar för att folk ska vända sig om på stan". ÖHHHHH?!?!?! Vad hände med välmående och sunda ideal, och att det faktiskt är GÖTT att ta i så man känner pulsen rusa och mjölksyran invadera kroppen, som ett förstaled till en friskare och starkare kropp? Njutningen. Det som gör att belöningen inte bara är sen, utan också där och då?

Det finns positiva sätt att peppa. Man kan påminna gruppen om att ha de egna målen i åtanke och kämpa för dem. Att prata om att det handlar om sommarlinnet innebär på sätt och vis att man utgår från att alla som är där vill, eller bör vilja, gå ner i vikt. Det antyder att vi egentligen inte ska vara nöjda än. Saken är att jag ÄR nöjd. Jag har den dåliga smaken att "underhållsträna", både för att behålla formen, och för att slippa smärta från en tämligen överrörlig rörelseapparat. Jag har ingen sommarlinnenoja, och inget behov av att slita för att folk ska vända sig om efter mig. Nog för att jag tycker om en atletisk figur, på mig själv och andra, men det är inte min plats att utgå från att alla vill ha det eller idealiserar det. Man kan och får vara nöjd utan sexpack. Som min väninna sa: "Det är ute med rutor och inne med ränder.". Hon är helnöjd med sina kurvor. Visst är det skönt när man är nöjd? Mår man bra och är nöjd kan man träna för att det är bra för en. Inte alla sliter för att gå ner i vikt hela tiden.

Tycker därför, och det sa jag också till instruktören, att vi kanske kan få äta den där kladdkakan på lördag utan att hetsas att bränna varje gram av den på söndag. Vinglasen vi hällde i oss, chipsen vi åt, och godiset som slank ner. Det var gott. Vi ska kunna njuta av det utan att det blir en "skuld" att betala med träning dagen efter. Socker i mängder, varje dag, är jobbigt för kroppen. Men att aldrig tillåta sig att njuta känns så snett. Vad blir det för liv? I tankespåret "bränn allt det du äter" bor avsevärda mängder tvångspräglade beteenden och tankar, som jag inte tycker vi behöver lyfta fram. Jag skulle gärna se att fler tränade. Men inte primärt för att leva upp till ett smalt ideal utan för att det är bra. Våra ideal är olika, men alla kroppar behöver röra på sig. Hur vore det att ta fram det som är skönt och positivt med det, utan tvång och kaloriskulder? Träning är nyttigt kul. På tiden att det börjar marknadsföras som det!

Undrens tid är inte förbi

2011-02-19T11:16:00.000+01:00

För inte alltför länge sedan ångade jag över att ännu en kvinna fått sätta livet till på grund av en svartsjuk och kontrollerande man. Flera är de tidigare fall där männen fått en liten klatsch på rumpan mer eller mindre och ett "ajabaja" av rättssystemet, som någonstans tyckt synd om männen.

Justitia

Nu är mannen som gav upphov till senaste blogginlägget om detta fått sin dom: LIVSTID!!! Jag är uppriktigt förvånad, men också väldigt glad, för att rätten värderat hennes liv så högt. Det ska dessutom utredas om tjänstefel begåtts när man inte plockade in mannen direkt efter att han blev anmäld, dagen innan han mördade henne. Bara att man ser närmare på saken känns betryggande. Det ÄR inte okej att ignorera kvinnor som är rädda för sina män. Det kan sluta illa. Det slutade illa. Men nu har rätten sagt sitt: Man får inte mörda sin kvinna, hur mycket man är förlorat kontrollen över henne. Hur svartsjuk man än är. Det var på tiden.

Vad är detta för "män" egentligen?

2011-02-17T15:30:00.000+01:00

Igår läste jag ett par artiklar om män som lurar kvinnor från andra länder att komma hit till dem. Sedan misshandlar de kvinnorna och utsätter dem för sexuella övergrepp, och lutar sig mot att kvinnorna inte har någonstans att ta vägen. Lagen är i vanlig ordning helt uddlös när det kommer till att skydda kvinnorna. Även om de skulle våga sig utanför hemmeet och göra en anmälan, så riskerar de utvisning.

Jag läste också om dårarna som försöker klona Hitler, bland annat. Ledaren för denna minst sagt underliga gruppering vill också skapa sexslavar som saknar egen vilja. De finns redan. De kan blåsas upp vid behov... Tanken tycks vara lite samma som med männen, eller wannabe-männen, som importerar fruar för att förtrycka dem. Man vill helt enkelt bara ha ett varmt omslag till sin penis. När man vill. Utan diskussioner. Säger ju en del om vad dessa män tror sig klara av. Och att vissa män verkar uppskatta "död-fisk"-stilen hos sin partner. "Är det du eller jag som kn***ar?", typ...

Från Israelisk kampanj
mot människohandel

Jag bara undrar... VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DESSA MÄN?!?!?! Är de ens "män", på andra sätt än möjligen bärare av Y-kromosomen? Nog för att den är liten och enligt Läkartidningen "ett genetiskt ökenlandskap", men ändå?!?!?!

Vad driver en person att utöva de grymmaste dåd mot en annan person, kränka henne och reducera henne till ett påsättningshål och en slagpåse utan rättigheter? Vilken typ av människa behöver göra så, för att kunna leva med sig själv? Det kan inte vara möjligt för en sådan man att leva i en relation med en jämbördig kvinna, eller man. De kan över huvud taget inte klara av mellanmänsklighet på någon mer avancerad nivå än att möjligen åka buss ihop med andra. De måste vara en skock av tragiska low-lives, som tror att de är Herrar för att de trampar på någon som inte har kraft att sätta emot. I sina egna små riken är de kungar. Bland vanliga människor, i vanliga relationer, kan de inte fungera.

För mig är en ömsesidig relation med givande och tagande det absolut finaste som finns. När man inte kan hantera en sådan relation, utan måste trycka ner, förnedra och hota, så är det nog mer än en skruv som är lös, loss och borta. Bot? Tror det enda som hjälper mot detta är när de knackar på hos Sankte Per. Tills dess kan man hoppas att de flesta av dem tynar bort ensamma i sina hålor, utan offer.

Socker är verkligen inte snällt mot kroppen

2011-02-13T16:04:00.000+01:00

Inte för att jag inte visste att socker stressar kroppen, men ibland är det så gött att göra saker som är mer goda än nyttiga. Sagt och gjort, igår hade jag och ett gäng väninnor filmmarathon hemma hos mig, och vi satte i oss vad som diplomatiskt borde kunna kallas "en ansenlig mängd" sötsaker och snacks.

Imorse så gjorde min kropp uppror. Den talade på alla tänkbara sätt om att den mängden socker inte var okej. Till att börja med sov jag till middag, och sen dess har min hjärna gått på halvfart. Jag funderar halvt panikartat hur jag ska rivstarta systemet inför helgens topp-timme; BODY PUMPEN!!!

Jag borde verkligen lära mig. Kroppen mår inte bra av allt sött. Den gör inte det, på riktigt. Socker skapar stress i kroppen och rubbar viktiga balanser i systemet. Det är en usel uppladdning för träningsdagar, och gör att man är trött både under tiden, strax efter och till och med dagen efter att man mölat i sig. Det är faktiskt inte värt det. Sötsaker är faktiskt inte så gott att det inte går att avstå när man väger mot skadeverkningarna.

Nu hoppas jag att min kropp går med på att återfå något slags balans efter att jag cyklat till pumpen, kört en timme och cyklat hem. Dags att återvända till ett liv med bra mycket mindre socker igen. Så gott är det inte. Så få alternativ finns det inte. Det är en dålig vana att "unna sig" socker, när det finns så mycket annat som är minst lika gott, och som känns bättre i kroppen både nu och sen. Med tanke på hur viktig träningen är för mig känns det helt sinnesrubbat att jag frivilligt förstör den med en massa socker. Dags att tänka om. För orken, prestationen, omgivningen (blodsockerdippar är påfrestande, för de omkring), träningseffekterna, balansen i kroppen... Finns så många skäl att låta bli det vita giftet. Jag körde trots allt större delen av 2010 helt sockerfritt. Bara på 'et igen. *!!!*

Rosaklädd pojke får räkna med att bli mobbad?

2011-02-11T13:05:00.000+01:00

*morraspottafräsaskrikastampa*

I Jönköpings kommun anser visst skolpersonal att en 6-årig pojke som bär rosa får räkna med att bli mobbad. Känns betryggande. Föräldrarna har tack och lov bestämt sig för att flytta pojken.

För ett par veckor sedan Lindex med inbyggd rörelseinhibering i flickkläderna, nu får rosa pojkar acceptera att de blir slagna. Den här gossen hade till och med attackerats med kniv, och man hade inte ens informerat föräldrarna. Everyday life hazards, om man bär rosa?

När ska individen få vara individ, istället för att tvingas in i könsschabloner som begränsar? Och när ska vuxenvärlden våga träda fram och försvara varje barns särart? Hör alltför ofta att man skyller mobbing på offret. Fel kläder. Fel IQ. Fel föräldrar. Fel glasögon. Fel jeans. För pratig. För tyst. För social. För osocial. För fet. För smal. För dålig i idrott. För bra på matte. Barn kan gå på ett annat barn för vad-som-helst! Vi vuxna måste se till att det inte urartar och tala om att det är fel. Det krävs visst mer stake än de flesta vuxna klarar av att visa upp att säga till ett barn. Jag säger SKÄMS, och det säger jag inte ofta! Skamvrån nästa om du inte ens kan tillrättavisa eleka barn in action. Vem ska, om inte du? Föräldrar, skolpersonal... Det är ert jobb! Man kan göra det enkelt för sig, eller göra rätt. Du väljer.

En blick säger mer än tusen nallar

2011-02-06T14:47:00.000+01:00

Apropå det stundande spektaklet med Alla Hjärtans Dag så verkar det hagla tips i olika tidningar på hur man "ska" uppvakta sin tilltänkta. Lite intressant koncept egentligen. Dels brukar jag försöka tala om för min sambo, dagligen, att han är speciellt, eller visa det på olika sätt. Dels behövs det knappast en särskild dag för att köpa små nallar och blommor till folk man är intresserad av. Det kan man ju göra varje dag? Läste i Aftonbladet om en gosse som undrar hur han ska bära sig åt för att uppvakta en intressant tjej på gymmet. Han undrar om det vore okej att uppvakta en mer eller mindre främmande kvinna med blommor och gosedjur. Jag kan säga som så att blommor kan vara det finaste, men också det mest creepy, du kan ge en kvinna. Jag har fått blommor från människor som trott att det känns bra när de skippar de inledande stegen, som att ta ögonkontakt, pejla läget med intresse, och så vidare. Att få blommor från någon man inte uppmuntrat eller är det minsta intresserad av känns mer som ett krav än gulligt. Ibland till och med direkt läskigt.

Det värsta jag varit med om på den fronten har varit rosor hängda på min dörr från någon jag inte ens gett min adress till. Det är inte det minsta "sött" att leta upp någons hem, och besöka platsen med blommor på det sättet. Det känns "STALKER" mer än något annat.

Så, hur ska man veta när det är rätt och vad som är rätt? Jag tror stenhårt på att vi behöver släppa våra egon, mediernas tips och vad vill för en stund, och känna efter. Hur känns interaktionen? Finns det något där? Använd morrhåren. Ta in det som finns framför dig. Hur ofta har du egentligen misstolkat människor omkring dig när du bedömer vem som är intresserad av vem? Inte så ofta antagligen som med dig själv, eftersom du då inte varit färgad av dina önskemål eller stolthet. Använd morrhåren och acceptera att blommor, nallar, halsband, dikter etc. inte kan kompensera om intresset inte finns. Låt inte Valentine's-hysterin tvinga fram överdådiga kärleksförklaringar prematurt. En blick säger mer än tusen nallar. Varje dag. Året om.Våga ögonkontakt, våga känna in och ge dina känslor tillkänna. Mjuknar han eller hon vid ögonkontakt? Finns en connection? Om inte, behåll blommorna och nallarna. Spara dem till den som skulle uppskatta gesten.

Ge fan i folks äggstockar Vol 2

2011-02-05T23:02:00.000+01:00

Det finns få saker som är mer irriterande än alla som ska förhöra sig om huruvida man nuppar utan skydd så fort man stadgar sig med någon av motsatt kön. För det är ju det de indirekt frågar om när de kastar sig över de nykära paren med frågor om när de tänkt knoppa. Som om det verkligen vore allas business hur man tänker sig sin familjebildning. Jag har fått mer än nog av alla som redan när jag var singel gick på om att jag minsann borde skaffa knodd. Det blev inte bättre när jag bildade par med en man. Jag förstår inte hur folk kan med. Varför bryr de sig så mycket? Varför är besättningen av andra kvinnors buktrakter en så intressant fråga för alla andra? Tro inte att det skulle bli tyst för att man skaffar en rosa skrikande liten sak. Jag har förstått att man knappt hinner hem från BB innan folk undrar när nästa bebis ska bli till. Småbarnsföräldrar får ständigt frågor om när de ska skaffa nästa. Och den som inte ska ha mer än en blir mer eller mindre ifrågasatt. Jag blir bara så trött. Vem sa att familjebildning var en allmän angelägenhet? Det finns dessutom många olika skäl till varför det kan vara känsligt att diskutera dessa frågor. Ofrivillig barnlöshet, missfallshistorik och andra problem kan finnas bakom "det obegripliga valet" att skaffa bara ett, eller inga, barn. Och ibland så vill man bara inte. Inte alla par, eller ens alla kvinnor, känner att de vill ha barn. Nu, sen, eller någonsin. Det är inte nödvändigtvis något man vill diskutera. Nu, sen eller någonsin. Lite respekt för människors privatliv skulle inte skada. Ta inte för givet att ämnet är "öppet" bara för att det anses "allmänmänskligt". Som jag skrivit tidigare: tycker man att jorden är underbefolkad, så är det bara att nuppa på. Utan skydd. Berätta gärna för alla som orkar lyssna också om processen. Men förvänta dig inte att alla är lika intresserade av att dela med sig. Nej, det är inte ens alltid okej att fråga. Mina äggstockar är mina. Min livmoder är min. Hur jag använder dem är något som jag diskuterar med min sambo. Resten får gissa, alternativt följa det som händer, eller inte händer.

En av feminismens stora är nu borta

2011-02-04T10:05:00.001+01:00

Såg ett mail i min inkorg imorse om att en av de stora förkämparna för feminismen, och inte minst bättre förutsättningar för lesbiska, har avlidit. Stina Sundberg har somnat in under gårdagen.

Hon lämnar efter sig ett stort hål, både inom partiet Feministisk Initiativ, som hon varit med och byggt upp, samt som människa. Hon var påläst, varm, med stort hjärta och en förmåga att lyssna på människorna omkring sig. Raka rör och rak i ryggen, med fötterna på jorden, var det som gällde.

Det förvånar mig att inte en enda tidning skrivit någonting om hennes bortgång. Hon var ju "bara" talesperson för ett av landets mer kontroversiella partier. En av de som faktiskt stått på barrikaderna för kvinnors sak. Av någon anledning är hon inte medialt intressant. För få skandaler, och inga troskupper i media, kanske?

Vi som kände henne och vet vad hon gjort inser i alla fall förlusten.

Ännu en siffra i den svartaste statistiken...

2011-01-29T18:21:00.000+01:00

Den svartsjuke exmannen mördade sin f.d. fru. Innan han gjorde det hade han lämnat ena barnet i skolan, och sedan köpt en kniv och väntade in henne. Det gick inte för sig att hon träffat en ny man, även om det vid det här laget var två år sedan hon begärde skilsmässa.

25 knivhugg. Han erkänner inte uppsåt. Tillåt mig hångarva. Ända sedan denna lilla ynkliga varelse till man förstod att han inte kunde behålla och kontrollera henne så har hans vanmakt kokat och puttrat. Denna dag kokade den över. Det slutade med att två barn nu står utan mor.

Kvällen innan hade hon pratat med rättsapparaten. De valde att inget göra just då, för det var för sent på kvällen. Bra beslut. Hur tänkte de? Att hotbilden går hem samtidigt som man stämplar ut från jobbet..? Både kvinnan och hennes barn var livrädda.

Jag undrar dels varför ingen sytt in karln tidigare, och framförallt hur barnen kunde vara hos honom. Med en man som slog och hotade. Det är alldeles för lätt att behålla sina barn när man förverkat rätten till dem med våld. Men så anser man också att vårdnaden ska innehas främst av biologisk förälder, även om den som är kvar mördat den andra. Man behöver visst vara "uppenbart olämplig" innan vårdnadsrätten prövas. Jo, slå ihjäl mamsen, och bli en hyvens farsa. Alla vet ju att det kan bli så... ÖHHHHHHH?!?!?!?!

Noterar än en gång hur tandlös vår rättsapparat är. Någon måste dö för att det ska hända något. För barnen fortsätter nu en mardröm som aldrig tar slut. De kan inte, som den eftermiddagströtta åklagaren, gå hem från skiten. Och den här kvinnan bli ännu en siffra i den pinsamma statistiken över kvinnor som mördas av sina män varje år. I Sverige.

Undrar om man bedömer att hon också mördades på ett humant sätt, såsom Lule tingsrätt bedömde ett annat uppmärksammat kvinnomord för ett antal år sedan. Den kvinnan mördades med minst 23 yxhugg, men mordet ansågs inte särskilt rått eller hänsynslöst. Att hon haft den dåliga smaken att göra slut och be honom flytta hade ju gjort att mannen mådde dåligt. Detta räknades som förmildrande omständighet och gjorde att han fick lågt straff. Vi får väl se om rättsväsendet ryckt upp sig och numera förstår vikten av att markera att det inte är okej att dänga upp eller mörda sina kvinnor och ex. Eller om de också tänker håna den mördade kvinnan genom att anse att sjuklig svartsjuka som mannen mår dåligt av är förmildrande omständigheter.

"Realistiskt" att kalla patienter omoraliska?

2011-01-26T09:14:00.007+01:00

I Aftonbladet har nu publicerats en debattartikel av en anonym läkare som efter ett par år inom primärvården sett hur det "egentligen" står till med sjukskrivningsproblematiken. Han konstaterar att många sjukskrivningar är av psykologisk karaktär, eller på grund av oklara smärttillstånd, och därmed är de alltså icke giltiga och direkt omoraliska. Han skriver att det i många fall handlar om attityden till sin kropp, och att förlika sig med tanken på att man ibland behöver jobba med smärre krämpor.

Min fråga till honom skulle vara på vilket sätt han bidrar till att hjälpa dessa människor att finna "rätt attityd". Rekommenderar han coaching, sjukgymnastik, samtalsterapi, eller något annat sätt för patienterna att komma vidare? Eller gör han som så många av de läkare jag kom i kontakt med under min tid som sjukgymnast: skriver ut anti-inflammatoriska piller och/eller sömntabletter, och skickar dem vidare utan uppföljning?

Jag blir också beklämd när jag läser att besvär som inte direkt orsakas av svår kroppsskada inte skulle kunna vara arbetsförmågesänkande. Den här läkaren har jobbat i tre år och tror sig nu vara näst intill oantastlig i sina insikter. Jag skulle vilja påstå att han har mycket kvar att lära om hur människor och kroppen fungerar. Allting sitter inte i kroppen eller går att mäta med labbprover eller röntgen. Hans oförmåga att förstå, utreda eller behandla patienter vars besvär har psykosomatisk genes eller där orsaken inte går att finna är hans tillkortakommande, inte automatiskt ett tecken på omoral hos patienten.

Vad som också bör räknas in i sammanhanget är att många av dessa "omoraliska" patienter under flera års tid fått sina sjukskrivningar, och de har fått höra att de inte kan jobba av vårdapparaten. En läkares epifani ändrar inte deras världsbild direkt. De behöver hjälp. Han skriver ju själv att de behöver uppmuntran. Vem ska ge den? Tror han att bara för att han sagt att de inte är sjuka så mobiliseras hela patienternas liv och umgänge kring att hux flux leva denna nya insikt? Han är inte Jesus, folk tar inte sina sängar och går i 2010-talets Sverige. Särskilt inte de som länge fått höra att de inte kan. Omoralen jag fann i debattartikeln var läkarens. Hans plikt, och ed, är att bota, lindra och trösta, i den ordningen. Bota gör han inte, för han tror inte på deras krämpor. Lindrar gör han inte, för de har ju egentligen inte så ont, utan attitydproblem. Och trösten? Verkar bestå i att han talar om för dem att de inbillar sig. Det får ju oss alla att genast finna nya vägar och kämpaglädje, eller?

I sak har han ju rätt, många kan mer än de tror. Men att informera dem om att så är fallet räcker inte. Tror de inte själva, så kan de inte. Skribenten verkar dock anse att har han informerat om läget så har han gjort sitt. Alla vi som satt av ens gymnasiepsykologin vet att förändringar i attityder inte går via snabb information. När ska denna läkare förstå? Och faktiskt börja lotsa ut människor till den som kan hjälpa dem vidare.

Konsten att säga inget alls...

2011-01-25T12:12:00.004+01:00

Jimmie Åkesson utmanar Bosse Ringholm som retorikens nollpunkt. Man kan lugnt säga att reportern inte verkade alltför imponerad av Jimmies resonemang. Hans språkfärdigheter kan kanske anses vara ett sätt att markera att han verkligen tar avstånd från resten av världen. Tacka vet jag politiker som vet vad de vill säga och kan säga det också. Jimmie är inte en av dem.

Ätstört

2011-01-19T10:25:00.003+01:00

Satt på vagnen och läste Hillevi Wahls kolumn. Hon har följt debatten runt den tämligen tunna norska skidlöparen Therese Johaug och noterat att okunskapen kring ätstörningar är stor.

Dels verkar Johaug själv inte riktigt förstå att det klingar ihåligt att säga att man inte hunnit äta tillräckligt. Dels framträder en klart oriktig bild av sjukdomen i kommentarerna till artikeln, där en skribent talar om att elitidrottare inte kan ha ätstörningar.

Så, oavsett om Johaug är "sunt smal", eller har dokumenterade ätstörningar, så oroar det mig att folk tror att man är skyddad när man tränar hårt. Man kan äta MASSOR, men förbränner man massor mer, så blir man till slut underviktig. Punkt. Att man gör det för sin sport gör inte det hela friskare, snarare "rubbat med alibi".

Jag tävlade i taekwondo på elitnivå i många år, och min ortorexi övergick i träningsanorexi och bulimi med strikt matdagbok och dagliga vägningar. Jag plockade ett gäng internationella medaljer för landslaget och tog SM-guld när jag var som mest sjuk.

Min uppfattning är mer att ätstörningar lätt får fotfäste inom idrotten. Vem minns inte löparen Sara med lår som normala överarmar i omfång? Elitidrotten är inget skydd. Snarare en inkörsport till rubbat ätbeteende.

Hur rimmar då min indignation över okunskapen om ätstörningar med mitt egna förhärligande av atletisk silhuett? Det gör det faktiskt. Atletiskt betyder inte magert, och förutsätter inte en kost- och träningsregim som påverkar hela ens övriga tillvaro. Man kan alltså vara sund och tränad. Länge trodde inte jag heller det, och det kändes väldigt svårt att hitta balansen i det hela. Men det gick. Efter 20 år med mer eller mindre stört ätbeteende äter jag bra, tränar för att det är kul och jag mår bra av det. Ångesten kring mat och vikt är borta. Men inte för att jag elitidrottat, snarare trots det. Det finns ingen som är för duktig eller snygg för att ha ätstörningar. Istället me så att många duktiga flickor drabbas. Vi behöver inte ursäktas eller bortförklaras. Tvärtom.

- Posted by Callisto on the move, using BlogPress from my iPhone

Träningsoptimering, träningsglädje och magiska förändringar

2011-01-19T08:17:00.010+01:00

Upptäckte att jag i vår kommer att ha ett tufft träningsschema. Dansklasser måndag och tisdag, och på tisdag ~4 timmar. Detta ska petas ihop med två pump-klasser, ett combatpass och minst ett cykelpass i veckan. Tyvärr la inte Sportlife sitt schema efter mina arbetstider eller min dansundervisning. DAMN. Så jag kan "bara" optimera min träning för alla utom en dag. Ja, snacka om I-landsproblem på hög, eller låg nivå.

Träning är ändå en väldigt viktig del av min tillvaro. Jag har aldrig tillhört de som anser att det är ett nödvändigt ont. Min kropp skriker av glädje när jag får röra på mig. Och jag mår som bäst när jag håller mig i form. Någonstans tror jag att lite motion är bäst för alla, även om man givetvis inte måste jaga "Miss Fitness"-formen, som även jag finner extrem.

För 1,5 år sedan skrev jag om hur människor ville berömma mig för att jag "gått ner i vikt", och hur bestörta de blev när jag sa att jag inte "gått" ner, utan aktivt arbetat för det. Med rätt mat och träning i den mängd det krävdes så har jag trallat ner 6cm i midjemått. Satsningen innan dess plockade ner mig 10cm. Ingen magi, inga konstigheter. Bara "plain old food and training-concept"...

På den bloggen fick jag en hurring av en person som skrev att han tyckte jag var ytlig och att förhärligandet av kampanjer som "love needs no handles", som Les Mills kört, kan verka sårande för överviktiga. Läste kommentaren igen idag, och tänkte "Öhhhhhhh?!?!?!", igen. Varför skulle det vara kränkande att tycka om en atletisk figur på människor? Eller att vilja ha det? Eller att tycka att träning är nyttigt och bra och att alla borde ägna sig åt det i rimliga mängder? Träna bör man...

Jag är evinnerligt tacksam över att ha fått växa upp med glädje inför tanken på fysisk aktivitet, och behålla den. Förstår att inte alla kommer in i tränandet via glädje, utan vissa via en läkare som hötter med fingret och öser livslängdssiffror över en. Men vi kan alla ställa om vår inställning till att röra på oss om vi vill. Just det, vi kan, om vi vill. Välj träningsglädje. Och tryter motivationen så har alla gym med lite självaktning idag ett stall av välutbildade personliga tränare som skräddarsyr program efter just dina behov. Tuta och kör. Vi ses på gymmet. För att det är så förbannat kul!!!

Darwinism in action?

2011-01-16T18:21:00.004+01:00

Grilla inomhus var inte en het idé... Det fick de tio personer som hamnade på sjukhus efter att ha försökt med detta erfara.

Jag bara undrar, igen; hur dum får man vara egentligen?

Människosynen från ... under jord

2011-01-04T09:33:00.004+01:00

Vad ska man säga? Helena Rivière briljerar med sin underbara människosyn i sin blogg. Alltså, på temat sjukförsäkringar. Hon skriver om empati och respekt, men raljerar mest över människor som inte har fattat att de kan jobba bara för att HR och hennes gelikar nu befriat dem från sjukskrivningsoket som sosseregeringen tvingat på dem. HR behöver akut en kurs i motivationsteori och rehabiliteringspsykologi, samt en fet dos verklig empati. Hennes sätt att se ner på alla som inte klarat av att finta sig runt ett ruttet system, och som dessutom har mage att inte se henne som frälsaren som befriat dem från det och tacksamt skutta till AF och sina nya jobb, är beklämmande. Har sällan tagit del av så vidrig människosyn, och sådan brist på förståelse för att inte alla bara ... fungerar, som HR uppvisar. Denna syn har uppenbarligen fått fotfäste i sättet man valt att hantera de sjukskrivna som numera plötsligt inte är sjuka längre. Jag säger ingenting om målet i sig; det vill säga att fler ska klara av att försörja sig själva. Det är en fantastisk tanke, och den i sig bygger på en människosyn jag delar. Vi kan mycket mer än vi ofta tror. Men man kan inte pressa fram människor från att i åratal "inte klarat något" till att plötsligt känna driv och kraft att återgå i arbete. Den processen är längre än den tid det tog att skriva om begreppen. HR har allvarliga problem med att begripa detta. Och någon hjälp till de som inte bara fattar verkar inte finnas. Empati och respekt... my a**!

Mer om sjuka försäkringar

2011-01-04T08:21:00.004+01:00

Idag skrivs det ännu mer om de rubbade sjukförsäkringsreglerna. Jag håller med skribenten om att det mest verkar handla om antal dagar och strikta kriterier, och oroväckande lite om individens faktiska möjligheter på den faktiska arbetsmarknaden. Att vårdapparaten dessutom är inställd på att prångla igenom så mycket folk som möjligt på så kort tid som möjligt (Taylorismen är återfödd i vården...) gör att individer utreds dåligt och summariskt från första början, och den riktade rätta hjälpen uteblir för många.

Inte nog med att fokus verkar ligga på att så snabbt det bara går få avskriva individer som har den dåliga smaken att belasta systemet. Dels räcker det att någon på Försäkringskassan (även kallat "Förskingringskassan", undrar varför...) kan tänka sig att det kanske i den bästa av världar kunde finnas ett jobb individen kunde utföra för att man ska räknas som arbetsför. Om jobbet finns, eller sannolikheten att få en sådan tjänst finns, är inte intressant. Dels så har många handläggare underligt snäv syn på hur arbete får utföras. Har hört om individer med depression och utmanttningsproblematik, som inte klarat sig in på arbetsmarknaden för att deras tillstånd inte tillåter regelbunden t ex. halvtid 8-12 varje dag. Att de skulle kunna jobba heltid en dag, vila nästa, jobba 6 timmar dagen efter, kanske heltid dagen efter igen, osv, och på sikt tråckla ihop en viss deltid, har liksom inte varit intressant. Det räknas inte. Blir kanske för jobbigt att läsa in de papprena, eller vad som nu är problemet.

Så regelverk med fel fokus, bedömningar som bygger på att alla människor automatiskt fungerar på det sätt som ger minst pappersexercis och minst pengar ut från systemet, och en ovilja hos både beslutsfattare och handläggare att se att man skjuter bredvid målet är orsaker till att man inte längre tar hand om människor som mår dåligt. Man bedriver hetsjakt på dem, och får många av dem att må ännu sämre. Speciellt individerna med psykosomatiska besvär får dubbeldos av stress, och de som inte berörts av stress innan kan få sin stroke-rehab eller återhämtning efter handledsfraktur kantad av lite stress-symptom. Försäkringskassan bjuder på det.

Vi som tittar på hoppas innerligt att slippa bli sjuka. I alla fall fram tills det finns ett system som ser till våra faktiska behov av rehabilitering, där man kan få en reell möjlighet att återhämta sig och faktiskt återgå i arbete, istället för att skjutas ner för att en byråkrat kommit på att ens åkomma inte KAN ta längre tid än X dagar att läka ut... Jag vill se ett system som i första hand fokuserar på att hjälpa individen att komma tillbaka. Där det finns en inbyggd insikt om att vi alla skadas av olika saker och har olika förutsättningar till återhämtning. En stroke läker inte på X dagar. Ett benbrott läker inte på Y dagar. Det finns ett spann. Vem kan tala om det för Försäkringskassan, eller ännu hellre De Som Bestämmer?

Varför kan inte behandlande personal bedöma?

2010-12-25T18:25:00.002+01:00

Läser i Aftonbladet att nu ska Försäkringskassans handläggare bedöma arbetskapaciteten utifrån läkarens medicinska utlåtande på papper. Jag vet inte vem som kom på att man utifrån pappersnoteringar kan göra några sådana bedömningar alls. Först var det andra läkare än den som faktiskt träffat patienten, och nu handläggare enligt förslaget, som ska bedöma huruvida en person är arbetsför eller ej. Utan att ens ha träffat personen i fråga!!!

När jag jobbade som sjukgymnast så ingick jag i ett team av beteendevetare, läkare och sköterska som tillsammans skulle bedöma en persons arbetsförmåga. Helst ville man också ha arbetsterapeut i teamet, och inte bara psykolog utan också någon form av annan beteendevetare. För att just bedöma rehabiliteringsbehov eller arbetskapacitet.

Jag är chockad och förundrad samtidigt. Hur tänkte man? Hur tror man att någon annan än den som träffat patienten kan avgöra hur denna mår? Vetenskap, SBU-rapporter och randomiserade, kontrollerade studier i all ära, men för att veta hur någon mår måste man träffa dem. Hur man än vill i forskning och i arbetsförmågebedömningar, inbilla sig att allt går att kvantifiera objektivt så har man fel. Människor kan aldrig beskrivas i siffror och diagram. Inte ens om det är mest kostnadseffektivt. När ska de lära sig???

Ditt eller företagets ansvar om du dricker på afterworken?

2010-11-18T14:29:00.004+01:00

Nu har någon alkoholforskare kommit på att unga framgångsrika kvinnor ligger i riskzonen, för att de dricker för mycket på afterworks. Man efterlyser ansvar från arbetsgivarhåll, och jag undrar hur mycket man egentligen kan lägga på arbetsgivaren? Han eller hon står väl knappast och häller ner drickat i halsen på en? Socialt drickande förekommer förvisso, men jag har klarat rätt många afterworks och till och med fester på två glas vin, och massor av vatten eller läsk emellan. Blir det arbetsgivarens ansvar om jag blir fet av läsken eller får hål i tänderna, förresten? Eller är det bara alkoholen som arbetsgivaren ska skydda mig från?

Det måste väl ändå finnas gränser för hur mycket passning vuxna människor kan behöva, eller räkna med, från sin chef? Ett tag var det boxvinernas fel att kvinnor blev alkoholister. Jag har köpt ett större antal boxar i mitt liv och ändå misslyckats med att bli alkis. Har besökt ett antal afterworks och aldrig känt pressen att bli full eller ens att dricka när jag inte känt för det. Alltså kan jag på något mystiskt sätt, utan barnpassning från något håll, lyckats hålla mig på rätt sida riskbruk och beroende. Jag skulle väl tro att det faktiskt är upp till var och en.

Lås in dessa pyttesmå män och släng nyckeln

2010-11-17T09:42:00.008+01:00

Ännu en kvinna har fått sätta livet till för att hon inte betett sig som hennes släkt önskade. Det är i alla fall det skäl som den 62-åriga man som knivhögg en 21-årig släkting (sin adoptivdotter) till döds. Så säker på att han handlat rätt och riktigt var han att han anmälde sig till polisen direkt efteråt. Nästan stolt, kanske?

Små små män, med små små personligheter, är de som måste ta till våld för att uttrycka sina åsikter, och som inte kan ta att andra personer, läs kvinnor, har en egen vilja (ja, vi har rätt till det... läskigt...). Har ofta funderat på den här förbannade hederskulturen och äretänket. Vi har det i Sverige också, alltså är det ingen muslimsk företeelse, vilket många vill hävda, det är många svenskar och nordbor som pucklar på och ibland slår ihjäl sina kvinnor för att de inte kan uttrycka sina önskemål på ett vettigt sätt, eller hantera att kvinnan inte gör exakt som de vill.

Man pratar om att kvinnans underordning och mannens makt är det som uttrycks i dessa handlingar. Jag skulle vilja säga tvärtom. Vilken makt över ens liv, tillvaro och mående, för att inte tala om äran och hedern *!!!*, har man inte gett kvinnan, om man måste slå ihjäl henne på grund av hur hon lever och beter sig? Som männen som hällt syra på kvinnor som nobbat dem, eller syrabadat fruar de inte rått på. Vad säger det om dem som män, och människor? Vad är de så rädda för? Sann makt uttrycks inte med våld, den är självskriven och kommuniceras på ett sunt sätt. En bristande upplevelse av kontroll och makt, som mynnar ut i vanmaktsupplevelsen, är det som triggar våld. Inte makten i sig.

Henrik Fexeus skriver i sin bok "Alla får ligga" om att ragget på krogen inte får tillskrivas alltför stor betydelse, och att egot inte får hänga på att han/hon följer med hem när krogen stänger. Poäng, och man kunde önska att fler tänkte så, på krogen och i övriga livet. Alltså, ha kul, njut, lev ditt liv, och sluta hänga upp dig på andra. När ditt värde och din heder/ära inte beror på någon annan blir du friare. Och får inget behov av att smäda, slå eller mörda personer som inte gör dig till viljes.

På Germunds blogg finns ett inlägg från 2008 där min ståndpunkt sammanfattas klockrent:
Grottmänniskorna som dödar anhöriga för att familjens [Callistos tillägg: eller hans egna] heder har solkats, är primitiva svin som borde sitta inlåsta i fönsterlösa rum där foton av de mördade är allt de har att beskåda.

Håller med. Lås in och släng nycklarna. Har man så svårt att hantera motgångar, mothugg och andra människors vilja har man inget ute bland folk att göra. Oavsett varifrån i världen man kommer och varför man ansåg sig ha rätt att utöva våld mot en kvinna som inte var en till lags, så vill jag återkalla rätten att vistas fritt bland andra. Och känns det som att man vill klippa till för att återta kontrollen, sök hjälp. Det är inte okej. Inte någonstans.

Här ett klipp om hur det kan se ut. Liten liten man, som definitivt inte kan hantera känslor och relationer. Var tar han ut sin frustration, tro?

Nedan ett inte direkt heders/ärerelaterat klipp, men jag tycker det är tankeväckande, och definitivt på tangerande tema:

Råttor, intelligenta djur med image-problem

2010-11-11T21:51:00.002+01:00

Kul artikel i GP idag om bruks-råttor. Har aldrig ens tänkt tanken på att dessa små djur skulle kunna göra så mycket nytta. Men det kan de. Spåra sprängämnen och bakterier är visst enkla uppdrag för en välutbildad råtta, och man planerar nu att utbilda tullråttor.

Detta kan bli ett uppsving för gnagarnas rykte i världen. Från att ha spridit sjukdomar spårar de nu sjukdomar som laboratorierna missat *!*, och förebygger skador och brott. Smarta är de, det vet vi alla som läst om Skinner och behaviourism och alla andra försök där man konstaterat att de små liven lär sig snabbt. Kul att man valt att ge dem nyttiga uppdrag och lite erkännande.

Billigt att våldta barn i Sverige

2010-11-02T12:33:00.005+01:00

Läser med växande irritatoin artikeln i SvD om hur domarna föll i rättegången mot de män som utnyttjade en 14-årig förståndshandikappad tjej. Det var inte särskilt många år sammanlagt för alla som dömdes som blev notan, och många av de åtalade gick fria.

18(*!!!*)-åringen som anses ha varit huvudman i denna vidriga soppa fick ETT ÅRS FÄNGELSE!!! För koppleri. Hur det ens kan bli fråga om koppleri i ett fall där kvinnan i fråga 1) inte ens fyllt 15 och 2) är förståndshandikappad går mig fullkomligt förbi.

Vi pratade i förrgår apropå dessa underligt korta domar om att det inte var så lätt att hamna i finkan i Sverige som man skulle kunna tro. Vi kom fram till att det var lönlöst att försöka med misshandel, våldtäkt eller mord. Det man skulle göra var att distribuera en ny svensk film via Piratebay.org om man ville vara helt säker på att få hela rättsapparaten på sig med tungt artilleri och medialt gångbara straffskalor. Möjligtvis skulle narkotikabrott kunna fungera. Lite läskigt ändå att vi alla var överens om att det är löjligt billigt att skada en annan människa i Sverige. Särskilt om det är en kvinna, och våldet "av sexuell karaktär".

2,5 år fick den man som våldtog en tioåring han satt barnvakt för. Han ska också betala det löjligt låga priset 75 000kr i skadestånd till flickan. Det täcker inte ens de terapitimmar hon kommer att behöva framöver. Och jag höll på att sätta i halsen när jag läste att man ansett att det funnits försvårande omständigheter (mannen var god vän till familjen...). Ändå landade man på 2,5 år som straff. Det är då inte dyrt att våldföra sig på kvinnor eller barn i det här landet.

Elitskolor för esteter ger ingen folkstorm

2010-11-02T10:42:00.004+01:00

DN har en artikel om gymnasieskolor för esteter, där man har antagningsprov för att visa att man är lämplig. Var finns folkstormarna mot att man utesluter vissa från skolorna? Nä, just det, det rörde sig om esteter. Tänk om DN hade skrivit om en skola där eleverna fick göra motsvarande matte- eller till och med intelligenstester för att komma in. Bara 1/10 av de som söker kommer in. Utslagningsfaktorn är hög. Var finns de uppretade rösterna som anser att alla ska ha samma möjligheter, och rätt till samma undervisning? Om några barn får dansa massor eller teckna/måla i skolan, ska inte alla få det? Varför ska vissa få göra mer? För att de är begåvade, förstås. Och man vill låta dem ta tillvara den begåvningen och intresset, så att de ska få utvecklas på bästa sätt. Varför skulle man annars sätta upp särskilda skolor?

För inte alltför länge sedan skrevs det spaltkilometervis om att man från regeringshåll ville införa möjligheter för begåvade ungdomar att tidigare förkovra sig i t ex naturvetenskapliga ämnen för att tillvarata intresse och kapacitet. Aftonbladet.se skrev att elitskolor ökar segregationen, och från (s)-håll fasades det för att man gick mot en mer elitistisk skola. Bloggosfären ångade av inlägg om hur fruktansvärt det var att föda de som redan hade det så bra på de svagas bekostnad, ett synsätt som bara den icke pålästa enligt mig kan hysa. Mycket av skriverierna tycks bygga på antagandet att teoretisk begåvade elever automatiskt glider genom skolan, glider genom högre utbildningar, och sedan blir man anställd med fetelönen på pappas (som givetvis är snorrik högintelligent akademiker!) firma. Eller hur... Tack och lov har det börjat lätta lite med elitskoletankarna. De finns numera, och man har faktiskt till och med intagningsprov (vilket man inte ens FICK ha förut!!!). Undrar hur man då tänkte att man skulle garantera studietakten för de begåvade?

Sanningen är, som jag påpekat tidigare, att många högbegåvade teoretiskt orienterade barn slås ut under skoltiden. Både inlärningsmässiga och sociala bekymmer uppstår ofta, och att sitta och vara dödens uttråkad dag ut och dag in motiverar knappast till att plugga vidare. I boken "Se mig som jag är" av Camilla Wallström kan man ta del av hur det kan se ut i ett "vanligt smart barns" liv, och hur de upplevt sin skolgång. De flesta var inte snobbiga rikemansungar som satt och drygade sig mot andra eller hade siktet inställt på teknisk eller ekonomisk högskoleutbildning. Det var ungdomar som led och tråkades halvt ihjäl i skolan, och många upplevde sig till och med dumma och missanpassade. Så de som oroar sig för social segregering på grund av elitskolor kan trösta sig med att många av de begåvade barnen hade varit ohjälpligt utanför. Någonstans över 120 i IQ börjar det märkas, efter 140 är det väldigt många som inte riktigt upplevs passa in. Många kan lära sig, men att umgås med individer på samma nivå och med samma intressen är otroligt stärkande och nyttigt.

Så, precis som esteterna som vill och får dansa eller teckna sig genom sin utbildning, eftersom det är där deras begåvning ligger, så borde det vara självklart att även teoretiskt starka elever ska få jobba utifrån sina egna förutsättningar och intressen, med andra barn som tänker som de.

Varför diskriminera baserat på kön eller ålder?

2010-10-28T16:08:00.003+02:00

I Somalia har två tonårsflickor avrättats för spioneri. De sköts till döds inför hela byn som tvingades titta på. Enligt Aftonbladet.se var det högst ovanligt, till och med inte tidigare förekommande, att kvinnor avrättades på detta sätt. Ja, vem vet, Somalia kanske jobbar på jämställdheten och försöker att inte diskriminera utifrån kön och ålder? Jag undrar mest vad två tonårstjejer kan ha åstadkommit eller ens försökt med som rimligtvis kunde leda till straff, eller avrättning...

Hemmafru den nya trenden?

2010-10-28T15:37:00.007+02:00

Jag kan bara sucka djupare än Marianergraven... Nu snackas det om att en ny trend *HICK*; att vara hemmafru, är på G. Aftonbladet.se har en artikel om kvinnor som valt att stanna hemma. En av dem konstaterar att karriären inte är så viktig, hennes mål har alltid varit att bilda familj. Jasså? Är mannen evigt bunden att ta hand om henne och barnen ekonomiskt? Betalar han in hennes pensionsförsäkring? Hjälper han henne med en skälig summa pengar den dagen de eventuellt (statistiskt sett är ju risken rätt stor...) går isär, och hon inte har någon aktuell arbetslivserfarenhet och får harva för låg lön för sin och barnens överlevnad? Och mer statistik, hon dör sannolikt efter honom. Klarar hon sig på sin pension sen även om de hänger ihop tills döden skiljer dem åt?

Madeleine Wallin skriver om hemmafrulivet, och att hon inte är rädd att hennes man ska lämna henne. Varför skulle han, skriver hon. Ja, du ... Varför går alla par som separerar isär? Det är inget man kan planera för eller egentligen förebygga. Trassliga relationer fortgår, och fina relationer slås i spillror när något händer. Lika otippat som om amen uteblev i kyrkan. Att lita på sin relation och sin partner bör givetvis vara en grund i varje förhållande, men att blåögt klamra sig fast vid att man har statistiken på sin sida utan att gardera sig ekonomiskt för eventuell separation ser jag som naivt. Och det har kostat många kvinnor många år med en ekonomi man inte skulle önska sina fiender ens. Att försöka mjölka mannen på sjysst kosing för att klara sin ekonomi som nåt slags tack för att man lagat hans mat och uppfostrat hans ungar när separationen inleds är sällan något lukrativt projekt heller. Tänk efter före, säger jag bara. Och fundera gärna över varför man vill stanna hemma. Traditioner? Mannens idé? Mammas? Är det din egen, SHOOT! Men se till att du har på fötterna ekonomiskt!

Jag har kallats oromantisk cyniker, som bäst tror jag, när jag luftat dessa tankar. Men jag och min sambo började diskutera samboavtal efter några månader, till exempel. Vi kollar över försäkringar och efterlevnadsskydd. Osexigt så det skriker, kanske, men samtidigt klokt. Och egentligen ett tecken på att vi bryr oss om varandra rejält. Vad som helst kan hända. Och ja, vi båda jobbar och drar in pengar till boet! Jag skulle aldrig lämna karrirären för atrt bli lyxhustru eller hemmamamma. Det är för mig en helt främmande tanke, även om jag insett att vissa verkligen vill det. Jag motarbetar inte idén, jag efterlyser bara mindre rosa stoff över horisonten när man beslutar att stanna hemma.

Lisa Magnusson har ett par kloka ord till övers i debatten; varför skulle barn vara ett kvinnoprojekt? Varför skulle inte båda föräldrarna trappa ner lite på jobbandet för att ge barnen trygghet och mer föräldrakontakt? Ja, alltså bortsett från att "det alltid varit mamman" historiskt sett till allra största delen.

Säker arbetsmiljö viktig, även för prostituerade!

2010-10-28T15:30:00.005+02:00

Inga onödiga risker i arbetslivet får förekomma. Det vet alla vi som läst arbetsmiljölagen. Och i Spanien anses gatuprostituerade vara en trafikfara om de inte syns, så precis som alla andra ska de bära reflexer. Gul reflexväst till och med, för att slippa böter på €40.

Så då är man kvart i schizo då?

2010-09-27T09:05:00.006+02:00

Hittade en gammal artikel på svt.se om att forskare sett att högkreativa människors hjärnor har likheter med hjärnan hos schizofrena. Risken att utveckla bipolära störningar eller schizofreni anses tätt förknippat med högkreativitet. Förmågan att skutta friskt mellan associationer är en gemensam faktor, men det finns också rent biologiska och kemiska likheter mellan de kreativa och de med diagnoserna.

Forskarnas kommentar om att man hoppas förstå kreativitet och kunna ge det till fler hoppas jag är ett illa klippt eller felaktigt citat. Har svårt att se hur man skulle kunna manipulera dopamin-nivåer, till exempel, på ett ofarligt sätt, för att uppnå ökad kreativitet.

Tack och lov finns det många sätt att komma förbi våra vanligaste kreativitetshämmare, såsom överdriven självkritik och för tidig gallring av de idéer som ploppar upp. Den biten är relativt enkel att ta tag i. Helt utan att råka skapa fler psykdiagnoser. Hela studien finns att hämta via Dagens Medicin.

Anonyma kommentarer?

2010-09-25T14:04:00.003+02:00

Jag har ofta undrat varför man kommenterar bloggar anonymt. Till saken hör att de anonyma kommentarerna oftast är dåligt skrivna och brister i resonemang, om sådant ens finns. De är i större utsträckning än de med ens ett stackars nick otrevliga och innehåller klart fler personliga påhopp. Vad ger det egentligen att smyga runt och skriva kommentarer som inte tillför någon något alls? Varför lägger man tid på att få folk att sucka över "ännu en anonym basher"? Vill man ha något sagt och vill bli tagen på allvar så är inte anonyma plumpa inlägg rätt väg att gå.

Vad kostar en man?

2010-09-22T17:17:00.004+02:00

Hanne Kjöller har kontrat på SD:s utspel om att man nu minsann ska räkna ut vad invandrare kostar. Jag är ingen jättefan av Hanne annars, men här får hon till det klockrent. Nä, blåklockrent till och med. Rätt i planeten. Hon sågar SD:s argument om att invandrare är mer kriminella med att förklara att gruppen MÄN är mer rätt igenom överrepresenterad i brottsstatistiken än någon annan urskiljbar grupp. Så Hanne undrar helt enkelt vad en man egentligen kostar. Och jag håller med, med argumenten för att över huvud taget räkna ut något så känns det mer motiverat än att räkna på "invandrare" eller "muslimer". Väntar med spänning på att SD ska bemöta Hannes känga.

Världens chans?

2010-09-22T11:24:00.003+02:00

Ett rekryteringsföretag annonserar om tjänster man kan söka. Jag trodde i min enfald att "världens chans" skulle vara något speciellt och exklusivt. Tydligen går också detta i dussinproduktion...

Radera andras äggstockar ur sin planeringskalender?

2010-08-31T14:58:00.005+02:00

Har länge undrat över fenomenet "alla ska övertygas om att barn is the shit". I alla fall alla kvinnor. Det verkar som att man verkligen antas vilja ha barn för att man är kvinna. Medsystrar suckar och rullar med ögonen och talar om att jag minsann kommer att ångra mig, och att det bara handlar om att träffa den rätte. Som om det handlade om mannen. Sorry, det är min vilja och ovilja som räknas. Vill man inte leka kuvös så spelar det väldigt liten roll vad andra säger. En kompis svägerskor som trodde jag och polaren var ihop mer eller mindre beställde småkusiner på ett väldigt underligt sätt. Så fort man har pojkvän så är man alltså klar att glida över i rollen som äggkläckningsmaskin. Och man förlorar rätten till sitt privatliv. Alla ska veta om man tänker knoppa. Ungefär som att fråga "Ni knullar väl?". Jag lider med de par där en eller båda vill men inte kan få barn. Jag vill bara inte, och det är jobbigt nog ibland.

JAG VILL VERKLIGEN INTE! Jag tänker inte skaffa barn. Inte för att tillfredsställa normopaterna som anser att det är meningen med livet (de får gärna knoppa av sig bäst de vill i sin strävan efter mening), eller för att avla barnbarn eller småkusiner till någon. Varje gång jag hör folk diskutera när min livmoder ska bli boning åt nästa generation vill jag skrika "TA GENAST BORT MINA ÄGGSTOCKAR UR DIN PLANERINGSKALENDER!!!". Inte vänligt, utan som ett primalskri från mitt inre. Kanske kompat av att jag kastar lite saker omkring mig, mest för att markera. Varför är det så sabla viktigt för andra att jag vill ha barn? Vad får andra att tro att de har rätt att lägga sig i? Att de vet bättre än jag, att de sitter på SANNINGEN om livet och hur sakers ordning är.

Barn ÄR INTE meningen med mitt liv (Tack Helena Utter på AB som skrivit om detta.). Det får vara meningen med ditt. Eller Linda Skugges, som skriver att skaffar man inte barn så kommer man att ångra sig. För mig känns tanken på barn helt befängd. Jag har aldrig velat ha barn. Har aldrig fantiserat om en liten familj. Så, om jag blir ensam och obesökt på ålderdomshemmet (Terri Herrera Eriksson på AB undrar också om det är därför man knoppar...), så låt mig ruttna bort ensam i ett hörn då. Om jag mot all rimlig förmodan skulle ångra mig, MITT problem. Jag kan inte skaffa ett par ungar för att jag kanske ångrar mig sen, eller för att ha några som måste hälsa på mig på hemmet.

Barn ska man enligt mig skaffa för att man vill ägna en annan individ ett par decennier av sitt liv och vara förälder. Jag har inget sådant driv. Varför skulle man pusha in ett barn i en tillvaro där ingen vill bereda plats åt det? Där föräldrarna har milslånga agendor och karriärstegarna resta och helt annat i tankarna? Känns inte sjysst. Så låt mina äggstockar vara. Känns Jorden underbefolkad, pippa på och knoppa mer. Jag tänker inte bidra till det kalaset. Så, radera mina och andra medsystrars äggstockar ur planeringskalendern nu. Vi får faktiskt välja helt själv, och tänker också göra det.

Surrogatmamma= fnask?

2010-08-27T15:31:00.003+02:00

Kajsa Ekis Ekman har fått fullkomligt spatt. I en debattartikel med koppling till hennes nya bok förklarar hon surrogatmammor vara prostituerade. Detta för att det bara är en annan del av kvinnans kropp som används till någon annans vinning. Jotack, med den logiken har jag fnaskat 5 år som sjukgymnast. Jag använde mina händer för att i slutändan skapa välbehag, för någon annans vinning, mot betalning. Och min hjärna fnaskade innan dess några år på Chalmers, där jag jobbade med forskningsprojekt och undervisning.

Uppenbarligen har inte Kajsa förstått att kvinnor faktiskt har hjärna och mandat att själva välja. Det ska de inte få göra, KAJSA ska välja åt dem. Kajsa vet vad kvinnor vill och inte, och vad som är bra. Så bra, för Kajsa, att hon vet att det är så. Jag behåller dock rätten till min egna kropp, min sexualitet och min reproduktionsapparat. Sorry, Kajsa! Ditt inlägg framstår för mig som ett inslag av tokfeminism där allt kvinnor gör kan tolkas som att de gör det för någon annans bästa och att det automatiskt vore fel. Jag kan hålla med om att den äggkläckningsindustri som beskrivs i debattartikeln inte låter särskilt trevlig. Men fenomenet surrogatförälder i sig är ingen ond företeelse. Den som vill låna ut sin kropp i 9 månader för att någon annan ska få ett barn tycker jag ska få göra detta utan att stigmatiseras som prostituerad. Det är en av de största välgärningar, att kunna bidra till att någons olycka vänds till lycka. För vissa är det värt det. Jag hade aldrig i mitt liv knoppat åt någon annan, men tittar inte snett på den som vill.

Om man följer analogin med prostitution måste det givetvis finnas (minst) en torsk också. Vem blir det? Vem döms vid eventuell rättegång? Och de som adopterar bort sitt barn, blir de på något sätt klassade som prostituerade retroaktivt?

Det sällan bra när man försöker använda för stora ord och för tunga begrepp som analogier för sin poäng. Kajsa trampar på den minan, rejält. Platt fall på den.

Apropå "elitbarn"...

2010-08-19T11:44:00.011+02:00

Ämnet "särbegåvade barn" triggar mig enormt. Jag kan inte åstadkomma suckar djupa nog för att uttrycka mina känslor kring alla "normisar" som ondgör sig över blotta tanken på att ett begåvat barn skulle få det stöd och den stimulans det behöver. Vad hände med allas *!!!* rätt att utvecklas och stimuleras utifrån individens faktiska behov? Som jag nämnt tidigare så var jag ett av dessa uttråkade barn som tänkte lite för snabbt och hade svårt att dölja frustrationen när det gick för sakta. Det var inte vägen till popularitet vare sig bland klasskamrater eller lärare. Jag önskar av hela mitt hjärta att skolan ska ändras så att det inte behöver bli vardag för fler barn.

Jag upplever det som att kunskapen om särbegåvade barns villkor och behov generellt är för liten, och många utgår från att man som begåvad slirar omkring på en räkmacka, håvar in topp-betygen medan man ser ner på andra "normalbegåvade" barn, och sen blir man rik och berömd och framgångsrik, dryg och odräglig elitist per automatik. Hade detta varit sanning hade jag kunnat förstå avundsjukan. Dock inte ens då hade jag begripit den enorma missunnsamheten, som också kantar vår väg genom tillvaron när det går upp för folk att vi har fler hästan hemma än de själva. Det nämns på Wikipedia i artikeln om IQ, och är vedertaget faktum inom rekrytering, att högt IQ är en framgångsfaktor. Men det räcker inte att vara smart om man inte får chansen att utvecklas. Alla frön måste ha näring, oavsett om det ska bli grässtrån eller ekar av dem.

Sanningen är att många särbegåvade barn underpresterar och vissa till och med misslyckas med att ta sig genom skolan. DN skrev för något tag sedan om att begåvade barn har inlärningssvårigheter. Undra på det, eftersom vi aldrig får utmanas och lära oss att lära oss i skolan. När det är dags för universitetet (för de som inte tråkades ihjäl innan dess) så hoppar många av för att det plötsligt blev svårt och man hade inga strategier för att hantera detta. Begåvade barns inlärningsstrategier och -förmågor är ofta så olika från "normen", att den vanliga undervisningen är helt bortkastad på dem. De är redan igenom sin analys av läget innan läraren dragit inledningen för de andra. Detta får ofta lärare och andra att tro att man lär sig saker av sig själv, vilket är felaktigt och tyvärr leder till att man i många fall lämnar dessa barn vind för våg, "för de klarar sig ju ändå".

Utbildningsradion gjorde en dokumentär om barn med problem i skolan. Vid ~11 min börjar programmet handla om intelligenta barn, och hur barnen blir frustrerade och mår dåligt av det för låga tempot. Dessutom lär man sig aldrig att kämpa och tackla motgångar, eftersom man inte utmanas. Mamman till Alexander, som är med i dokumentären, säger i filmen att det inte handlar om att rusa upp honom till niondeklass-nivån, utan om att han ska få må bra och utvecklas. Kunskapsskolan blev hans räddning, och där fick han äntligen jobba i sitt tempo.

Inom Mensa finns Gifted Children Programme (GCP), där man verkar för att informera om särbegåvning och de begåvades villkor. På Mensa.se finns en informationsfilm om vad man behöver göra för dessa barn. Man trycker på vikten av att få bli sedd, stöttad och få utvecklas. Det borde vara självklart för alla barn. På Mensas hemsida finns också lite riktlinjer kring hur man kan förhålla sig till ett begåvat barn. Det finns ett antal kännetecken för föräldrar och andra vuxna att hålla koll på för att kunna hitta de särskilt begåvade. Min plan är att utbilda mig till GCP-informatör och bli en kontaktperson för föräldrar och lärare som önskar information om och förståelse för barn med särksild begåvning.

Det är inte helt ovanligt att begåvade barn blir feldiagnostiserade. Istället för bokstavskombinationen IQ försöker man ge dem ADHD-diagnos, eller bedöma dem som lätt autistiska. Pratade i våras med en skolpsykolog som berättade att en lärare kommit med två pojkar som hon ville skulle utredas för ADHD. En av dem visade sig vara en uttråkad hyperbegåvad pojke, som behövde stimulans, inte Ritalin.

Som jag ser det sker sällan felbehandlingen av intelligenta barn utifrån ondska eller sadism. Även om jag själv minns min lågstadielärare som en elak och småsint Jante-kramare, så tror jag att de flesta agerar utifrån bristande kunskap. Man tror på riktigt att smarta klarar allt själv, och att smart = stark, så man kan ta lite sociala problem och utanförskap. Sen låter vissa Jante-tänkandet styra lite också, och tänker att de som är så smarta kan väl inte få ALLT.

Min önskan är som sagt att alla ska få utvecklas utifrån sin potential, inte utifrån missriktad välvilja mot endast vissa grupper, eller vanföreställningar om hur olika grupper klarar sig och inte i tillvaron. Mer information, mindre myter och framförallt mindre Jante och missunnsamhet kommer att ta oss en bra bit på vägen.

För enkla uppgifter tråkar ut, och frustrationen leder ofta till misslyckanden

Holy crap on a cracker...

2010-08-19T09:02:00.001+02:00

/faint

If you're gonna be dumb...

2010-08-19T08:58:00.002+02:00

Låter som en gammal komedi med Peter Sellers eller något. Tjuven som fastnade i ett badrumsfönster i England blev hängandes i 6 timmar innan räddningstjänsten bände loss honom. Är man dum ska man lida. Har England något program för "most stupid criminals"? Hur tänkte han? Fönstret var ju så litet att man fick bända loss karmen för att få loss honom. En abrupt påminnelse om att begåvningens normalfördelning har en nedre svans...

Elitskola vore en välgärning

2010-08-17T11:36:00.012+02:00

Elitklasser. Det klingar så illa i mångas öron. Många hör ordet till tonerna av "klasskamp" och tror att det är rikemansungarnas gräddfil till ännu fler fördelar i samhället. Som om intelligens och annan begåvning köptes för föräldrarnas årslön. I så fall hade jag varit rätt så puckad. Men det är jag inte.

Sannolikt kommer detta tankesätt sig av att akademin varit "överklassens" domäner under många hundra år, och endast de som hade råd att ha någon annan slitandes för sig kunde ägna tiden åt vetenskap. Men detsamma gällde i och för sig konst och humaniora, och man kan knappast säga att konsthögskolorna eller humanistiska fakulteterna till största del befolkas av brats. Idag är dessutom skolorna öppna för alla, och oavsett diskussionerna om att man måste ha rika föräldrar för att plugga så tar sig flertalet "arbetarklassbarn" genom universitetsutbildningar.

Jag hade inga rika päron att backa upp mig under studietiden, och jag växte inte upp med en silversked mellan skinkorna. Jag har på något mystiskt vis klarat min skolgång ändå. 8 år totalt på universitet hittills. Läskigt många böcker har jag läst, och en skrämmande mängd artiklar på fackspråk ur refererade tidskrifter. Och detta, vill jag säga, trots att jag knappast kände mig uppmuntrad att uvecklas intellektuellt i grundskolan. Snarare tvärtom. Från dag ett till slutet av nian, ständigt anpassande. I gymnasiet något bättre, men då var det för sent för min del. Jag hade förlorat intresset. Mina, enligt mig,mediokra gymnasiebetyg hade kunnat vara helt annorlunda (4,4 på N) om jag orkat intressera mig, om passionen funnits kvar.

Det var 9 otroligt frustrerande år i grundskolan för min del. En vacker dröm som blev sann hade det varit för mig att få ägna mig åt min passion; siffror, formler och kluriga räkneuppgifter. Jag vet att det är svårt att få alla att förstå att precis som vissa älskar sina instrument, sin sång, sin konst och sin dans, så älskade jag verkligen matte. Jag, arbetarbarnet, tjejen, invandrarungen, med alla odds emot mig i naturvetenskapliga ämnen enligt vänsterblockets sätt att resonera kring skolprestationer, räknade negativa tal när jag var 6 år gammal. Ekvationssystem hette min passion i högstadiet. Jag blev kär i komplexa tal och differentialekvationer på gymnasiet. Tänk om... tänk om... tänk om någon odlat den passionen när den var ren och stark och fylld av glädje, redan i grundskolan. Innan högstadiet ens.

Jan Björklund säger till SvD.se att "...Ingen ska sitta och rulla tummarna.". Var fanns han när jag gick i skolan? På Aftonbladet.se säger han "Det är dags att vi lämnr den socialdemokratiska jantelagen bakom oss i skolpolitiken.". Ja, snälla. Låt alla barn utvecklas i sin egen takt. Även de begåvade. Alltså, inte bara de som är bra inom idrott och musik. ALLA!

Hittade en blogg idag där skribenten ondgör sig över Björklund idé med elitklasser. GIVETVIIIIIIIS måste de studiesvaga elevernas behov tillgodoses FÖRST. Det Ulf Vargek inte verkar ha helt koll på är att begåade elever som inte får den stimulans de behöver faktiskt mår dåligt över detta, och ofta blr störande element för resten av klassen. Alla lider, ingen får arbetsro eller tvecklas optimalt. Förstår inte poängen... Men det har gått ideologiska troll i hela diskussionen. Smart är fult och att utbilda smarta på deras nivå är ännu värre! *???* Såhär skrev jag som svar i Ulfs blogg (får se om han publicerar kommentaren):

"Ulf skriver om att man inte får föda de resursstarka på bekostnad av de som behöver extra hjälp. Saken är den att de begåvade inte automatiskt lär sig mer eller bättre på egen hand, utan är också i allra högsta grad i behov av att stimuleras på sin nivå och få lov och stöttas i att utvecklas i sitt kunskapssökande och lärande. Faktum är att de begåvade elever som inte fått särskilt stöd eller accelererats genom ämnen de är begåvade i ofta presterar dåligt i skolan och söker sig inte vidare till, eller klarar inte högre utbildning.

Man kan med gott samvete säga att utbildning av de normalbegåvade och de som behöver extra hjälp hittills skett på bekostnad av de begåvades utveckling. Jag ser inte varför de "studiesvaga" elevernas behov skulle vara viktigare än andras. ALLA behöver och bör få en chans att utvecklas på sina villkor utifrån de resurser man har i skolan. Det står vad jag minns till och med så i läroplanen. Däremot tolkas det ofta och gärna som att "vi måste stötta de svaga eleverna, resten klarar sig ju". Men som sagt, det gör de inte.

Har läst många forskningsrapporter, där man just sett att begåvade barn är understimulerade och inte får lära sig att lära sig i skolan, vilket försvårar vid högre studier. De skolkar, bråkar och stör, eller lider i tysthet över understimulansen. Klasser där man får använda sin kapacitet, utvecklas, utmanas och dessutom umgås med andra som förstår ens passion för matte och kemi, eller vad det nu är för ämnen, är positivt både för de begåvade barnen, och för ålderskamraterna som slipper störelementet i klassen. Japp, inte sällan är klassens bråkstake eller pajas en understimulerad högbegåvad elev! Dessutom tar man tillvara på resurser som annars går till spillo. Ja, varje land behöver ta tillvara på sina spetsar, oavsett om det gäller idrott eller matte! Så jag undrar på vilket sätt någon alls vinner på att man inte stödjer de begåvade?"

Fler för mig obegripliga ställningstaganden om att intelligenta barn minsann ska finna sig i att bli sinkade och understimulerade:

Feel in the blogg- Mår illa över att man vill satsa på individuell utvecklingsnivå.
Västgötskan- De svaga först, och främst, och alltid...
Kommunisternas blogg- Gör intelligens till en klassfråga *???*
Alltid rött, alltid rätt-"För de som redan har det bra..."
Mad World- Tror det handlar om att ha bråttom till högre studier...

Jämställdheten är blocklös

2010-08-17T09:31:00.003+02:00

Nu börjar det dra ihop sig till val. Valaffischer börjar dyka upp och det debatteras friskt i medierna. Olika agendor presenteras, dock oftast i form av raljerande om motpartens.

Jag har en agenda. Jag kandiderar i kommunvalet för F! i höst. Många är de som nästan satt i halsen över detta. "Meh... meh... du är ju BLÅ?!?!?!". Det stämmer. Jag är, har alltid varit och kommer alltid att vara någonstans i det blå/ljusblå spannet värderingsmässigt och politiskt.

Anledningen till att jag kandiderar för F! är att markera att jämställdhet inte är en vänsterfråga. Det är en fråga som rör alla, och jag vill återta den och göra den allmän. Kvinnor och män, heteros, homos, bin och transor. Unga och gamla. Socialister och borgare. Vita, gula, röda och svarta. Ja, nu raljerar jag. Men länge har vänsterblocket krävt (och fått...) tolkningsföreträde på jämställdhetsarenan. Jag har fått höra att man inte kan vara feminist och höger. Jag undrar om man kan vara feminist och vänster i min tur. Vänsterideologin är otroligt kollektivistisk, medan feminismen idag gått från "skydda och värna gruppen kvinnor och deras (våra) rättigheter" till "må var och en bli salig på sin sak". Faktiskt lite mer högerideologiskt om man nu ska vara sån. Jag har öppet gått in i F! med avsikten att göra rosa lite mer lila.

Jämställdheten är en fråga bortom löneklyftor och RUT eller mammaledighet, även om det är viktiga frågor. Det handlar om att var och en av oss, oavsett kön och läggning och annat ovidkommande, ska få samma möjliheter att förverkliga oss själva. Vill Linda spika och klättra i träd, eller Kalle sy en kjol till sig själv i syslöjden, låt dem, utan att kommentera och peka finger! Sluta dela in människor i snäva fack och tvinga dem att stanna där "för att det ska vara så". Det enda vi ska vara är oss själva. Och väldigt få av oss är nog klippta och skurna från början för mans- och kvinnorollerna som pådyvlas oss från tidig ålder.

Fick på FB en kommentar från en herre som påstod att det inte finns någon mansroll (däremot köpte han kvinnorollens förekomst...). Uppmanar er som håller med honom att gå ut på stan och be människor, vilka som helst, beskriva typiskt manligt och kvinnligt. Är det ingen skillnad, så har vi inga roller. Är det skillnad, så finns det roller och egenskaper att leva upp till, baserat på vår kromosomuppsättning mer än vår verkliga personlighet. Bara testa tanken på vilka yrken män och kvinnor INTE förväntas ha. Visst kunde du genast komma på ett par?

Min önskan är att jämställdhetsfrågan inte ens ska vara en särskild fråga, utan att man ska ha med sig sättet att tänka, väl integrerat i allt vi gör. Eller snarare, att vi ska skala bort de begränsande föreställningar vi har idag. Vi är såpass påverkade av våra roller, påstår jag, att vi ganska ofta skulle behöva reflektera över vad som styr våra beslut och handlingar. Jag vill att man ska kunna säga "feminism" och "jämställdhet" (hanterar dem som synonymer i denna text) utan att marginaliseras som rabiatochmilitantvänsterfeministflatasomhatarmänochvillinföramatriarkat.

Jag vill ha en sund och vuxen diskussion om vad som egentligen är problemen med nuvarande ordning, och vad man behöver göra för att åtgärda den. Jag vill ha slut på "Men du är sån där BORGARE och därför kan du inte hajja feminism...". Hur ska jämställdhetstänkandet någonsin få genomslag när man redan i startgroparna dissat halva Sverige och förklarat att de inte kan begripa det för att de inte är vänster? Vi alla har att vinna på ett jämställt samhälle. Varför inte låta alla vara med på vägen dit? Det är det jag är ute efter i F!. Jag stödjer till fullo strävan mot ett samhälle där kön, läggning och ras inte utgör grunder för någon form av särbehandling under uppväxten eller i arbetslivet. Men jag vill göra den strävan färg- och blocklös. Feminismen gör sig bäst när den inte längre behövs utan är integrerad i vårt dagliga liv som en naturlig del av vårt sätt att tänka. Vad vi kallar det, eller oss sjäva, är inte intressant, även om medierna gärna haussar upp att den och den och den inte vill kalla sig feminist. Det viktiga är att vi bidrar i samma riktning.

Gay-kuriosa

2010-08-17T08:38:00.005+02:00

Hittade lite intressanta länkar och bilder när jag surfade efter bilder till förra inlägget. Bilden till höger är för mig helt bisarr. Jag har, trots åratals engagemang i frågan, inte lyckats hitta kärnan till VARFÖR vissa människor så hett och innerligt bryr sig om vad andra gör i sängkammaren och med vem.

Här finns en sajt där man tvålar till anti-gay-argument med sansad och vettig ton. Bland annat konstaterar man att om homoäktenskap leder till legaliserad pedofili och tidelag, så borde införandet av kristna rutiner som bön leda till slaveri och häxbränning. Amen på den. Har heller aldrig förstått hur en sak automatiskt måste leda till en annan tämligen orelaterad... På sajten finns också en översikt över hur man förhåller sig till homoäktenskap i olika länder.

En annan blogg lyfter situationen i Afrika, med särskild referens till Uganda. Uganda är lite på tapeten med sina tämligen hårda lagar mot homosexualitet. Också intressant läsning. I Afrika är det inte det minsta kul att vara gay,och blir man påkommen går det snabbt över. T ex via stening...

Än en gång, varför i hela världen orkar folk bry sig? Det snackas om "The gay agenda", och "Homolobbyn", företrädesvis i de starkt religiösa leden. Men vad är det egentligen? Tycker bilden nedan sammanfattar agendan på ett bra sätt:

Ibland undrar jag dock om inte homofobin i sig självt är plågsam nog för att lite överseende fnissa åt de värsta dårarna. Tänk att inte kunna gå utanför dörren utan att frukta ett angrepp på de bakre regionerna från en överkåt homosexuell? Ja, sånt händer hela tiden, eller hur. Tänk att inte ens orka vårda sitt egna äktenskap och sina relationer, för att man är fullt upptagen med att oroa sig över att Kalle och Petter gift sig och hur deras äktenskap ska krossa ens egna... Har man inga problem får man skaffa sig, eller nåt. Men jag fattar fortfarande inte poängen.

Älskade och efterläntade barn på väg

2010-08-17T08:02:00.007+02:00

Läser med ett leende om det amerikanska paret Neil och David, som väntar tvillingar med en surrogatmamma. Tänker att dessa barn måste vara hett efterlängtade. Deras pappor har valt att gå emot strömmen redan genom att öppet vara ett par, och har nu ansträngt sig till den milda grad för att få barn att två telningar är på väg med lite hjälp. Sätter man dessa pappors hängivenhet inför att bli föräldrat mot alla kvinnor och par som "rekreationsknoppar", som använder barnalstande som "personlig utveckling", eller helt enkelt inte vet vad de annars skulle göra (japp, inte så ovanligt som man kunde önska...).

Det finns givetvis ett antal människor som inte är glada åt detta. Som anser att två BÖGAR inte kan vara lika bra föräldrar som en mamma och pappa. Jag håller inte med. Många gånger har jag hört att barn behöver manliga och kvinnliga förebilder. Jag anser inte att det måste finnas en man och en kvinna under samma tak. Inte heller att man måste ha tillgång till en individ med penis och en med mus för att bli en normalklok person. Exemplen på när det trots kärnfamiljskonstellation inte gick vägen är dessutom så många att man nästan istället borde börja avråda från kärnfamilj om fucked-up-rate vore måttet på familjeformens viabilitet.

Jag är alldeles övertygad om att barn som växer upp med föräldrar som älskar och respekterar varandra och barnet mår bra, oavsett om det är en, två, tre eller fyra personer som är föräldrar, och vad dessa personer har för läggning.

Så därför är jag glad för dessa småttingars skull. De kommer att födas in i en familj som behövt ta ställning, tänka till och planera. Som bestämt sig för att de vill ha barn så innerligt att det är värt mödan med att skaka fram en surrogatmamma. Respekt på den! Grattis, småttingar. Inte alla barn som föds är lika hett önskade och efterlängtade.

Aspirant på 2010 Darwin Awards?

2010-08-08T15:02:00.005+02:00

Vad ska man säga? En dog och en fördes till sjukhus med brännskador efter en tävling i den viktiga samhällsomvälvande grenen "bastubadning". Jag tror vi har en europeisk kandidat till årets Darwin Award. Alltså, priset som utdelas, postumt givetvis, till den som på det mest korkade, icke avsiktliga, sättet tagit livet av sig själv och således rensat genpoolen en aning.

Detta får fortgå för att..? Just det, kvinnor ja, inte så intressant...

2010-08-06T09:22:00.006+02:00

I många delar av världen är vi kvinnor fortfarande rättslösa. Och världen ser på, eller kanske snarare ser bort. Kvinnan på bilden giftes bort med en man som misshandlade henne illa dagligen. Efter ett flyktförsök skar han av henne näsa och öron.

Om ett oljefält hotas av galna statsmakter är USA och de andra världsproffstyckarna på plats så man knappt hinner vissla. Men när det kommer till att kvinnor misshandlas, säljs, lemlästas, bränns, fräts, skärs, mördas, våldtas... Vem är intresserad? Just det. Inte så många.

Action Aid är en organisation som kämpar för kvinnors rättigheter i länder där ingen annan bryr sig. De har fått kritik för att bara jobba med kvinnor. Resten av världen borde få kritik för att de behövs!

Den kambodjanska kvinnan Somaly Mam är en annan som kämpar för kvinnors rättigheter. Hennes egna historia hade nog knäckt de flesta. Att bli såld, och sedan misshandlad, torterad och våldtagen dagligen skulle sätta gemene man och kvinna ur spel. Somaly rymde, och byggde en stor organisation som värnar om kvinnors rättigheter, och ger kvinnor som flyr undan sexindustrin en trygg hamn.

Somaly är en sann hjälte! Hon har förändrat livet för många kvinnor, och tack vare henne är många kvinnor vid liv. Action Aid har bidragit till en bättre situation för många enskilda kvinnor. Men måste de behövas? Var finns de stora internationella krafterna som träder in och fördömer behandlingen av kvinnor när den blir sämre än hur någon skulle behandla sin hund? Eller grannens för den delen...

Jag vet inte var man skulle börja. Kan tobaks- och oljeindustrin ha en så stark lobby som de har borde det gå att påverka. Men vem börjar man bearbeta? Var? Känner mig förbannad, och så maktlös. Jag vaknar varje morgon bredvid en man som kramar om mig och respekterar mig, och säger att han tycker om mig för att jag är jag. Han försöker inte klippa ner mig i en liten låda av konventioner som ska passa hans ego. Jag fick gå i skola. Jag kommer att gå ut barbent i kort kjol idag, och sannolikt överleva detta. Jag har avvisat män och kvinnor i mina dagar. Ingen av dem har hällt syra på mig, eller försökt elda upp mig. Ingen har tvingat mig till sin säng för att "de har rätt". Jag har det rent ut sagt förjävligt bra. Och jag vill att min vardag ska vara det alla kvinnor i världen kan välja om de vill.

Nu får man gifta sig som bög eller flata i Kalifornien!

2010-08-05T08:45:00.002+02:00

Det är alltid glädjande när toleransen och vettet får segra. Nu får man som homosexuellt par gifta sig i Kalifornien. Egentligen är den stora frågan varför man INTE skulle få omfattas av samma trygghet i fråga om lagar, arv etc. som samkönad partner. Men det dröjde rätt länge också i Sverige innan man faktiskt rättade till de sista missförhållandena på det planet.

Hursomhelst, jag är glad över att läsa att Mr Terminators Kalifornien numera låter kärleken diktera vilka som ska gifta sig.

Tänk om politiker sökte sina jobb som alla andra

2010-07-09T15:08:00.002+02:00

När jag var på valbar med Maria Wetterstrand och Anders Flanking i Göteborg så raljerade Jan Bylund över att politiker var det enda jobb man sökte på noll-meriter inom sitt område. Nej, jag vet inte exakt vad jag ska göra. Nej, jag har ingen erfarenhet. Men jag är bättre än HAN/HON DÄR, för han/hon är DUM och vill dumma saker. Ungefär. Tänk att komma på en anställningsintervju och ha det som attityd. Jag är inte bra, egentligen vet jag inte vad jag kan eller ska göra, men någon annan är sämre, och tycker framförallt fel saker.

Hur vore det om politiker slutade fokusera så mycket på vad andra gör fel och talade om vad de själva gör rätt istället? Tänk vad roligt att få reda på vad vi kan få istället för vad de andra inte kan ge oss. Jag tycker debatten och diskursen inom politiken är beklaglig. Den idiotförklarar folk och hjälper knappast till att tala om varför man ska välja vissa alternativ. Jag ser fram emot att få ta del av vad politikerna faktiskt tänkt göra istället för att de pekar finger åt varandra och smädar varandra på löpande band. Det är som amerikanska rättegångar; man vill skjuta motståndaren i sank och inga knep är för tarvliga. Vad krävs för att vända pajkastningen till faktisk politik, där debatten handlar om politiska sakfrågor och inte klockor, väskor och annat ovidkommande? Eller som för 4 år sedan, om Anders Borgs hästsvans...

Min uppmaning till alla politiker är att tala om vad just DU vill göra för skillnad och HUR. Inte vad någon annan inte vill eller gör dåligt. Ska jag rösta på dig blir det för det DU gör, inte för det någon annan inte gör. Sug på den.

Man måste ju vara urblåst om man går på det här

2010-05-27T14:08:00.004+02:00

Fick nedanstående mail i min inkorg nyss, och höll på att fnissa på mig. På riktigt, går folk verkligen på att någon skulle vilja ge en främling hälften av drygt 20 miljoner dollar? Då kan man nog gott ha det... "Personal address" på yahoo och allt. Haha.

Greetings from hong kong
Hello, my name is Park Cheng from Hong Kong.
I have a business that I want to offer you.
This projects worth 22.5Million Dollars and
you will have a 50% share from the total amount.
I will give you the full details in my next e-mail
and what I need from you. So if you are interested
please contact me back at my personal address
parkcheng01@yahoo.com.hk
Mr. Park Cheng

Tarvligt påhopp på Madeleine

2010-05-27T13:25:00.002+02:00

Aftonbladets Åsa Linderborg ventilerar sin avundsjuka och missunnsamhet. Hon lyckas på få tarvliga rader ge uttryck för komplett avsaknad av empati för prinsessan Madeleine, och raljerar över divalater, när sessan ställt in sina uppdrag fram till kronprinsessans bröllop. "Författningsskyddade divalater" kallar Linderborg Madeleines frånvaro. Och hon ondgör sig över att Madeleine inte behöver ringa Försäkringskassan när hon ställer in uppdrag.

Jag för min del är glad för Madeleines skull. Glad för att hon har möjlighet att unna sig lite andrum när det stormar som värst i hennes liv. Skulle tro att Linderborg också skulle vilja ha möjligheten. Det handlar inte om divalater, utan att kunna vara människa och må dåligt ibland. Det är inte heller Madeleine som bestämt att hon inte behöver ringa Försäkringskassan när hon inte kan genomföra uppdragen. Åsa Linderborg skulle kanske fundera på hur ledsen hon själv (inte) hade varit om hon hade kunnat skapa lite fritt utrymme omkring sig vid behov.

Jenny Alexandersson på Aftonbladet konstaterar i alla fall att det nog inte är för vilken skitsak som helst som kungahuset låter prinsessan ställa in sina uppdrag. Skönt att någon förstår att även kungliga är människor. Oavsett vad man tycker om monarki, eller om vårt kungahus, så är de också människor av kött och blod, och med känslor och ibland stormar det mer än vad man kan hantera. Det är så, för oss alla. Jag har egentligen inte tänkt igenom det här med monarki eller inte, och vad som är bäst för Sverige på det planet. Men hursomhelst så är de också människor. Först och främst.

Vilks vill ha däng?

2010-05-12T00:07:00.003+02:00

Vilks må ha all rätt i världen att uttrycka sina åsikter och skapa sin konst. Men någonstans finns en gräns för vad som är vettigt, och vad man bör göra. Nu har han avbildat nakna homosexuella iförda Muhammed-masker. Någonstans måste den killen hysa en överdos dödslängtan. Man kan vara provokativ konstnär utan att gå över alla gränser och bevisa att provokationen får gå före all konstnärlighet och framförallt god smak. Jag förstår inte varför man måste ställa saker på sin spets och sedan pusha lite till. Vid det här laget tycker jag Vilks har passerat konst, och hänger sig åt onödig provokation. Varför måste han ge sig på profeten Muhammed, igen och igen? Nog för att det är sunt att kunna ta sin religion med viss distans, men när provokationen är avsiktlig och upprepas igen och igen och igen, till vad som syns noll nytta, så börjar jag undra om han försöker bli konstmartyr eller något annat lika patetiskt. Ge upp, Vilks. Vi vet redan att du saknar gränser och smak. Vi vet vem du är. Låt nu profeten vara ett tag.

Kommentar 27/5: Har sedan inlägget skrevs kontaterat att 1) Vilks använde någon annans material, fortfarande med samma luddiga uppsåt, och 2) att kritisera Vilks likställs av många med att man är emot yttrandefrihet. Måste man älska vartenda pucko som öppnar truten bara för att man tycker att de ska ha rätt att göra det?

Bokbål på schemat för Vetlandapredikant

2010-05-07T10:20:00.004+02:00

Nu har några, som uppenbarligen inte hör hemma i informationssamhället, kommit fram till att Jonas Gardell hädar i sina böcker, och vill bränna dem. Holger Nilsson och Bengt Isaksson från Vetlanda är upprörda över Gardells böcker och Nilsson har uppmanat Vetlandas invånare att bränna böckerna. Jaaa, köp dem, och bränn dem. Jonas blir lite rikare, lilla gruppen för invärtes beundran i Vetlanda jublar. För resten av världen passerar detta med en lite suck.

Sorgepeng???

2010-04-30T09:40:00.003+02:00

Aftonbladet har en artikel om föräldrar som anses kunna jobba mitt i svåraste sorgen efter en död son. Nu säger Husmark Pehrsson att man kanske ska införa en "sorgepeng". Diagnos: Sorg, alltså.

Jag tycker hela diagnoshysterin skjuter bredvid, och oftast stolpe ut. Hur vore det att beskriva funktion istället? Inte alla med fibromyalgi, cancer, benbrott eller som är gravida mår likadant. Att man gett FK riktlinjer som utgår från att så är fallet är ju helt rubbat.

Så strunt samma om det rör sig om döda anhöriga, tumörer, reumatisk sjukdom, eller något annat. Det är inte diagnosen som avgör hur väl man fungerar. Den som satte ihop regelverket för FK har i alla fall gruvligt missat just den biten. Vilket är mer än "lite pinsamt"...

Tvångssterilisering

2010-04-23T19:06:00.003+02:00

Sverige har fått sällskap. I Kina tvingas nu grupper som anses vara särskilt benägna att bryta mot familjeplaneringslagarna till sterilisering. Det rör sig om femsiffrigt antal människor, som ska utsättas för att få sina reproduktionsorgan kasserade. Vem minns att det inte alltför länge sedan pågick liknande aktiviteter i vårt älskade Sverige? Kvinnor som levde lösaktigt (enligt vem?), förståndshandikappade och andra element plockades bort från chansen att föra sina gener vidare. Tack och lov finns Amnesty, som protesterar mot kinesernas galenskap. Vem protesterade för svenskarna då det begav sig?

Fängelse för ihjälplågade kaniner

2010-04-23T18:57:00.004+02:00

Till min enorma glädje ser jag att det blev fängelse för idioterna som plågade ihjäl kaniner. Har aldrig varit någon ivrig påhejare av PETAs metoder egentligen, men nu skulle jag gärna se att någon som sympatiserar med deras metoder finns på fängelset i fråga.

Gossarna i fråga skyller på att de skulle träna upp hunden som hetsades att attackera en av kaninerna. Träningen avsåg skydd mot eventuella attacker medelst kaninliknande brandbomber? För vad för slags träning skulle annars kräva att man luntar upp ett levande djur? Nä fy fan, säger jag. Hoppas de glömmer att låsa upp när månaderna som pojkarna ska sitta är förbi.

Jag är väldigt glad att det blev fängelse för detta fullblodsvidriga dåd. Inte ens en liten kanin är så obetydlig att man får göra vad som helst med den. YAY!

Glädje och sorg över straffet för det omtalade mordförsöket

2010-04-07T14:47:00.005+02:00

Killen som tvingade med sin flickvän ut på en åker och misshandlade henne så illa att hon fick permanenta skador har fått sin dom: 12 års fängelse. Jag är både glad och ledsen för domen. Glad för att en så våldsam och respektlös person är borta från gatorna. Och ledsen för att en så ung person är så trasig att han saknar impulskontroll och tycker att han har rätt att göra andra illa om de misshagar honom. Jag säger ingenting mot domen, den är klockren och 12 år i buren kan faktiskt inte ens börja bli en soning för det hans offer utsatts för, och kommer att få leva med. Men detta får mig att tänka på vad det är som driver en person att skada någon så illa. Kontrollbehov, eller för stort ego kombinerat med noll självkänsla? Eller alltihop? Han har visst en historik av att misshandla flickvänner, vilket tyder på att något i det interpersonella samspelet inte fungerar ua.

Killen har konstaterats frisk, i rättslig bemärkelse bäst att tillägga. Det är verkligen som en skribent i SvD nyligen skrev; det är inte de sjuka utan de "normala" som vi bör oroa oss för. Det är de som begår de flesta brotten. Men här ser vi tydligt att avsaknad av psykisk sjukdom inte gör någon till en lämplig samhällsmedborgare. Frågan är hur vi ska skapa den effekten? Alltså fungerande samhällsmedborgare. Det är knappast så att han lär sig respektera andra och får goda förebilder i fängelset heller. I bästa fall förstör man honom bara lite till på kåken. Men han kommer att ha en låååååång väg tillbaka. Antagligen lika hoppfull som den är för kvinnan han misshandlade. Det här fallet påminner mig om att det sällan finns några vinnare i en sådan här historia. Trots att jag tycker att avskum ska plockas från gatorna, så är jag skeptisk till fängelsekonceptet. Vet inte riktigt hur man skulle göra så att de som åkte in verkligen kom ut som bättre medborgare och människor. Idag verkar fängelset för många tjäna som en inskolning till tyngre kriminalitet, och som en markering av att man inte hör ihop med övriga samhället.

Två förlorade själar är resultatet av detta. Offret och förövaren. Trots att jag förespråkar hårda och långa straff för den som ger sig på andra, så känns det ändå inte riktigt bra. Ibland hade det varit lättare för mig att bibehålla en medeltida syn på brott och straff, men jag har väl ett stråk av filantrop i mig, eftersom jag ändå vill att straffet ska göra något vettigt av den man skickar in bakom murarna. Även om jag kan känna att man i hopplösa fall borde svetsa igen dörren. Hur ser vi till att den här inte blir ännu ett hopplöst fall?

Svårhanterad bokstavsdiagnos: IQ

2010-04-03T03:28:00.007+02:00

I december förra året skrev jag om hur det varit att vara ett s.k. "särbegåvat barn" i den vanliga skolan. Kortfattat: tråkigt, oinspirerande och nedslående. Sedan det inlägget har jag kommit att prata med flera andra, som delar mina upplevelser. Himlandet med ögonen, suckandet när man ställde följdfrågor och inte nöjde sig med "Det ÄR så." som svar... Fler än jag har upplevt detta från sina lärare.

Det som också hänt sedan det inlägget är jag fått ett papper där det bekräftas att min bokstavsdiagnos är IQ. Enligt testet får jag nu bli medlem i Mensa. Jag vet att det är ungefär lika intressant egentligen som att någon tar 100 kg i bänkpress, eller springer milen på under 30 minuter, eller spelar fiol som en gudinna. Men det betyder något för mig. Det betyder att jag inte misstog mig, jag var lite rappare helt enkelt. Inte bara en arrogant kverulant som gjorde livet surt för lärarna genom att aldrig nöja mig med vad de än hade att komma med.

Att ha sett dokumentärer om hur skolan inte kan hantera smarta barn, och hur de som idag är vuxna upplevt sin skolgång stärker mig enormt. Det är skönt att veta att det inte bara var jag som kände mig helt vilse och fel i skolan, trots uppenbar lätthet att lära. Vem hade trott att det var PÅ GRUND AV den lättheten som man fick problem i skolan?

Man kan hantera ADHD, och andra bokstavsdiagnoser i skolorna. Man vet att de behöver extra stöd och lite mer förståelse. Men bokstavskombinationen IQ är läskig på riktigt för många. En mamma säger i en dokumentär att hon önskade att sonen fått en annan diagnos än smart, för då hade hon i alla fall vetat vad hon skulle göra. Att barnet är ultrabegåvat upplevs som ett stort problem. Av mamman, och av skolan, liksom av barnets övriga omgivning.

Mensa arbetar med att informera om hur man ska göra när man har särbegåvade barn. På hemsidan listas kännetecknen för riktigt smarta barn. Många av de tydligaste tecknen tror jag ofta förväxlas med andra typer av problem. Och även med diagnosen klarlagd så vet inte människor vad de ska ta sig till med en skarp hjärna i sin närhet. De är skrämda och kanske lite hotade av att ha ett så smart barn framför sig. Det är ett hot mot många vuxnas ego och stolthet att bli ifrågasatt och skärskådad av ett barn. Då uteblir stödet och det urartar i maktkamper istället.

Jag har som sagt haft turen att ha en stöttande mor, som själv har en IQ att avundas. Hon har sett till att åtminstone delar av mig hela tiden fått något att bita i. Och så träffade jag ju i september förra året Jenny. Hon är vice ordförande i Mensa Sverige, och det var hon som uppmuntrade mig att göra testet. Två intelligenta kvinnor som gjort stor skillnad i mitt liv. Är så tacksam för att de finns, och för att de funnits där för mig. Jag hoppas kunna bidra till att göra skillnad för någon annan och att bidra till att avdemonisera intelligens. Det är ingen sjukdom, även om det ofta känts så med tanke på reaktionerna man mött. Som sagt, vissa tar massor i bänkpressen. Andra är grymma på matte. Någon hanterar språket vackrare än de flesta. Alla har sin grej. Men ingen blir rädd för en duktig fotbollsspelare, så som man ryggar för ett skarpt intellekt. Varför?

Brittisk biskop om kondomer och sex

2010-04-02T13:07:00.005+02:00

Skrattade så jag nästan trillade av stolen över artikeln i DN om en brittisk biskop och hans "förståelse" för kondomer. Han kan "kortsiktigt förstå att redskap som skyddar kvinnor är tilltalande". Ojojoj, det är faktiskt rätt stora ord ut munnen på en katolsk biskop, det måste jag faktiskt ge honom.

Men sen kommer det roligaste av allt, som visar att katolska kyrkan missat ett par sekler i utvecklingen:

"Om vi inte har en vision om skönheten i sexualiteten och öppenheten i sexualiteten inför ett av dess grundläggande ändamål, som är skapandet av nytt liv, löper vi risken att reducera den till underhållning, tidsfördriv eller bara ett nöje."

News-flash: Vi är redan där. Vi har egentligen alltid varit där. Våra kroppar kan känna lust både när vi är fruktbara och när vi inte är det. Nu finns det dessutom sätt att slippa bli med barn varje gång man har sex, för det vore ju fasligt opraktiskt. Min metod är nog i och för sig säkrast; dejta inte män, men för heterokvinnorna finns kondomer, p-piller och annat jox att ta till. Tack och lov. Biskopen och övriga katoliker, välkomna till 2000-talet.

Och till sist den roligaste kondomreklamen jag sett, någonsin. Kan man få den översatt så vi kan skicka den till påven och hans vänner?

Rapelay, och smutsiga män

2010-04-02T12:21:00.005+02:00

Malin Wollin har skrivit en bra krönika, igen. Den här gången handlar det om ett spel, Rapelay, som finns att ladda ner från nätet, som går ut på att du våldtar flickor/kvinnor. Du kan till och med välja att göra ditt offer med barn. Fantastiskt att det finns ett spel som sänker trösklarna till dessa illdåd. Vad för sjuk hjärna har fantiserat ihop idén? Och vilka är de missanpassade tomtarna som spelar det? Hur rubbad är man inte om man sitter hemma med sin dator och låtsas våldta tjejer, kväll efter kväll. Följa efter dem i T-banan, och slita upp hennes kjol och ta henne mot hennes vilja. Känns som ett bra alternativ till alla tv-såpor, eller? Så sjukt att man kräks.

Jag började fundera lite kring vad det är som driver en man till att spela ett sådant spel, eller till att genomföra en våldtäkt i verkligheten. Det verkar handla om makt, och att förminska sitt offer, kränka och förnedra henne. Att göra henne smutsig och förtappad. Måste då inte mannen och hans älskade lem vara de riktigt smutsiga och äckliga delarna av det hela? Mannen måste vara en enorm smittohärd av dåliga saker, för att kunna överföra så mycket skit till kvinnan han våldtar. Om det värsta som kan hända en kvinna är att en man tar henne mot hennes vilja, om hon aldrig kan bli så smutsig som av det, då måste det vara mannen som bär skiten och smittar. För det kan knappast uppstå spontant som via ett mini-big-bang i ögonblicket han ger sig på henne. Nej, han försöker överföra en massa negativt till henne. Och det kommer från honom själv. Hon blir hans kanalisering av det äckliga i honom, och han projicerar med hela samhällets hjälp allt på henne. Så fiffigt, så utomordentligt käckt, för honom... En existensiell slasktratt som han tömmer all sin egna skit i. Ja, HANS skit. Hon blir inte smutsig av egen kraft, det är HAN som solkar ner.

Vad är det för fel på folk?

2010-03-24T10:28:00.004+01:00

Läser idag med stigande vrede om en tjej som blivit våldtagen på skoltoaletten. Hon är en av de lyckliga i och för sig som faktiskt fått se den skyldige dömas i rätten. Men det var också allt. För tro inte att det är HAN som drabbats hårdast efteråt. Hon har fått stå ut med hot och trakasserier, och att människor aktivt och öppet tar våldtäktsmannens parti mot henne.

Detta påminner om scenariot som beskrivs i Stina Jeffners avhandling "Liksom våldtäkt, typ", där en ung tjej blir våldtagen på en fest, och killarna får allt stöd socialt och hon blir kallad för det ena och det andra. Och tjejen som våldtogs av två killar, som av rätten ansågs "för fina och fräscha och snygga för att behöva våldta", så man friade killarna. Man noterar till och med att man tror på att hon har sagt ifrån, men att man inte anser att killarna behöver ha förstått hennes protester. *!!!!!!!!!!!!!!!!!!*

Vad är det för fel på folk? På riktigt. Hur kan man ge sig på den som redan ligger ner? Vad får man ut av att smäda den som redan har ett så stort sår i sin själ? Varför vill man strö ytterligare salt i blödande sår och gnugga in? Givetvis vill man inte tro att ens vän, pojkvän, bror, son eller polare kan göra något så vidrigt som att våldta någon. Men det är ALLTID någons "något" som gör det. Det är kompisen. Släktingen. Mannen. Pojkvännen. Barndomsvännen. Kusinen. ALLTID.

Ikväll visar Uppdrag Granskning historien om tjejen som jag nämnde först, som våldtogs i skolan och som nu fått flytta på grund av trakasserier. Förövaren? Hyllas och bor kvar. Är det rätt? Hur kan folk omkring leva med sig själva? Hur kan man vända någon ryggen så brutalt istället för att stötta henne i det som redan innan sveket från omgivningen var den största prövningen i hennes liv? Programmet refereras till under titeln "Den andra våldtäkten". Det är det det är att svika den som behöver stöttning efter ett övergrepp. Om det finns något som heter karma, så vet jag ett gäng vars karma snart kommer att hoppa upp och bita dem i arslet, så hårt. Kan alltid hoppas det i alla fall. Vad hände med "stötta de utsatta" och "agera på det som känns rätt"? Just det... Det var ju polaren, kusinen, kompisens pojkvän, och han är ju en "bra pojke som inte 'behöver' våldta...". Och det är de ju allihop.

Personlighetstester är kul

2010-03-18T14:36:00.001+01:00

Katolikerna i blåsväder igen

2010-03-18T09:10:00.003+01:00

Den här gången är det en dansk biskop som sagt att han känt till flera fall av övergrepp på barn inom kyrkan, men som han inte anmält. Han tycker inte man ska behöva göra det. Vare sig utreda gamla brott eller anmäla nya ligger inom hans intressesfär. Jag hoppas att han förstår att han framställer sig själv som en mossig pedofil som försvarar sina jaktmarker med detta uttalande. Katolska kyrkan håller på att utplåna sin existensrätt i mina ögon med alla dessa skandaler där barn utnyttjats av vuxna, och där församlingarna och de högre instanserna lagt locket på. Pedofilerna förstör livet för barnen, oavsett om de är "Guds män" eller inte. Är inte det något som man intresserar sig det minsta för inom katolska kyrkan? Eller har de en egen tolkning av celibat? "Inget sex med personer över 15år"? Någonstans borde kraftiga protester från Vatikanen dyka upp inför uttalanden som detta. Men det är tyst. Väldigt tyst. Det stör skiten ur mig att en kyrka med så många medlemmar inte tar avstånd från pedofilin i de egna leden. Nej, alla katoliker är givetvis inte pedofiler. Men de flesta grupper har i alla fall vett nog att inte hålla dem om ryggen.

Censur har ingen plats i en demokrati

2010-03-18T08:39:00.012+01:00

Det pratas mycket om hur man ska särbehandla Sverigedemokraterna och sabotera deras kampanjande i år, igen. Vill minnas att man vägrat dela ut deras utskick på vissa håll vid tidigare valrörelser, och i år är den stora affären kring huruvida SD ska få komma till skolorna och presentera sin politik. På vissa håll har man sagt nej till alla politiska partier för att slippa få in SD, och det är visst mer det, än det faktum att man försöker censurera politiska kampanjer, som oroar vår statsminister (hans ställningstagande oroar mig...). Hans oro över att inte de etablerade partierna ska få synas på skolorna är befängd. Jag är orolig för att inte alla partier som vill ska få synas. Att sitta i riksdagen idag ska inte ge propagandaföreträde. Aftonbladet lyfter fram aspekten av att det är viktigt att laddade åsikter kommer fram och diskuteras under ledning av en utbildad lärare. Det tycker jag är en god tanke.

Jag kan över huvud taget inte förstå frågan. Vi lever i en demokrati. Det finns inte utrymme att börja åsiktscensurera om man vill kalla sig ett demokratiskt land. Skulle nu så många av svenskarna hysa dessa, låt gå j-ligt obehagliga åsikter som SD står för, så får vi leva med det. Då har vi SD i kommunpolitik, regioner och riksdag. Jag hoppas bara att ett så uttalat antifeministiskt och rasistiskt parti aldrig får fotfäste. Vi talar faktiskt om ett parti som vill begränsa kvinnors aborträtt. Man motsätter sig att homosexuella ska få betraktas som "normala", eller gifta sig.

Det är inte upp till moralister, utan väljarna. Hur mycket det än bär emot. Extrema vänstergrupper med minst lika totalitär syn på världen och minst lika obehaglig agenda finns det också gott om. Men vänsterfalangen är på något sätt okejad i alla lägen i Sverige. Även de som går runt med massmördaren Che Guevara på sin tröja, eller romantiserar Sovjetrepubliken, eller Mao Tse Tung. Minst lika obehagliga killar som Hitler på sin tid, men testa skillnaden i att gå ut med Adolf på tröjan, elller Che. Nu senast briljerar kommuniststaten Nord-Korea med att ha avrättat en ekonom för "misslyckad valutareform" (även på SvD .se). Ändå tillåter man extrema vänstergrupper vara mer ifred, medan de flesta tycks resa ragg inför SD och deras gelikar.

Vad jag vill komma till är att om extremhögern (hur nationalsocialister nu hamnat "till höger" vet jag inte) måste få komma till tals, de måste få sprida sin propaganda, och de måste tillåtas vara med i debatter och dela ut sitt material, annars är vi ute på hal is. Vem ska i slutändan få bestämma vem som får säga vad, och i vilket sammanhang? Vems censur ska gälla? Hur obehagliga jag än tycker högerextrema och vänsterextrema grupper är, så har vi inte råd att tysta dem med gott samvete och sen lalla om demokrati. Det går helt enkelt inte ihop. Något slags "kollektivt samvete" som säger att SD är ett otrevligt parti som hyser osunda värderingar är inget argument mot att gå emot yttrandefriheten, eller vår frihet och rätt att välja det parti vi anser representerar oss i valet. Det öppnar för obehagliga möjligheter, som att få en SD-ledd regering om det vill sig illa. Men vi måste ta den risken. Vi kan bara arbeta för och hoppas att andra alternativ står ut som mer attraktiva för väljarkåren. Vi behöver absolut inte en obehaglig grupp som lockar individer på martyrromantiken, och det är precis det som händer nu. "Ingen vill ha oss, de försöker tysta oss...". Bättre klister för en grupp som redan marginaliserat sig själv finns inte än att omvärlden angriper dess existensrätt. Exponera ihjäl skiten istället. Tala med dem. Tala om dem. Låt dem ventilera sin störda politik, och låt folk få se vad de går för. Så vi alla vet och förhoppningsvis kan hålla oss borta. Och för att minska martyrpoängen. Närmare 5 % i opinionsundersökningarna talar ett tydligt språk. Vi har inte råd att försöka tiga ihjäl dem. Demokratin har inte råd med att tiga ihjäl något alls.

Får det lov att vara en villig asiatiska istället för en frigid svenska?

2010-03-16T15:10:00.005+01:00

Det har skrivits en del igen i år om svenska män som åker till Asien, och träffar sina blivande fruar där. Många är de fördomar och myter som florerar kring denna typ av unioner. Postorderfruar, fem-i-pedofiler, och lite andra skojsiga tillmälen har hörts i diskussionen. Få verkar förstå att många av dessa relationer faktiskt handlar om passion och kärlek. Tyvärr inte alls alla... Det mest bisarra utspelet kom förra året från Norge, som stöd för fenomenet med att nordiska män hämtar fruar från öst. Hanne Nabintu Herland uttalade att kvinnorna i Sverige och Norge fick skylla sig själv, och att det var självklart att män ville ha asiatiskorna istället, för de gillar sex och kan laga mat. Andra kulturer har mindre krav på mannen, och man är bättre på att lära upp kvinnorna att tillfredsställa män sexuellt. Hon tycker kraven på män är för höga, och att feminismen gått för långt. När jag såg bilden på Hanne så kom jag förresten osökt att tänka på Anna Anka... De delar till och med mission; att få kvinnor att tillfredsställa sina män.

Jag undrar om inte "gillar sex" är en fin omskrivning för "ställer upp". Eller möjligtvis "vet inget annat än att det är hennes förväntade roll att knulla på kommando". Kvinnor behöver inte läras upp till att bemöta mannens behov i sängen. Många män däremot har en lång väg att gå till att över huvud taget intressera sig för kvinnan de ligger med, hennes behov och önskningar. Många kvinnor jag känner tycker inte om sex med män eftersom det ofta handlar om hans behov och önskningar, som han är mycket bra på att kommunicera helt själv. Men han är oförmögen till och ointresserad av att respektera hennes behov, särskilt om de inte till 100% matchar hans. Jag skulle kunna satsa egendom och kroppsdelar på att de kvinnor, vars män intresserar sig för deras behov och vill ha ömsesidighet i den sexuella relationer, är mycket intresserade av sex. Är det bra, så vill man ju ha mer. Enkelt. En helt ny tanke för vissa män. Nej, tjat, påtryckningar och våld är inte sättet att få henne att VILJA mer. Sorry, boys.

Givetvis vinner kvinnor som Hanne hjärtan hos män som inte klarar av jämställda och starka kvinnor som ställer krav. Aftonbladet har listat en del av kommentarerna som kommit in i samband med diskussionerna om Hannes uttalande, och där fanns ett antal gobitar. Läs och begrunda:

– Svenska kvinnor är bortskämda, dom blir aldrig nöjda.

– Jag förstår att en sån här artikel får svenska, bortskämda, högfärdiga och fisförnäma kvinnor att sätta hela middagen i vrångstrupen. Rätt åt er!

– Ni svenska kvinnor kan bli lesbiska och sitta och baktala och snacka skit om varandra medan vi har det mysigt och trevligt med riktiga kvinnor istället!

Ja, de får gärna ha sitt mys ifred. Jag vill verkligen inte vara en del av det. Jag misstänker att detta är män som inte klarat av att leva jämställt, och som inte kan hantera en kvinna som lärt sig säga "Jag vill..." och "Jag vill inte..." och stå på sig. Man konstaterar också detta i artikeln på Aftonbladet.se, och skriver att män som inga problem har med starka kvinnor är tysta i dessa debatter, medan män med problemen hörs och passar på ännu mer nu när man bekvämt kan gömma sig bakom ett nick online. Citaten ovan kommer med största sannolikhet från män som hukar inför feminismen och feministen, och som sen går hem och öser galla över henne på nätet, för att han vet att hennes krav överstiger hans kapacitet. Surt, sa räven... Vore inte en kurs i personlig utveckling och självbildsboost billigare än en vecka eller en månad i Thailand? Men vänta, just det, det var ju KVINNORNA det var fel på. Inte männen... Darn.

RUT, ideologi och räknesvårigheter

2010-03-16T13:55:00.005+01:00

Debatten kring RUT-avdraget har inte varit så lätt att ta ställning i alltid, eftersom det presenteras siffror till höger och vänster som säger än det ena och än det andra. Jag har till sist i alla fall bestämt mig för att det är bra med RUT. Roland Spånt, som skrev en osande artikel om avdraget på SvD.se har fått mycket kritik för att vränga siffror. Ulf Lindberg på Almega bemöter Roland Spånts uträkning med att kalla honom politiker förklädd till ekonom. Onekligen verkar det så när man läser genomgången av varför Spånts uträkningar inte håller.

Debatten har präglats av två saker; siffror som förvanskats och missbrukats, och en ideologisk agenda som jag tycker har saknat koppling till effekterna. Det finns många inom socialdemokratin, och inom vänstern, vars främsta argument mot RUT är att de hemska höginkomsttagarna är de som köper tjänsterna. Expressen har till och med en artikel om hur många procent av de olika ekonomiska skikten som nyttjar avdraget. Relevans?

Rent logiskt så borde det förhålla sig just så att den som har lite över i månaden är den som kan köpa dessa tjänster. Inget konstigt i det. Som att vissa kan toppa håret hos frisör varannan vecka, medan andra får unna sig en genomklippning två gånger per år. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Vad för slags "rättvisa" vill man egentligen ha när man protesterar mot detta? Givetvis bör alla klara sin vardag och ha mat på bordet osv. Att vissa lever under existensminimum är hårresande och ska givetvis inte förekomma. Men att alla skulle ha samma inkomst är en utopi.

Hursomhelst så har jag extremt svårt att förstå varför det spelar roll hur mycket den som köper tjänsterna tjänar själva. Är inte huvudsaken att de kan betala för det de köper, och att den som säljer tjänsterna har ett arbete? "Förtryck av kvinnor och förnedrande arbete." har man också hört. Inom hemtjänst och som personlig assistent utförs också städning. Ofta för pisslön och under vidriga arbetsmiljömässiga förhållanden. Men där är det offentliga sektorn som anställer, och då är det plötsligt mer okej? I den branschen är det också övervägande kvinnor. Det enda som skiljer är vem som sköter anställningen och utbetalningen.

Man kan tycka vad man vill om Maggie Thatcher, men hon har sagt några kloka ord om varifrån alla jobb som behövs ska komma. Hon konstaterar att pengar till ytterligare jobb kommer från att människor och företag tjänar dem och har råd att anställa. Någon måste alltså tillåtas ha lite mer, för att man över huvud taget ska kunna anställa någon annan. Offentliga sektorn bärs upp av pengar som kommer från de som tjänar in dem från början, via skatter. Vissa funktioner behöver givetvis finnas och finansieras via gemensam kassa. Men att romantisera bilden av offentliga sektorn, och att stämpla "privat=ont" och "offentligt=gott" och sen gå med den schablonbilden främst i alla diskussioner blir helt snett. Det måste vara tillåtet att jobba sig upp och lyckas. Ett framgångsrikt företag kan nyanställa. En högavlönad individ kan anlita och köpa tjänster. Om ingen gör det, om alla köper att offentlig sektor ska både försörja och anställa oss allihop, så inser vi plötsligt att de som förser statskassan och de offentliga finanserna med pengar blir väldigt få. Jag tror på att stimulera företagande och att göra det smidigt och enkelt att driva företag. Ja, också för egenföretagare. När vi lyckas, då rullar kosingen in till statskassan. Jobbar jag för offentlig sektor, så kommer min lön från skatteintäkterna. En del går tillbaka, ja, men det som betalas ut måste betalas in av någon som inte verkar inom offentlig sektor. Så företagande och folk som kan betala behövs. Alltid. Det skapar inget "pigsamhälle". Vi har för mycket valfrihet och information idag för att det ska ske. Det skapar ett dynamiskt samhälle där fler har jobb.

Den här debatten har påmint mig lite om "Skattemiddag för 10", som cirkulerade för ett tag sedan. Den handlar om att bli blind för den egna nyttan i skuggan av att någon annan kan håva in lite mer. Inte klockrent right on, men den är ganska rolig.

Våldtagen= Bestulen?

2010-03-12T18:10:00.005+01:00

Läste för ett tag sedan Kielos bok "Våldtäkt och romantik", där hon lyfter fram olika sätt att se på våldtäkt. Bland annat diskuteras det kring att kvinnor anses bli av med något vid en våldtäkt. Det går alltså att ta något från henne för all framtid när man tvingar sig på henne. Oskulden vore enligt vissa kulturer det värsta. Men även i moderna Sverige anses en våldtagen kvinna besudlad på något sätt.

Idag kan vi läsa om fotbollsspelaren Bapupa, som nu dömts till 2 års fängelse för våldtäkt på en 18-åring. Marrias J Larsson, som skrivit artikeln, har säkert helt rätt i att det kommer att ta den våldtagna tjejen mer än två år att komma över händelsen. Men varför är det så? Varför är det sexuella våldet så starkt medel att krossa en annan människa? Jag är ganska övertygad om att ifall synen på kvinnans sexualitet var en annan, så skulle våldtäkter inte vara lika intressanta som maktmedel, och det skulle inte bli en lika stor affär av det. Kränkning, JA!!! Alltid. I allra högsta grad. Men vi kvinnor VET att samhället stämplar oss med en stor fet blaffa över hela vår uppenbarelse; VÅLDTAGEN!!!, om vi blir utsatta. Och den stämpeln väcker känslor, allt från medlidande till misstro och förakt.

Jag skulle önska att kvinnans sexualitet inte var så skamladdad att det behövde vara så stor affär så länge att ha blivit utsatt för sexualiserat våld. En utsatt kvinna ska inte behöva känna skam eller att hon dragit vanära över sig själv när hon blivit våldtagen. Jag önskar att varje utsatt kvinna kunde ställa sig upp och peka finger åt den som gjorde det och högt och tydligt offentliggöra vad han gjort, utan att bli föraktad, klappad på huvudet eller statussänkt. Den dagen då en kvinna inte skäms över att säga att hon blivit våldtagen, i alla fall inte mer än en man skäms över att ha fått en snyting på krogen, då har vi kvinnor vunnit vår sexualitet tillbaka till oss själva också i samhällets ögon. Vi blir faktiskt inte av med något alls i det ögonblicket. Vi blir utsatta för våld. När det är över är det över. Vi läker våra sår och restaurerar våra kränkta gränser. Men det går mycket lättare och snabbare utan stämplar av skam och skuld och förakt. Eller vad tror du?

Göran Hägglunds tunga i blåsväder

2010-03-10T15:00:00.004+01:00

Det är faktiskt riktigt komiskt att Monica Green blivit så upprörd över Göran Hägglunds tunga, som hon uppenbarligen skymtat under en debatt, att hon bloggar om det och i bästaste småskolefröken-anda kräver rättning i ledet. Hon har i väldigt många ord förklarat händelsen för en reporter, och ljudklippet finns på Aftonbladets hemsida. Förvirrat är bara förnamnet. Sen vet jag inte om Hägglund faktiskt räckte ut tungan eller ej. Det känns irrelevant när man lyssnar på förklaringen. Vad hände med fokus på de viktiga frågorna? Vem vinner valet på att debattera Hägglunds kroppsdelar? Att räcka ut tungan kanske inte vore det mest vuxna, men med tanke på fejkade rapporter, påhittade siffror, valfusk och lite annat så känns det som ett piss i Kattegatt.

Staffan Dopping konstaterar i kölvattnet efter denna händelse att medial begåvning blir en viktig faktor när man väljer företrädare för partierna. No shit? Knappast något nytt, men denna lilla episod sätter fingret på saken.

Prostitutionshärva drabbar Vatikanen

2010-03-05T10:43:00.005+01:00

Katolska kyrkan har haft sin beskärda del av problem med präster som inte kunnat hålla sig utan gett sig på barn. Kyrkan har av några ilskna kritiker kallats världens största pedofilnätverk. Nu skulle jag nog inte gå riktigt så långt, men det känns som att den där kyskheten man lovar mest handlar om att man lovar att framstå som kysk utåt. Vad man gör bakom kulisserna handlar om att inte åka fast. Nu har en härva av prostitution med homosexuella män uppdagats i Vatikanstaten. En körmedlem sedan 19 år har fått gå, och ännu en gång står Påven med en personalproblematik av stora mått. Det spelar liten roll att körmedlemmen fått lämna sin position. Skadan är skedd. Min bild av Vatikanen är verkligen "skenhelighetens högborg". Den blev inte bättre nu.

Påven behöver en vettig HR-avdelning tror jag. Rekryteringen till hans led har ju inte vaskat fram gräddan verkar det som med tanke på mängden skandaler som drabbat Katolska kyrkan. HR behövs, och nu möjligtvis en vass PR-avdelning som kan lindra skadeverkningarna av när skiten läcker ut.

Moderat dresscode räddar inte imagen

2010-03-05T09:50:00.005+01:00

Tur man är med i ett parti där man får klä sig som man vill. Nu har (m) kommit på att deras representanter ska klä sig "folkligt" och tänka på bakgrunder och gärna svartvitt vid fotografering. Jag är ledsen att säga detta, nej förresten, det är jag inte alls, men (m) behöver mer än en sjysst folklig dresscode för att uppfattas som folkliga. Sjukförsäkringarna och jobbsiffermyglet glöms inte bort på grund av att Fredrik R inte har slips på sig längre.

Särskilt efter Axén (bild till höger) och Riviéres (bild till vänster) framfart så känns det som att min stundtals sargade människosyn blir till en ullig och gullig, nästan Disney-liknande variant. Och (m) framstår som världsfrånvända och cyniska, helt utan empati. Så behåll slipsen, pärlorna och de dyra kavajerna, och fortsätt uttalandena om att de som har det sämst förtjänar det för att de är lata och dumma, alternativt sluga simulanter. För då vet vi i alla fall vad vi har att förvänta oss. Som sagt, en gång trodde jag på att man inom blå falangen hade kommit på hur man skulle lösa problemen med långa sjukskrivningar och utanförskap, på riktigt. Jag trodde verkligen att human människosyn och viljan att hjälpa, tillsammans med en omfattande lägesanalys*!!!*, låg till grund för de steg som skulle tas. Jag hade fel på samtliga punkter. Modellen är, som jag tidigare nämnt, densamma som för drömsamhället i filmen "The Beach".

När man baserat på en artikel i Aftonbladet (utan att ens läst hela serien) skriver en artikel i samma tidning och kallar någon simulant så har man tagit sig vatten över huvudet och skrivit "hybris" i pannan på sig själv. Från artikeln:

"Några möjligheter till ett vanligt friskt verksamt liv utanför sjukförsäkringen ser hon inte. Sjukförsäkringen är den enda trygga hamn hon kan tänka sig. Vad hon lider av får vi inte veta. Bara att hon är ”sjuk”, som om frisk – sjuk var ett binärt förhållande, etta nolla.

Hon har fått remiss till psykiatrin men är mest störd över att behöva gå dit. I bakhuvudet på henne surrar tanken att ”jag inte skulle ha behövt åka dit alls, om min grundtrygghet inte hade rubbats”. Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav."

Riviéres människosyn behöver vi inte bara bedöma utifrån den vidriga artikeln. Hon har försett oss med en hel bok *!* om hur hon ser ner på människor i nöd. Låt gå för att det finns fuskare och finns individer som verkligen inte vill arbeta utan ser som sin rätt och "sitt jobb" att suga ut systemet. Men boken... Har bara läst utdrag ur den, men det jag läst gerdefinitivt en läskig bild av hur man kan tänka om andra människor. Alliansfritt Sverige skriver om boken i sin blogg.

Moderaterna behöver inte jeans och enkla blusar eller skjortor. De behöver ett år i Rinkeby, Rosengård eller Hjällbo med tre barn att försörja på socialbidrag. Och sina egna kloner som fattar beslut om deras försörjningsstöd. Sen kanske de kan tänka klart om hur KUUUUUUUL det egentligen är att bli försörjd av välfärdssamhället. Jag tror man kan hålla sig för skratt.

DSM sjukdomsklassar transor och fetischister

2010-03-02T12:20:00.006+01:00

I Sverige har vi tagit bort sjukdomsklassningen på fetischister och trans-personer. Det står numera i Socialstyrelsens föreskrifter att dessa uttryck av sexualitet inte är sjuka. Vi tackar för detta. Det är numera friskt att vara homo, bi, trans eller fetischist i Sverige, betyder det som står i SoS:s definitioner. Man skulle ju kunna tro att det innebär att man då i Sverige bemöts och behandlas som "frisk" inom dessa grupper. Men icke. Från liberalismens och vidsynthetens anti-högborg USA kommer Diagnostical Manual of Mental Disorders (DSM), den psykiatriska diagnosmanualen, där man sjukstämplar det som i Sverige klassats som friskt. Och denna manual är många psykologers och psykiatrikers lilla knähund.
På QX.se refereras till DSM:

"Det kanske mest anmärkningsvärda är att man bara får ha ett tändningsmönster som inriktar sig på fysiskt normala individer. Det definieras till exempel som sexuellt avvikande att tända på personer som har amputerat en arm eller ett ben. Psykiatrin har alltså fastställt att det är normalt att tända på normallånga personer som har två armar och två ben, men onormalt att tända på en person med dvärgväxt eller en person som har amputerat en kroppsdel."

Angående vad som avgör sjukdomens svårighetsgrad:

"Om en transa har fått en diagnos och man ska avgöra svårighetsgraden av dennes "sjukdom" så rekommenderar DSM att det ska bedömas utifrån hur ofta personen onanerar eller har sex omklädd i kvinnokläder, och inte hur mycket denne lider."

Fantastiska mått på sjukdom, eller hur? Känns tryggt att veta att vi bara får tända på personer inom normalsnittet, och absolut inte på något ickefysiskt (material, objekt etc.), och glöm att få trigga på kroppsdelar som inte direkt anses som kopplade till kön. Då är man SJUUUUUK enligt det amerikanska sättet att se det. Och denna syn tillåts våra behandlande beteendevetare/psykologer/psykiatriker anamma för SoS. Skrämmande. Och otroligt kränkande för många individer. Hur vore det att kräva att behandlare inom Sverige skall hålla sig till svenska riktlinjer? Eller är det att vara lite för bevärlig?

Med tanke på att man inte med forskning kunnat visa att dessa läggningar gör individer mindre anpassade till samhället, eller skapar mer lidande i sig för individen, så borde det verkligen inte tillåtas att personer inom psykologi/psykiatri behandlar individerna som sjuka. Men det lever kvar. Minns själv ett samtal med en psykolog som hängde upp allting på att jag dejtar kvinnor. Allt filtrerades genom det. Som om vem jag ligger med har betydelse för allt annat. Lika lite, som det har betydelse för min samhällsduglighet om tar på mig en korsett, eller om jag skulle trigga på att gå runt i manskläder.

Äsch, jag blir så lack (pun intended) på moralister som tar sina egna snäva värderingar och kallar dem sunt förnuft, sanning och till och med belagd sanning. Jag har mindre problem med folk som säger "Jag tycker [...] är fel/onormalt/sjukt." än de som hävdar att "alla" tycker så, eller att det och det och det är NORMAAAAAAAAAALT. Det finns bara en standard för vad som är okej, och det är när det är säkert, sunt, och ömsesidigt mellan parterna. Nä, i de kriterierna fanns inte vad den snäva amerikanska synen säger. Vi pratar ett land där man i vissa delstater förbjudit analsex, punkt slut. Där man alltså på fullaste allvar vill tala om vad man får och inte får stoppa in var i sängkammaren. Hur kan vi låta idéer om friskt och sunt därifrån genomsyra vår vardag här?

RUT, förhoppningsvis här för att stanna

2010-02-28T17:22:00.005+01:00

Det var en himla diskussion om att nu skulle folk anlita pigor när förslaget att skattesubventionera hushållsnära tjänster kom upp. Nej, RIKT folk (de "elaka", underförstått), skulle anlita stackars kvinnor till att förnedra sig med deras hushållsgöra om det blev billigare. Debatten kändes för mig helt bisarr. Om det blir billigare att anställa någon, som därmed får jobb, och därmed också slipper gå på välfärdssystemets konto, så kan det väl inte vara dåligt? Oavsett om det är ett statligt bolag eller en välbärgad privatperson som står för fiolerna.

Jag undrade också vad det spelade för roll att det är "traditionellt kvinnliga göromål" på agendan? Mycket av debatten verkade fokusera på att det just handlade om saker kvinnor traditionellt inte fått betalt för, men förväntats göra. I debatten gjorde man klart att detta inte var fint arbete, och att staten inte borde sponsra att kvinnor hänvisades till hemmet och till och med ANDRAS hem för att utföra detta arbete. Man bortsåg helt och hållet från att det finns människor som TYCKER OM att städa, eller som i alla fall ser vinsten med det och tycker att det väger över.

Nu har vi haft RUT-avdraget ett tag, och de entreprenörer jag träffat, som verkar inom branschen känns knappast hunsade och förnedrade, snarare rätt nöjda över att verka i en så lukrativ och expansiv bransch. Dessutom har jag träffat flera manliga städentreprenörer. Jajamensan, inte bara kvinnor härjar i andras hus och hem och gör fint. Män också. Men framförallt, entreprenörer som gör detta av fri vilja, och som har en prima marknad nu. Det är väl jättebra?

Alla tycker dock inte det. DN rapporterar idag om att RUT slagit en stor klyfta inom (S), där man dels ser att det fungerar väl, många försörjer sig på denna typ av tjänster, och dels har förstått att gruppen som köper tjänsterna är en attraktiv grupp väljare. Enligt DN strider dock RUT mot grundläggande värderingar inom (S). Vänsterfalangen inom partiet ser kopplingarna med tjänstefolkstraditionen och motsätter sig blotta tanken. Man kan ju försöka flika in att dagens "tjänstefolk" sätter upp sina egna villkor, väljer arbetsgivare själva och har F-skatt. Eftersom (S) nu blickar mot samarbete med betydligt mer vänsterorienterade partier är jag rädd att RUT blir landsförvisad, eller nerkrympt till en overksam form. Jag undrar om man tänkt på vad det skulle göra med de entreprenörer som idag lever gott pga RUT. Att man sannolikt skulle strypa deras försörjning rejält. Men ideologi är ju viktigare än en fungerande praktik. Tyvärr.

Jag hoppas RUT får stanna. Hon har gjort mycket gott för svenskar som annars hade stått utanför arbetsmarknaden.

Homosexuella och könsroller inom idrotten en känslig men viktig fråga

2010-02-27T15:07:00.013+01:00

I maj kommer F! att arrangera ett tvåtimmars-seminarium om könsroller inom idrotten. Detta sker under HBT-festivalen i Göteborg. Det är ett otroligt viktigt ämne, och jag hoppas att alla de vi bjudit in till panelen för diskussion kommer. En klart viktig del inom könsrollsbiten är också läggningar och de värderingar och förväntningar som kopplas till dessa.

DN har skrivit om RFSL:s rapport, där man sett att hur pålästa och medvetna idrottsledarna är om HBT-frågor avgör till stor del hur öppna utövarna vågar vara. Jag tror tyvärr att förlupna kommentarer om fjollighet och bögighet låst in många idrottande bögar i garderoben. Vad som skulle vara tjejernas motsvarighet vet jag inte. Själv antogs jag vara flata för att jag körde på hårt i taekwondo. Sporten går ut på att sparka och gå på knock, så i så fall är väl taekwondo en flatsport? Jag var i alla fall inte "lagom kvinnlig".

Som ett givet inlägg i debatten rapporterar QX om kommentarerna Johnny Weir, en amerikansk konståkare, fått utstå om sin brist på manlighet. Enligt SVT.se har en amerikansk krönikör till och med sagt att "Weir får Elton John att verka heterosexuell.". Ord och inga visor. Själv väljer han att inte kommentera sin läggning. Och det tycker jag inte han ska behöva heller.

Men frågan här är egentligen varför hans stil, och antagandena om hans läggning, får så stort utrymme. Han åker skridskor. Han gör det bra. Han tar ut de konstnärliga svängarna. Han är en bra artist, helt enkelt. Kul att se. Är inte det viktigare? Men hans stil provocerar. Tack och lov tycker han att han är en bra förebild för de som känner att de ses som "freaks" av normivrare. Heja heja. Weir gör mycket gott med den attityden.

En homosexuell idrottare tycks personifiera all skräck och allt hot mot Bilden av Min Idrottsgren. En homosexuell idrottare är inte riktig "man" eller riktig "kvinna". Av någon anledning är detta extra viktigt inom sporten, och individer som inte är av rätt typ förstör också bilden av mig, eller hur tänker man?

Även i vardagen definierar sig många killar och män utifrån "inte kvinna" eller "inte bög". Vilka egenskaper man antas tillskriva sig själv med den distinktionen tas för givet att alla förstår. Man är ju MAN!!! En kvinna har det lite svårare, hon dras ju med att vara "inte man" oavsett vad hon gör. En kvinna är inte en kvinna, hon är bara "inte man". Ibland känns det nästan som att en flata är mer okej, de gör ju vissa saker såsom MÄN gör. Men ändå är det inte utan visst förakt och starka undertoner av VETANDE som många konstaterar att det bara är "flator" som spelar fotboll och boxas. Alltså, inga kvinnor, och sporterna är ju inte för kvinnor egentligen. I en film som jag i övrigt älskar, "Imagine me & you", använder man också uttrycket "Gay as a tennisplayer". Och så dansar bögar. Men det är ju fjollsport. Inget för riktiga män.

Varför är det så viktigt att män ska se ut som MÄN och kvinnor som KVINNOR! Vem kom på att det måste vara så? Och vem bestämde med allsmäktig rätt vad som är "manligt" respektive "kvinnligt"? Det känns som att det speciellt inom idrotten är viktigt att vara "man" eller "kvinna" på rätt sätt för att vara okej. Bög och flata är liksom inte helt koscher. Tänk vilket hallå det skulle bli om en fotbollskille kom in i omklädningsrummet i kjol och klackar och började ombytet med att plocka av sig peruken? Vad hade de andra killarna sagt? Jag tror faktiskt att killen, även om han hade klått självaste Ronaldo i spel, hade fått det rätt tufft.

Ett annat exempel på en idrottsperson vars läggning fått minst lika mycket uppmärksamhet som hennes idrottande är Bettan Andersson, boxaren som plöjde väg åt kvinnlig boxning, fast besluten att få tävla och bli tagen på allvar. Kortklippt flata som slåss, jojo, vi vet nog allt hur de är... Hon är en grymt bra boxare. Hon gjorde stora saker för damboxningen. Men det skrivs det mindre om. Jaja, hon är ju lite manhaftig... Och så vidare.

I Wales kom nyligen en rugby-spelare ut som gay. Det var nog det tuffaste beslutet i hans liv. Det om något är en macho sport. Givetvis blev detta en världsnyhet. Jag är dubbel i min inställning till att det blev det. Varför är läggningen en sådan nyhet? Varför spelar det roll vem som ligger med vem? Men sen, andra sidan av myntet; Vågar han så vågar jag. I alla fall hoppas jag att många closet-gays känner så och tar mod till sig. När man ser honom, på bild och film, så ter han sig exakt lika manlig efter som innan han öppnade garderoben. Och jag tror inte han började tafsa vilt omkring sig heller plötsligt.

Jag är också glad över att längdhopparen Peter Häggström tog mod till sig och kom ut ur garderoben. Friidrotten är inte heller överhopad med homosexuella förebilder. Nu har killarna en, men jag undrar, finns det inte en endaste lesbisk tjej i de leden? Som kommit ut och är öppen? Peter säger till Borås Tidning att "Det är svårare att komma ut än att kvala till OS. Men nu när jag berättar om hur det var kanske jag kan hjälpa någon och bli lite av den förebild jag saknade.". Vi tackar.

John Amaechi gjorde karriär som NBA-spelare. När han kom ut som homosexuell fick han stå ut med dödshot för sin läggning. Han uttrycker en önskan om att fler skulle komma ut, för "det kryllar av homosexuella inom idrotten". Det är jag övertygad om. Så ut med dem! Men själv säger han att han säkert hade förlorat sitt jobb om han kommit ut offentligt under sin karriär. Intressant. Alltså spelar det mindre roll hur bra du är, än vem du ligger med.

Jag blir verkligen alldeles matt av att läsa om alla fördomar man får möta i idrottsvärlden som homosexuell, och också när jag ser vilka snäva roller man förväntas hålla sig inom för att uppfattas som "manlig" eller "kvinnlig" på det rätta sättet. Och då är ju det ändå ingenting mot att vara trans. Hur många transvestitet och transsexuella har kommit ut inom idrotten? Inte så många. Jag har så otroligt svårt att begripa varför man måste fokusera så mycket på människors läggning. Av någon anledning har jag varit tämligen skonad från (i alla fall rakt-i-plytet-varianten) av kommentarer. Jag vet ju givetvis inte vad som sägs bakom min rygg...

You may say I'm a dreamer... Men jag önskar att det en vacker dag ska vara lika självklart att ta med den man älskar och har en relation med på matcher, träningar och allt som hör till sportandet, oavsett om man bildat tvåkönat, eller samkönat par. Att man ska kunna komma i kjol, oavsett om man besitter XX- eller XY-kromosomerna. Kan nog dröja, men vi jobbar på.

Mer att läsa:

QX listade 11 öppna homosexuella som tävlade i Peking-OS.
I år går Gay Games av stapeln i Köln, enligt QX.se
Hittade en uppsats om könsroller och heteronormativitet inom idrott, där man tittat på kvinnliga idrottare. Kan laddas ner här.

Späckhuggaren lackade ur, men vad händer med den nu?

2010-02-26T14:01:00.004+01:00

En späckhuggare har dödat sin tränare under pågående show på Sea World i Florida, USA. Eller mördat, enligt en expert som förklarar att djuret är intelligent och inte gör något av misstag. Nåja, är man späckhuggare och hålls i fångenskap blir väl sätten att vädra även intelligenta åsikter begränsade, och detta var väl "enough is enough" av något slag. Det jag undrar är vad som ska hända med späckhuggaren nu. Ska man avliva den för att den inte är behändig att hantera längre? En späckhuggare är verkligen ett grannt och ståtligt djur. Maken till kraftpaket får man leta efter. Vassa tänder har de också, förutom muskler. Kanske är det så att man får räkna med lite svinn om man ska handha dem? Detta var tydligen första fallet på 46 år där en späckhuggare gått loss på sin tränare. Hoppas de inte gör den illa för det.

Hur många minuters tystnad får haitierna?

2010-02-24T17:28:00.005+01:00

När tsunamin gjorde rent hus på den östra Asienkusten för några år sedan hade vi en tyst minut för offren. När Twin Towers föll för terrorattacken hade vi 3 *!* tysta minuter. Nu har drygt 220 000 haitier dött. Hur många minuter är det värt? Vill inte gärna tro att man gör sig fånig och märkvärdig för amerikanernas skull, men har det någonsin tidigare hållits så många tysta minuter för några katastrofoffer? Nåväl, Haiti kvalar väl in på minst fem?

Guldspade? Snarare en sketen plastkratta...

2010-02-24T15:11:00.003+01:00

Aftonbladets reportrar som "avslöjade miljardfiaskot" med jobbcoacher är nu nominerade till Guldspaden för sitt grävarbete kring de suspekta jobbcoacherna som hjärntvättar och healar folk.

Vilket grävarbete sedan! De lyckades enbart framställa en maxat skandalös bild av de metoder som fanns representerade, och lyckades inte ens hålla koll på att NLP inte är terapi. Deras grävarbete baserades på att låtsas behöva hjälp, och så kom de fram till att metoderna inte bet på deras påhittade bekymmer. NO SHIT?!?!?! Om detta är värt en utmärkelse, så kunde jag blivit journalist med de uppsatser jag skrev som 12-åring. De var ungefär lika väl researchade, och lika objektiva. För att inte tala om välskrivna.

Jag hade viss mailkontakt med den ena reportern, och han påstod att de minsann gjort gedigen research. Hur man då misslyckats med att ta fram vettig bakgrundsinformation om metoder, samt deras grundare förstår jag inte. Inte heller har man pratat med ett enda verkligt fall, utan nöjt sig med sitt wallrafande som bas för sina slutsatser. Jag vill poängtera att även cancerterapi framstår som humbug för den som inte har cancer. Är inte benet brutet ges ingen lindring med gips. Man kan inte fixa det som inte finns. Alltså kan coachernas metoder omöjligtvis haft effekt. Att luta sig mot att beskriva metodiken i suspekt dager säger fortfarande ingenting om hur verksam eller inte den är, i skarpt läge. Hela artikeln bygger på misstänkliggörande på nollgrunder. Och den nomineras för priser? Det har gått svår inflation i journalistiken...

Ja, jag hängde mest upp mig på bitarna om NLP. Mest för att jag själv använder metoden, och vet att det vare sig är terapi eller verkningslöst. Det har också hjälpt mig enormt mycket att själv använda mig av NLP-coach. Det räckte att söka på Google om NLP för att hitta en artikel som just Aftonbladet skrivit om hur verksamt NLP är mot t ex fobier. Reportrarna påstod sig ha researchat i veckor (har AB verkligen budget för det ens?), jag hittade artikeln på två minuter... Här finns en till, tog ytterligare 30 sekunder att hitta den. Och det finns till och med en artikel om hur man hypnotiserar sig själv. Om det nu är så hemskt, dramatiskt, och farligt, borde man väl inte lära ut det i kvällspress?

Tydligen använder till och med FBI NLP i sin verksamhet. Och jag ser ingen anledning att låta bli. Metoden är verksam, och jag har inte ens hört beskrivas några skadeeffekter av den. Vilka skulle det kunna vara? Man lär sig förstå sina medmänniskor på ett sätt som jag i alla fall inte tidigare trodde var möjligt.

Människor lär sig också att tänka positivt och framåt, och att finna sina mål samt vägen dit. Ja, det är påverkan. I allra högsta grad. Men det är väl därför man söker en coach? För att börja tänka rättare, leva lättare och komma längre i det man håller på med? Inte minst också finna vad det egentligen är man vill och bör ägna sitt liv åt. Vill man inte bli påverkad är coachen fel person. Då har man tackat nej till förändring. Om man däremot vill lära sig att hantera sina tankar och känslor på ett konstruktivt sätt och samordna dessa så att vägen leder dit som är "framåt" för just MIG, då är man på rätt ställe.

Spännande vad lite som krävs för att en artikel ska anses "bra".

Marit på djurens sida, och tack och lov för goda sojaprodukter

2010-02-23T15:11:00.007+01:00

Det är med glädje jag läser Marit Paulsens (fp) inlägg på europaportalen.se. Hon skriver om djurens rättighet att slippa lida under vidriga transportförhållanden till favör för att köttindsutrin ska spara några euro här och var. Hon konstaterar att teknologin för rätt temperatur och oskadat gods redan finns, och bör användas för djurtransporter.

Hon föreslår gemensamma satsningar och en kunskapsdatabas inom EU, för att också bland annat kartlägga användningen av antibiotika i djurhållningen. Antibiotikaresistens är ett stort problem, och blir knappast mindre med tiden. Ett register över vad, hur mycket och var det rör sig om vore gynnsamt för att kunna hålla koll på effekterna.

Jag välkomnar av hela mitt hjärta Marits idéer och jag hoppas hon får genomslagskraft. Efter att ha tagit del av rapportering om kor som vadat i sin egna avföring och grisar med liggsår som blivit äten på *!!!* av sina kultingar så försvann mycket av min lust att äta kött över huvud taget. Familjen med korna som det skrevs om utreds för djurförbud. Det är bra. Hoppas de får feta straff också i form av böter. Också grisar rapporteras fara illa i Sverige, och ganska nyligen skrevs det bland annat om en gård där man funnit en död gris som de andra grisarna ätit på.

Bilderna ovan ska ha tagits på svenska gårdar enligt Djurrättsalliansen. Oavsett var de tagits, så ser det inte bra ut. Jag mår illa, på riktigt, och vill gråta över hur grymma människor kan vara. Vi i Sverige ekar finger åt Europa och USA och deras djurhållning och transporter. Vi har en bit kvar själva, kan man säga.

Inte bara Sverige slarvar med djurhållningen. En undersökning (länk SvD) av Compassion in World Farming visade tyärr att sju år efter att lagarna om grisskötsel införts så slarvar många bönder med dem. I Tyskland och Danmark, varirån mycket av det kött vi äter i Sverige kommer, fanns definitivt mycket att önska. I Danmark är myndigheternas hållning mot lagbrytarna klen, och bönderna klagar på att det kostar att följa lagen. Enligt föreningen Anima står bara Danmark för ett svinn årligen på ~7-9 miljoner grisar som är i så uselt skick att de inte duger till slakt. Det är en kostnad om något, kunde man ju tycka.

Har tidigare blivit illa berörd av filmer från USA där man visat hur djur behandlas under transporter. Filmen nedan är inte den värsta jag sett, men den är ändå hemsk.

Kycklingar är ett annat kapitel. Redan när jag hörde om kycklingfabrikerna i Danmark, och hur djur och anställda for illa, så ströp jag mitt intag av kyckling till närmast noll. Filmer som denna nedan gör det ännu lättare att avstå. Tack och lov tycker jag om sojaprodukter, linser och bönor.

Världens mest verklighetsfrånvända person?

2010-02-19T19:30:00.004+01:00

Jag dyrkade Carola på 80-talet. Hon var mycket ung då och jag ännu yngre (skyller på det). Sedan har det mest bara gått utför med henne tycker jag. Eller om det är så att hon inte utvecklades alls efter det. Vet inte vilket... Men religiös fanatism, självrättfärdighet och fördömande kom att dominera bilden av henne.

De fantastiska utlåtandena om att man kan bota homosexuella genom förbön har jag sett som bottennappen för denna insnöade kvinna. Och nu har hon verkligen bevisat att hon saknar all känsla för sans och reson genom att skänka en 600-kronorsparfym till en av de drabbade på Haiti. Det är hennes fadderbarn därnere som hon åkte för att besöka. Hans familj har inte mat, inga kläder. Och hon tyckte en parfym var en vettig sak att ge. Har hon verkligen missat att det handlar om ett land i stor kris efter en naturkatastrof? Bruden har inte alla lemurer i buren. Inte för att vi inte visste det. Men att hon skulle visa det såhär bortom alla tvivel hade väl ingen räknat med...

Michael Moore tar upp kampen för homosexuellas rättigheter i USA

2010-02-18T12:48:00.001+01:00

Klart annorlunda informationskampanj. Innovativt och underhållande.

Sverige Nr 1 på Guds hatlista?

2010-02-17T09:35:00.009+01:00

God Hates Sweden. Det finns till och med en hemsida där man helt ägnar sig åt att berätta om varför. Hatet mot Sverige tror jag initierades i samband med att Farbror Åke Green inte fick säga exakt vad han ville om homosexuella, utan blev åtalad. I alla fall så utlöste detta en eskalering av hatet mot Sverige.

På sidan listas "ovedersägliga bevis" på Guds hat mot Sverige. Bland dessa finns ökat antal HIV-smittade (säkert inte en enda straight individ, eller..?), orkanerna Per och Erwin, de svenskar som drabbades av tsunamin i Asien *!!!*, diskoteksbranden i Göteborg samt att Estonia sjönk. Just den senaste händelsen har av homofientliga och Sverigehatande extremkristna satts i samband med att man föreslagit en lag om registrerat partnerskap i Sverige samma år. Att lagen sedan gick igenom 1995 har väckt mycket ilska, och man har med stort intresse följt Sveriges väg mot att skapa en könsneutral lagstiftning för äktenskap.

Under rubriken "Sweden's filthy manner of life" förklarar man upprört att Sverige legaliserat homosexualitet 1944. Man ondgör sig också över "the fag festival", Pride, som arrangeras varje år. Det finns också en rubrik om "Sweden's Evil Government", med bilden på allas vår Kung Karl XVI Gustav. Inte för att jag vet vad han har med vårt styre i sig att göra, eller legaliseringen av homosexualitet, men han är ju trots allt kung.

Den absolut roligaste rubriken på hela sajten är "Posterchildren for Sin". Där listas kända svenskar som nosats upp på grund av sin läggning och förklaras existera i strid med kristna sunda värderingar. Frerik Federley, Alexander Bard och Greta Garbo är några som nämns på listan. Cecilia Malmström, som talat under Pride, får också en känga som "fag enabler". Drottning Kristinas könsneutrala framtoning ogillas också brutalt.

Jag finner det omåttligt roande att det finns ett stort antal amerikaner, alltså vi snackar folk på i stort sett andra sidan planeten, eller i alla fall bortom Atlanten, som orkar bry sina huvuden med vad vi svenskar gör. Och att vi svenska homos har rättigheter.

Ett tag sedan demonstrerade ett gäng irriterade anti-homo-ivrare utanför en butik i USA mot att de sålde svenska dammsugare. Klippet framställer verkligen demonstranterna i fantastisk dager. Dagens garv. Extra roligt blir det när reportern ifrågasätter huruvida barnen som bär plakaten verkligen förstår budskapet. Bruden som håller låda för deras "sak" är ett tydligt exempel på både slagg i genpoolen, och någn med alldeles för mycket fritid.

När vi ändå är på temat, så kommer här ett klipp till med familjen Phelps. Tyra Banks blir kallar fag enabler och får höra att hon kommer att hamna i Helvetet.

Skapande genererar sexuella trakasserier?

2010-02-16T22:39:00.003+01:00

Ekot har gjort en undersökning där det framgår att varannan skådespelerska utsatts för sextrakasserier av kollegor eller chefer. I hälften av dessa fall är förövaren en chef. Men vi kanske ska nöja oss med att se detta som ett utslag av skaparångest? Lite åt det hållet drar Sture Carlsson, chef för svensk scenkonst, i alla fall. Han konstaterar förvisso att det rör sig om ett maktuövande mot kvinnor, men säger också att "Man bör kanske också veta att inom en skapandeprocess finns mycket ångest och sexualitet är ett av de sätt som ångest kommer till uttryck i.". F! Västra Götaland kommenterar detta i sin blogg med att teatern ju i så fall är en mycket farlig plats och borde stängas. Skapar den sådan ångest att man blir en fara och ett besvär för sina medmänniskor så kanske man borde fundera på en annan bransch?

Jag har arbetat som artist i flera år, och alltid ägnat mig åt någon form av skapande. Jag har då aldrig känt något svårkontrollerat behov att trakassera någon, eller göra närmanden mot någon, när jag skapat nya scenkläder eller koreograferat. Inte heller har uppträdandet gett mig sådan ångest att jag svårligen klarat mig undan att bli kladdig mot min omgivning. Alltså, ursäkter, ursäkter. Gubbväldet gör vad som helst för att få sina sjuka äckliga beteenden att framstå som normala och acceptabla. Det är de inte!

Lina Zavalia från nätverket WISP (Women in Swedish perfoming arts), uttalar sig i DN och lägger problemägarskapet i knät på svensk scenkonst. Hon menar att det rör sig om en ledningsfråga. När chefer får krav på sig att styra upp värderingar, och också gör det, kan det hända saker.

Det är verkligen på tiden att det händer saker i detta trakasseriträsk. De historier som publicerats utifrån enkäterna som Ekot samlat in ger en skrämmande bild av hur det kan gå till. Kvinnorna vet att de är i underläge och vågar inte att bli en sån där besvärlig typ som anmäler. Den som ändå säger ifrån, trots förväntningen om tillgänglighet, kan vänta sig kalla handen i fråga om jobb framöver. Och ibland ger de sig på en i alla fall, även om man säger nej. Det hände i alla fall den kvinna vars story Expressen publicerat. "Gick jag inte med på att ligga med honom skulle han slå mig medvetslös och sedan skulle han ha sex med mig". Sicken gullig kille. Men får man inte ligga utan våld och hot, och inte är man nog att få napp på normal väg, får man väl även som känd skådis ta till det man har. DN berättar om en kvinna som råkade höra de manliga kollegorna prata om vem som skulle ta henne först, och att de försökte ta sig in på hennes rum under natten.

Det behövs AKUT en normförändring inom teatern. Och samhället, i och för sig. Alla borde egentligen förstå hur kränkande det är för kvinnorna att vistas i denna miljö, och säga högt att det inte är okej. I alla fall hoppas jag att de flesta tycker så. Att vi kvinnor har rätt till våra egna kroppar. Vi får säga nej. Vi får söka jobb på begåvning och meriter istället för att vara söta och knulla oss till jobb. Eller förväntas pippa vilken överkåt manlig skådis eller chef på en teater som helst för att ha en chans att få jobb framöver.

Det som också behövs är att vi kvinnor bryter tystnaden och också stödjer dem som vågar tala ut, som vågar protestera. Kvinnors fördömande av varandra håller många tillbaka, och är minst lika problematiskt som det manliga beteendet. Så skrik högt, tjejer. Ta inte längre skiten. Och se till att få de andra tjejerna och kvinnorna med på tåget på er sida. När vi slutar vara tysta och lida i smyg av rädsla, och när vi börjar stötta varandra, så förlorar svinen sitt grepp. Dags att återerövra rätten till våra egna kroppar, och ta oss rätten att bli sedda och bemötta som individer, inte hål på två ben.

Birros bögskjorta

2010-02-14T21:59:00.003+01:00

Birro skulle hem och ta av sig den jävla bögskjortan, förklarade han efter att ha åkt ut i Let's Dance. Killen har två vänsterfötter socialt, det är bara att konstatera. Tack, Birro, för att du fortsätter spä på att "bög" är något MÄN inte är. Kvinnor och bögar definieras ju fortfarande i första hand utifrån att de inte är ... MÄN. Alltså, det är alternativen som aldrig kan bli lika bra, avarterna. De veka. De som inte håller måttet. De som man som MAN automatiskt är bättre än. Jag hoppas att Birro håller tungan mer i styr hemma när han är med sin familj. Children see, children do... Som vi kan se nedan.

Aningens sned bild av feminism

2010-02-14T20:36:00.005+01:00

Roland Poirier Martinsson skriver en aktuell krönika om "statsfeminismen" i SvD. Han konstaterar att vi historiskt sett har tampats med mycket orättvisor mot kvinnor i vårt samhälle, men att feminismen fastnat i ett kollektivistiskt vänstertänk som han inte vill skriva under på.

Man kanske skulle tala om för honom att feminismen har många olika falanger, bra många fler än den snäva fåra som Eva Lundgren och Maggan Winberg representerade under sina glansdagar då de hade mycket att säga till om.

Jag känner ingen *!* feminist som uttryckt att en kvinna som stannar hemma hindrar andra från att jobba. Till exempel. Jag är dessutom tämligen liberal i min politiska åskådning, men väldigt feministiskt orienterad. Det är alltså inte bara vänsterjox och kollektivism, och beslut om ALLAS liv i en klump. Det finns så mycket mer.

F! har ett tag sålt de charmiga t-shirtarna "Feminister har bättre sex". Kampanjen handlar om att den som inte snöar in på känsroller utan vågar vara den man är, också i sängen, har ett bättre sexliv. Känns inte så kollektivistiskt, eller hur? Feminismen som jag upplever den, i de feministiska kretsar där jag rör mig, handlar om individens fria val, och att vara obegränsad av roller skapade utifrån ens könstillhörighet.

Jag vet att Lundgren, Winberg och det gänget gjorde stor skada på den feministiska saken när de förde fram pseudoforskning till och med i riksdagen och krävde att könsmaktsteori skulle integreras i all undervisning på universiteten. Men feminismen är så mycket mer än så. Det handlar inte om att hata män, att stöpa om alla människor i samma form, eller om att begränsa individer.

För mig är feminism, den falangen jag kämpar för och företräder, en rörelse för att frigöra sig från konstruerade roller, och att få vara den man är. Att bemötas som människa i första hand, inte som bög, flata, transa eller ett par bröst, alternativt "en sån där som saknar k*k". En dag vill jag slippa förklara varför "jag som kvinna är så dominant", och varför jag kan med att ta plats i tillvaron. Jag vill inte höra från vänner att deras son ifrågasatts för sin klänning på dagis av personalen. Jag vill inte skapa tystnad i rummet när jag på frågorna om Han med stort H finns i mitt liv säger att jag vill ha Henne med stort H.

Roland har rätt i att vissa feminister gått väldigt hårt och snävt fram. Men att döma ut hela feminismen känns hårt och onödigt, och ger bilden av att han bara skakat fram de delar av feminismen som han stör sig på för sin lilla artikel. Det finns mer. Den som söker...

Homosexuella män gripna i samband med bröllop

2010-02-13T11:18:00.005+01:00

I Uganda vill man lagstifta om dödsstraff för homosexuella. Nu har polisen i Kenya, ivrigt påhejade av landets prästerskap, samt folkmassor som ropar "De ska brännas!" efter polisbilen, fängslat två män som skulle gifta sig. Kommentarerna om att det är onaturligt, olagligt och skall straffas svider i hjärtat. Deras brott är att de älskar varandra. Hur kan man anse att det är så fel att man vill döda eller fängsla en annan människa? Straffa dem för att de... älskar? Kärlek åt alla, som Gudrun sa. Kd kommer väl snart att begära ökat bistånd till Uganda och Kenya, de spelar ju med samma värderingar som bas...

"Cracks"- En underbar film med fantastiska Eva Green

2010-02-08T01:15:00.005+01:00

Idag var det dags för min sista film på Göteborgs Filmfestival. Det blev Cracks med vackra, vackra, och begåvade Eva Green. Hon visade än en gång att hon kan mer än vara vacker. Hon är en fantastisk skådespelerska dessutom. Hennes tolkning av den lesbiska lärarinnan, och förvandlingen hon genomgår i filmen, är otroligt kraftfull. Dr Jekyll blir Miss Hyde.

Annars så tar filmen upp viktiga frågor som lojalitet, förtroende, vänskap, utanförskap, mobbing, och en rad personliga issues som filmens karaktärer har, mer eller mindre uttalat. Det är en stark film på många sätt. (Spoiler alert!!!) Fast det hade ju varit roligt om inte flatan även i denna film var mer än lovligt rubbad...

Filmen är vackert filmad i miljöer som ter sig ovanligt vackra när ett flickinternat i England porträtteras. Många hänförda suckar över vyerna blev det. Men flest givetvis över Eva Green, denna magnifika kvinna och aktris.

Kvoteringsyra eller enda vägen ur ett gammaldags tänk?

2010-02-08T00:05:00.005+01:00

Göran Hägglund skriver i DN om att en röd-grön valseger kommer att innebära kvoteringsyra. Han frågar sig varför man skulle vilja sätta sig över t ex familjers interna beslut om fördelning av föräldraledighet. Jag kan komma på ett par förslag i alla fall.

1) Många män får inte idag ta ut den pappaledighet de önskar eller borde ha rätt till. Senast idag hörde jag om en man vars fru helt enkelt krävde föräldradagarna som inte var strikt hans.
2) Många kvinnor förväntas stanna hemma med barnen, å andra sidan. De förväntas per automatik dra det tyngsta lasset vid familjebildning, och anses därför som en högre risk att anställa.

I frågan om kvinnobristen i styrelser kommer en osnygg knorr som säkert var ett försök att norpa lite "socialistskräckpoäng". Det blev hursomhelst väldigt platt och krystat, och helt innehållslöst. Och framförallt innehöll det noll komma noll steg mot en lösning i frågan:

"Det är inte tu tal om att det är en frapperande liten andel kvinnor representerade i toppskikten av svenska företag. Men det är inte Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson som äger företagen. Det gör aktieägarna. Politiker kan rimligtvis inte sättas att bestämma över vilka som ska leda privata företag. Inte med mindre än att rent socialistiska principer tillåts göra sitt intåg i näringslivet."

Hur tänker Kd se till att styrelsernas dörrar inte vaktas av män som bara släpper in män? Eller menar han det som hans rader antyder; att det inte är hans sak att ta i? Jämställdhet, säger han i tid och otid numera. MEN HUR DÅ?!?!?! Jag vill se en plan, Göran. Att bara skrämmas om oppositionens alternativ är inte gott nog. Politikerna ska inte rekrytera. Rosenbad ska inte bli det nya Manpower, eller Womanpower heller för den delen. De ska bara säkerställa att kvinnor får samma chans som män att ta sig fram. Tyvärr är det inte bara nordsvenska präster som efterlyser "ärrade galtar" som efterträdare eller kollegor. Vi behöver nå fram med att det inte sitter i skrevet, utan i huvudet. Alltså, det ÖVRE huvudet. Det större av dem. Det med HJÄRNAN. Idag är inte det självklart.

Kvotering tycks i dagsläget vara enda tillräckligt snabba sättet att bryta upp gamla normer och värderingar kring föräldraskapet och vem som ska och kan jobba med vad. Det behövs ett nytänkande. När stofiler med värderingar som borde känts mossiga redan på medeltiden ventileras av gubbar som Mats Qviding så inser man att vi har långt kvar. F! Västra Götaland kallar Sverige för VMJLPY i sin blogg. Det står för Världens Mest Jämställda Land På Ytan. Göran spacklar för glatta livet på den fasaden, och vägrar att titta på vilka missförhållanden som döljer sig bakom.

Om Göran Hägglund kan presentera hur de mossiga värderingarna ska brytas upp utan kvotering så är jag idel öra. Jag vill också helst slippa kvotering, men ser just nu inte hur de urgamla spåren skulle kunna suddas ut på annat sätt än att röra runt ordentligt i grytan och ställa krav med politiska medel. När kvinnor känns lika naturliga som män att ha i högre positioner behövs ingen lag längre. Men som sagt, Om Göran & c/o kan presentera något annat förslag som löser problemet, liksom problemet med ojämställdheten i familjebildningssammanhang, så ser jag fram emot att höra om det. Synd att det bara är M som planerar att göra en massa hembesök under valkampanjen. 300 000 närmare bestämt. Hade hemskt gärna haft Hägglund på fika här så han kunde få förklara lite mer...

Kvinnans plats i hemmet?

2010-02-04T20:30:00.006+01:00

En debattartikel i Expressen innehåller bland annat följande vedervärdiga stycke:
"Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas."

Enligt skribenten Eva Sternberg så gör Birgitta Ohlssons nya tjänst henne till en dålig mamma, och att det är en tragedi att hon tackat ja till tjänsten. Birgitta ska dessutom vara en "farlig förebild". Vari farorna med att ha en aktiv, engagerad och arbetande mor ligger får man inte riktigt veta. Det enda hon kan peka på är att barnet reagerar på stress. Visa mig en enda kvinna eller man, arbetande, gravid eller arbetslös, som aldrig upplever stress.

Den som är farlig i det här sammanhanget är stofilen Eva Sternberg. Hon var med och startade upp "Kvinnor kan", men nu verkar det som att man skulle kunna lägga "...laga mat och städa." till det, och intet annat.

Jag blir så beklämd när kvinnor sätter sig till doms över andra kvinnors livsval, och försöker trycka tillbaka dem i den gamla fållan mellan spis och säng. Eva Sternberg spär på och legitimerar gamla sunkiga könsroller, som i varje avseende saknar relevans idag. Båda föräldrarna kan ta hand om ett barn, och oftast finns det just två stycken som kan dela på bördan. Och just därför kan kvinnor göra karriär. De kvinnor som vill bör dessutom ta sig ut och pröva sina vingar och förverkliga sig själva. Vi fick inte ambitioner, driv och hjärna för att laga gourmetkäk åt man och barn som det enda vi "får" ägna oss åt. Vem är denna Eva att besluta åt andra kvinnor och deras barn vad som är bäst för dem?

Att kalla det att överge sitt kvinnokön att söka höga poster i näringslivet är också ett direkt slag mot hela kampen för att kunna få in kvinnor i styrelserna. Varför skulle männen tro på kvinnornas förmåga och lämplighet när inte ens kvinnorna själva verkar anse att de har där att göra? Man skulle nästan kunna tro att någon antifeministisk falang nånstans mutat fram den här hemska artikeln.

Eva Sternberg skjuter skarpt på agendan som går ut på att kvinnor ska få välja själva, och inte bli intvingade i mönster och mallar som inte passar alla. Hon kallar att göra karriär att leva som en man. Som om karriär eller icke fanns skrivet i våra kromosomer. X => ingen karriär och Y=> karriär. Hennes konstaterande om att hon inte kunde leva som en man kanske bär på förklaringen; hon klarade inte riktigt att göra karriär själv och hålla sig flytande. Därför "ska inte kvinnor" göra det. Jag säger suck, blä och pust åt denna idioti. Kan någon vrida hennes klocka till 2000-talet? Och vi behöver nog skramla till en påse nya skruvar till Eva. De gamla verkar lösa, loss och borta...

Från Evas egna blogg:
"Pojkar far särskit illa av att inte bli ständigt sedda och påpassade och uppmuntrade av
sina mödrar. Deras hjärnor behöver stöd och hjälp med rangordningen till andra.
Vi kvinnor har genom evolutionen särskilt bekymrat oss om våra söner därför att vi har
haft på känn att de är utlämnade till en för svår värld, om vi inte tar hand om dem, lär
dem att tala och försvara sig.
Vi har berömt dem och hållit dem under armarna.
Jan Björklund behöver inte försörja sig genom att visa upp sitt könsorgan för en
webbkamera hemma i källaren.
Hans mor tog hand om honom och såg honom!
Nu vill hans parti beröva andra små barn deras mödrar så tidigt som möjligt!"

Öhhhhh??? Nä, vi vet att Björklund inte behöver visa sig näck i nån källare. Men antyder hon på allvar att söner till kvinnor som arbetat under barnens uppväxt kommer att försörja sig på detta sätt? Alltså, på riktigt. De där skruvarna. Jag donerar gärna en tjuga.

Feminister har bättre sex

2010-02-01T22:57:00.005+01:00

Har sett tröjorna online och velat köpa en, men de finns än så länge bara i en anti-passforms-modell. Har faktiskt mailart FI och bett dem trycka på samma modell som FI-topparna finns i. Tröjan jag vill ha har texten "Feminister har bättre sex". Det är ett uttalande som provocerat många, och några har trott att det innebär att man inom feminismen tagit fram något slags manual för hur sex skall gå till för att vara bra för båda (eller alla inblandade) parter. Enligt Expressen finns en studie som visar att den som är eller lever med en feminist rapporterar större sexuell tillfredsställelse än övriga i undersökningen. Och jag kan tänka mig att det stämmer mer än väl. När man slutar stirra sig blind på könsroller, och istället känner efter vad man vill göra så ökar sannolikheten för att man faktiskt ska ha ett bättre sexliv.

Nu opponerar sig säkert någon och säger att man inte kan göra allt man vill jämt i en relation. Sant. Helt sant. Men när man vet vad man vill så är det lättare att få det, eller be om det. Och skulle man vara totalt inkompatibla utifrån önskningar och behov i en relation, så kanske man bör fundera igenom relationens existens en gång till? Sex är inte allt, men det är viktigt. Att ta reda på vad man själv vill och tycker om är viktigt för det egna välmåendet. Alltför länge har urgamla bilder av hur en "man" respektive en "kvinna" ska bete sig sexuellt fått diktera vilka ramar vi håller oss inom. Det har varit bestämt att mannen tar initiativ, och kvinnan underkastar sig mer eller mindre. Han tar, hon ger, eller blir "bestulen". Så måste det inte alls vara.

Jag tycker kampanjen "Feminister har bättre sex" är viktig. Får beställa en kasse eller pins i väntan på t-shirtarna tror jag. Jag vill ut och provocera fram mer debatt om detta. Många är de som fortfarande inte hajat till, som harvar vidare i gamla förutbestämda spår. En del har hittat hem där, men många skulle behöva lyfta blicken lite mer för att bli helt tillfreds. Våga vägra färdiga fack och manualer för hur vi ska bete oss sexuellt. Det är något helt mellan oss och vår partner/våra partners.

Som en bonus, när mannens och kvinnans sexualitet blir individuell och inte strukturell, kanske också det sexuella våldet blir ointressant. Hur våldtar du om det inte finns något att ta, mer än hålet förstås? Om det inte innebär en maktmarkering att penetrera så förlorar våldtäkten sin betydelse. DET ser jag fram emot som utveckling av feministiskt sex!

Poliskår med unkna värderingar "skyddar" oss kvinnor?

2010-01-29T14:43:00.004+01:00

Som om inte Kielos brandtal om mäns hat mot kvinnors kön vore nog på en dag, så skriver Anna Larsson i SvD om en kvinna som flera gånger anmält sitt ex, som är polis, för våldtäkt. Målet har segat sig fram i snigelfart, och allt var på väg att läggas ner tills media började trycka på. Då återupptog man utredningen med samma snigelfart som tidigare. Det verkar inte vara helt lätt att få rätt mot en polis. Det ska bli intressant att se hur det går för ex-polischefen som nu torskat rejält på våldtäksstråket. Lika inför lagen? Det återstår att se.

SvD:s artikel inleds med texten från polisens kampanj om att kvinnor borde anmäla misshandel och övergrepp; "Om du tror att du är korkad, äcklig och att du förtjänar några knytnävsslag då och då … ska du absolut komma till oss.". Men vad är poängen om ingen gör något? Om man fortfarande efteråt känner sig korkad, äcklig och i behov av välförtjänt stryk? Om ingen lyssnar, ingen förstår, och ingen känner empati?

Larsson ifrågasätter kvinnosynen inom polisen. Jag förstår henne. Har som jag tidigare beskrivit sett hur man ser på män som misshandlar och våldtar. Det händer inte mycket. Inte första gången eller gångerna i alla fall. Och definitivt inte om det är pojkvännen, mannen eller ett ex. Någon indignerad herre har kommenterat Larssons artikel med att hon plockar en billig feministisk poäng med sin text. Billig var den knappast. Kvinnorna som gett upphov till den har betalat dyrt för att ämnet ska komma upp på tapeten.

Det kan dock komma något gott ur skandalen med polischefen. Hans tidigare kollegor är upprörda över att polisens anseende fått sig en rejäl smäll. Det har det, men nu kan man verkligen med god motivation ägna sig åt att vända på det. Kanske kunde man sluta bemöta misshandlade kvinnor med "Jaha, första gången... ditt ex... ja då händer det nog inte så mycket med din anmälan...". Man kunde ta kvinnor som anmäler våldtäkter på större allvar. Utbilda personalen, och bli striktare med vilka värderingar man får ge uttryck för.

Gun Heimer på Nationellt Center för Kvinnofrid säger enligt DN: "Just nu pågår ju flera rättegångar mot poliser som misstänks ha misshandlat sina fruar. Vi har dessutom polisen på Säpo som misstänks för våldtäkt. Polisen måste se över sitt inre arbete och inte se det som nu har hänt som ett undantag med en pensionerad polis som inte har något med dagens kår att göra." Hon har verkligen en poäng. Rensa i de egna leden, och se över vilka värderingar som egentligen frodas. Polisen kommer att behöva jobba upp detta. Frågan är om man tar tillfället i akt, eller pekar finger åt de skyldiga, svär sig fri från värderingar och kultur som trots allt stödjer detta, och klampar vidare som om inget hänt. Lycklig och lättad över att inte artiklarna handlar om just en själv... Skrev nyss om civilkurage. Något slags kårkurage vore önskvärt inom polisen i dessa lägen. Hur det ligger till med den saken får vi nog se inom kort.

Om hatet mot kvinnokroppen

2010-01-29T14:18:00.006+01:00

Katrine Kielos har skrivit en krönika i Aftonbladet om hatet mot kvinnokroppen. Hon beskriver de fasor världens kvinnor får utstå för att de är kvinnor; våldtäkter och förstörelse av genitalier. Nej, männen som går på kvinnor runt om i världen bryr sig inte alltid ens om att doppa själva. Ibland så kör de upp föremål i kvinnans slida, och lyckas skapa "hål där det inte ska vara hål" på insidan.

Jag vill bara gråta när jag läser: "Kvinnans kön är en av världens mest förnekade, förstörda och förföljda delar. Från de 130 miljoner kvinnor som beräknas utsatta för könsstympning till den ohyggliga brutaliteten i Kongo. Knivar, bajonetter och trädgrenar trycks upp i underliv som fullständigt förstörs.". Och det är bara i Kongo. I forna Jugoslavien användes våldtäkter som vapen mot befolkningen. Kvinnorna betalade ett högt pris för det vansinniga kriget.

Var finns omvärldens fördömande? Vem ska se till att detta förtryck och hat mot kvinnor stävjas? I-länderna ser reportagen på sina dyra platt-TV, och man skakar lite på huvudet och tycker "vad hemskt". Och så går man iväg och läser sin e-post, eller kokar kaffe, och glömmer snart kvinnorna som far illa. Vi behöver höja rösterna och kräva att man öppnar ögonen för det som pågår i världen. Jag tror tyvärr att en anledning till att detta inte sker ännu i den grad man kunde önska eller förvänta sig, är kvinnosynen också i den "civiliserade" världen. Kvinnan är helt enkelt inte så mycket värd ännu, inte ens den egna inhemska modellen, att det skulle vara intressant att ge sig ut i världen för att försvara vår rätt till våra kroppar, och våra liv.

Kielos inleder sin krönika med att förklara att "vagina" kommer av det latinska ordet för "svärdsskida". Vad som ska vara svärdet är väl mer än uppenbart. Håller med henne om att det är en helt sjuk syn på kvinnan. Fodral åt mannen... Men den lever kvar, i hela världen, trots att den här i Västvärlden inte syns så tydligt som den gör i Kongo, Kina och Mellanöstern. Kvinnan är mannens fodral att bruka när han vill, oavsett om det sker på svenska eller något annat språk. Beklämmande.

Kielos frågar sig också vad i kvinnans kön det är männen hatar så. Kanske att vår "erektion" inte sviktar och sviker på samma sätt som deras kan? Eller att vi kan "go for hours" om vi så vill? Att den utövar en så stark lockelse på dem att de ibland ballar ur? Att vi kan utöva denna lockelse, men säga nej om vi inte vill? Jag förstår verkligen inte.

Slutklämmen på hennes artikel är så klockren. Heja Kielos. Skriv mer. Dina texter behövs!
"Hatet mot kvinnokroppen är obegripligt och vår tids största skam."

Mer civilkurage åt folket!

2010-01-29T13:02:00.004+01:00

Läste just en artikel i Aftonbladet om Maria, som ingripit när en man misshandlade sin 4-åriga son på tunnelbanan. Hon sa först till honom att man inte får misshandla barn i Sverige. Mannen replikerade att sina barn och sin fru slår han så mycket han vill. Till slut gav han sig på Maria istället, och slog henne. När mannen gav sig på en kille som lagt sig i tumulten fick Maria nog och hoppade på mannen i ett försök att hejda honom. Hon ringde också polisen. Den våldsamma mannen fick 4 månaders fängelse och ska betala 12 000 kr i skadestånd till pojken. Kan inte tänka mig att den summan täcker en bråkdel av de terapeutiska insatser den killen kommer att behöva framöver. Hans ärende ligger nu hos sociala myndigheter, och man kan bara hoppas att de flyttar honom från pappan, som uppenbarligen saknar alla former av respekt för sin familj.

Jag är så glad att denna kvinna, Maria, fanns tillhands när misshandeln skedde. Jag skulle önska att det fanns en Maria överallt där brott begås, och ingen annan törs ingripa. Vi är rätt veka med sådant i Sverige. En civilkurage-lag har diskuterats, men hur den skulle se ut vet jag inte. Det vore dock underbart om man visste att man kunde få uppbackning i en tuff situation. Erfarenhetsmässigt vet jag att det inte brukar vara på det sättet. En väninna blev påhoppad på spårvagnen och skrek på hjälp, men fick nöja sig med att själv sparka bort mannen, upprepade gånger, innan han gav upp. En annan väninna blev misshandlad av sitt ex, och ingen ingrep förrän han försökte ta strypgrepp på henne. Sen vågade hjälparen ändå inte vittna mot förövaren, som var hans chef. Tänker också på när jag gick i skolan. ALLA ungar visste vilka barn som hade föräldrar som super, vem som fick stryk hemma, och vilka som hade andra typer av problem. Lärarkåren tittade bort, ingen lyfte ett finger för att uppmärksamma dessa problem. De vågade inte "lägga sig i", trots att det hade kunnat rädda flera barn undan en fruktansvärd vardag. Fega satar.

Oviljan och oförmågan att peta i saker man misstänker inte står rätt till uppdagades också under min sjukgymnastutbildning. Jag såg och kände blickarna från mina lärare, för jag var alltid helt blå på armar, höfter och lår. Jag och mina kursare visste ju att det berodde på att jag var tävlingsaktiv i taekwondo, men lärarnas blickar som innehöll "stackars, stackars dig" borde förr eller senare ersatts av en fråga; "Hur är det egentligen?". Men ingen vågade. Jag hade kunnat lugna dem i deras farhågor, men ingen kunde med att fråga.

Vi måste fråga oftare. Visa att vi bryr oss om varandra! Vi ska säga ifrån oftare. Lägga oss i när vi ser att någon far illa. Det är inte ett integritetsbrott, det är att ta hand om varandra. För visst vore det skönt, den dagen man själv står där i behov av just frågan "Hur är det egentligen?", eller i behov av att någon höjer rösten eller näven för att försvara en, om någon verkligen gjorde det? Givers' gain. När någon börjar, så sprids det som ringar på vattnet. Som i den underbara filmen Pay it forward. Goda dåd smittar. Smitta fler.

Dyrt att tafsa

2010-01-25T23:47:00.002+01:00

Metro hade på sin förstasida idag en underbar *!!!* artikel om att nu är det dyrt att tafsa på kvinnor. Det var på tiden!!! 10 000 kr kostade det för en man att ta en kvinna på brösten. Jag är så glad att någon tagit saken på allvar och orkat följa upp sin irritation med en anmälan, och gå igenom hela baletten fram till skadestånd. 10 000 kr kanske inte är så mycket i dagens samhälle, men det är en viktig markering. Det ÄR inte okej att ta för sig av en kvinnokropp bara för att den är där.

Mannen som nu dömdes ska ha bemött kvinnans irritation med något i stil med "Var inte så jä-a kinkig.". Tyvärr är det inte en helt ovanlig attityd bland män. Har själv mött den. Stora ögon av förvåning när jag inte fnissar och rodnar utan exploderar i ansiktet på dem när de tafsar. Jag har blivit kallad surfitta, bitter flata som borde låsas in, störd, osocial, och allt möjligt annat. Och detta för att jag inte vill ha vilka händer som helst på min kropp. Jag vill bestämma själv vem som har rätt att ta på mig. Är det verkligen så underligt?

Nästa gång någon lyften handen i en begynnande tafsning mot mig kan jag ju fråga om min rumpa eller mina bröst VERKLIGEN är värt 10 papp att talla på. Skulle inte tro det. Annars brukar jag le sockersött och med min vänaste mjukaste röst be dem låta bli, för det finns hälsorisker kopplade till att ta på mig. Hur jag lägger upp beskrivningen av dem varierar, men minerna är rätt obetalbara när de inser vad som sipprade fram i ord från den leende varelsen framför dem. Bättre än våld. Bättre än ilska. De tror verkligen man är skvatt galen. Och de låter en vara. Hur bra som helst.

Inte förvånad, men glad ändå: Jodie Foster ute ur garderoben

2010-01-23T21:34:00.005+01:00

Det var väl inte så många som ens höjde ett ögonbryn när Jodie Foster till slut bekräftade att hon lever i ett förhållande med en annan kvinna. Spekulationerna har gått varma kring skådespelerskan som alltid varit förtegen om sitt privatliv. Gay-tidskriften Out ska ha haft henne på framsidan av numret med rubriken "The glass closet- Why the stars won't come out and play". Intressant ämne, verkligen. Och de underströk att man inte ens betraktade misstanken om hennes läggning som en misstanke, utan fakta.

Jag kan förstå Jodie. Oavsett läggning har hon rätt till ett privatliv. Och sedan är det ju inte helt lätt idag att vara gay, framförallt inte i USA. Såg senast igår den ursöta rullen "Gray Matters" om en kvinna som upptäcker att hon är gay när hon blir kär i sin brors blivande fru. När hon landat lite i detta faktum så säger hon att hon är ledsen för att hon aldrig mer kan gå på stan hand i hand med sin kärlek utan att dra blickarna till sig. Att bröllopet hon fantiserat om kanske inte kan bli av. Att hennes livskamrat efter hennes död inte kommer att ha samma support av systemet som hennes änkling skulle ha fått. Och med tanke på alla avprogrammeringsterapeuter, alla ultrakristna grupper som hatar och förföljer homosexuella (bland annat dårarna som demonstrerade utanför en elektronikbutik som sålde svenska dammsugare, för att Sverige är så gayvänligt...), och lagstiftningen som inte är så liberal på de flesta håll så förstår jag att det inte känns helt okej att komma ut i USA. Och vill man som skådis bli förknippad med en "avvikande sexualitet" mer än sina rollprestationer? Det blev ju minst sagt ett hallå i USA när Ellen kom ut som lesbisk.

Jag kan hålla med dem som är förnärmade över att vissa anser att någons läggning har ett nyhetsvärde. Men jag ser också en stor viktig funktion i att kända personer kommer ut, och att media skriver om dem. Det ger fler de som går och funderar och tvekar och kanske inte vågar komma ut en känsla av att "Vi är fler, och HON /HAN kom ju ut...". Jag önskar att jag hade haft tillgång till fler lesbiska förebilder i min ungdom. L Word, Sugar Rush, Tipping the Velvet fanns inte då. Och ingen kände några homos, eller pratade om det. Vem ska man då prata med eller spegla sig mot för att komma fram till var man själv står?

Grymt att Jodie kommit ut, en gång för alla nu. Kanske gör det att några till vågar. För vem vill egentligen, om man fick välja fritt, leva i garderoben?

Debatten om Monas väska är en bra jämställdhetsbarometer

2010-01-23T12:47:00.005+01:00

Claes Borgström skriver på Newsmill om att Fredrik Reinfeldts klocka kostar lika mycket som 13 *!* av väskan som Mona hade "den ruskigt usla smaken" att använda. Han diskuterar det faktum att män anses visa status, eller eventuellt kompensera vissa brister, med bilar och klockor. Att män drömmer om statusprylar. Detta är allmänt vedertaget faktum, och ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta att en man med lönecheck nog att bära upp en sådan INVESTERING köper en fet sportbil eller en klocka som kostar mer än 3 månadslöner (brutto) för en sjuksköterska.

Magdalena Petersson McIntyre konstaterar på DN:s Livsstilssidor att våra uppfattningar om hur man får konsumera är genuskodade. Att kvinnors konsumtion mer förknippas med överdåd och lyx. Och det märks. Prinsessorna och politiker få stå i skamvrån för att de äger dyra saker. För min del känns det helt naturligt att ha lite dyrare och finare saker om man vill ha det och har råd. Inget konstigt med det. Oavsett om du är prinsessa eller Mona Sahlin, eller vem som helst. Och Reinfeldt får gärna behålla sin Boss-kostym och apdyra klocka. De stör mig inte. Det som stör mig är den fullkomligt oreflekterade hetsjakten på kvinnor som äger. Män får, kvinnor får inte.

Jag skulle önska att fler reportrar som nu skrivit så tangentborden ryker om Monas väska ägnade ett par minuter åtminstone åt att fundera över varför de skrev om just den och inte Fredriks klocka. Fredriks klocka kostade motsvarande vad min förra chef tjänade på två månader. Eller drygt tre av mina månadslöner. Och då pratar vi FÖRE skatt. Jag önskar att de kunde förstå att de bidragit till att befästa vad kvinnor inte får men män får göra ostraffat. Jag hoppas verkligen att debatten nyanseras något. Men i dess nuvarande form är den en bra jämställdhetsbarometer. Senaste avläsningen gav inga muntra besked.